Samhälle Krönika
Nej, skärmtid är inte politik
På kort tid har skärmtid gått från att vara något som föräldrar ibland pratade om med varandra, till att bli en fråga där politiker vill visa handlingskraft genom regleringar och förbud. Johanna Nylander påminner om vad skärmtid egentligen är och varför det är och förblir något som inte har med politik att göra.
Det finns något djupt ohederligt i att göra skärmtid till partipolitik. Tekniken i sig är verktyget man gör det till, och dagens informationssamhälle sker framför skärmar. Det är få yrken som i dag klarar sig utan datorer eller mobiler i något led. Att begränsa skärmarna är lika verklighetsfrånvänt som att säga att barn borde skyddas från tidningar och böcker och hållas borta från bibliotek och bokaffärer för att det existerar böcker med olämpligt innehåll.
Att prata om skärmtid generellt gör också att fokuset försvinner från vad det är man faktiskt gör bakom skärmarna. Det skiftet har karismatiska influerare – gärna med en vårdutbildning eller några forskningsår bakom sig – utnyttjat när de kan dra hela det digitala livet över en kam utan att reflektera över vad det egentligen innehåller eller vad alternativet skulle vara.
Dessa moralentreprenörer säljer böcker och föreläsningar om till synes enkla lösningar som att alla skulle må bättre bara man inte satt så mycket med mobilen. Allmänna arvsfonden delar frikostigt ut projektmedel om man har en korrekt formulerad lösning på ett aktuellt problem som drabbar barn och unga, och det finns sällan forskningsfinansiering i att visa på att påstådda problem inte har någon grund. De forskare som manar till förstånd, som kan skilja på korrelation och kausalitet, och som pekar på att problemen dagens unga upplever har mycket mer komplexa orsaker än skärmar, får inte i närheten lika mycket utrymme.
För barnen är alternativet sällan att gå ut och leka i skogen med pinnar.
För barnen är alternativet sällan att gå ut och leka i skogen med pinnar. Barn i städer har allt mindre rörelsefrihet. Samhällets bild av vad som är säkert och lämpligt för ett barn att göra på egen hand har förändrats med tiden. En grupp som ändå är ute och leker obehindrat är barn som på grund av trångboddhet och utanförskap sällan har alternativet att hänga hemma, och lever i en riskzon där samhället absolut skulle tjäna på lite mer tid framför en spelkonsol.
Liberalerna har gjort skärmarna till sin nya stridsfråga. Slagordet från ”Skärm till Pärm” låter klatschigt och visst har partiet fått uppmärksamhet för att de efterfrågar regleringar mot att barn ska surfa på sociala medier nattetid, liksom för sitt motstånd mot digitala verktyg i förskola och skola. Visst finns det skolor som skulle behöva fler hårda pärmar, men att samtidigt ta bort digitala verktyg är bara kortsiktigt och hjälper ingen att navigera i det digitala informationssamhället. Barn behöver lära sig att hantera penna, papper och pyssel jämte skärmen, inte nödvändigtvis utan den.
Fokuset på skärmtid som något dåligt gör också att man tappar bort frågorna om vad som hade hänt annars och varför. Barn och ungas framtidstro sviktar. Krig, klimat, pandemi och de senaste årens inflation påverkar redan dagens unga mer än vuxenvärlden – deras framtid kommer att se annorlunda ut. Att samtidigt skylla bättre diagnostisering och psykisk ohälsa på tekniken missar de underliggande faktorer som är komplexa och svårare att lösa.
Att slöscrolla på mobilen kan för en person vara ett sätt att slappna av och varva ner, medan det för andra blir en grund till stress och utanförskap. Att vilja läsa bara ett kapitel till i en bok kan vara minst lika sömnstörande som att spela nästa bana eller prata en liten stund till med bästa kompisen. Att kommunicera, leka och söka underhållning är mänskligt oavsett om det sker via digitala kanaler eller inte.
För oroliga föräldrar finns det redan färdiga tekniska lösningar för att begränsa barnens skärmtid. Man kan tidsinställa routern hemma, slå på föräldrainställningarna på mobiler, datorer och spelkonsoler och man kan hålla tekniken utanför sovrummet. Befintliga föräldrakontroller är anpassade för respektive enhet och inte beroende av begränsningar hos tjänsteleverantörerna. Att de är frivilliga att slå på skapar också en liten väg ut för barn som växer upp i hederskultur eller med skadligt kontrollerande föräldrar, då de kan vara tillgängliga i andra sammanhang än hemmet.
Det finns goda skäl att lära barn och unga hur man hanterar digitala tekniker. Barnkonventionen ger barn och unga rätt att själva söka information. Barn har rätt till lek, vila och fritid. Med hänsyn till stigande ålder har barn rätt att höras i egen mening, uttrycka sin åsikt och rätt till ett privatliv. Det försvinner inte bara för att mer tid tillbringas på internet.
Vad man gör vid datorn eller mobilen är mycket viktigare än att det är en skärm man tittar på.
Skärmtidsfrågan har fått annars kloka röster att tappa fattningen. Allt som görs bakom en skärm dras över en kam, och försök att nyansera kommer i bästa fall som en bisats. Vad man gör vid datorn eller mobilen är mycket viktigare än att det är just en skärm man tittar på. Utan diskussion om innehållet blir det också svårare att göra rätt.
De partipolitiska höga hästarna riskerar att förbise nya digitala verktyg enbart för att de är digitala i stället för att utforska dem och utmanas. Drivkrafterna bakom skärmtid i dag är minst lika breda och varierade som i resten av samhället, med motsvarande problem och utmaningar. Det förändras inte för att blicken är på en mobil i stället för på ett papper. Det som skiljer är att det nu finns så mycket mer man kan göra, och vad det är, det är en mycket viktigare politisk fråga än formerna för det digitala innehållet.