Joakim Broman:
Mina drömmars stadsplanering
Staden Essä
Upplysta stadsarkitekter och detaljstyrande politiker har fördärvat våra städer. Joakim Broman drömmer om en svunnen tids stadsplanering och om ett byggande som inte styrs av välmenande byråkrater.
Människorna utanför kunde frukta och hata staden, tala om pesthålan och varbölden, om jätten som slukade människoliv. Men ändå sökte sig många av dem dit, gav sitt blodsoffer.
Per Anders Fogelströms beskrivning av Stockholm på 1860-talet i inledningen av romanklassikern Mina drömmars stad är träffsäker. När hans karaktär Henning Nilsson flyttar till staden är han en av många som på grund av industraliseringen lämnar hembyn för att söka ett bättre liv. Samhället är i omvandling, Henning kommer precis när sprängskotten ekar i Nybodatunneln för att en järnväg ska dras igenom berget. Men det är en hemsk stad han kommer till. Trångbodd, lerig, ogästvänlig, smutsig och med ojämna gator där vagnarna skakar fram. Koleran härjar regelbundet och dödar i samarbete med andra sjukdomar vart tredje barn under ett års ålder. Medellivslängden i huvudstaden är 20 år för män och 26 år för kvinnor.
I politiken vet man att något måste göras. Staden måste tvättas i Mälarens vatten, få tjänliga och rymliga bostäder byggda i bränt tegel och skiffer i stället för rangliga och brandfarliga ruckel av tall. Albert Lindhagen, jurist, riksdagsman och kommunpolitiker, får i uppdrag att ta fram en generalplan.
Albert Lindhagen, jurist, riksdagsman och kommunpolitiker, får i uppdrag att ta fram en generalplan.
Han förstår hur stora behoven är, och tar därför i rejält. Planen som presenteras 1866 sträcker sig fram till 1929, är dubbelt så stor som det då bebyggda Stockholm och antar en befolkningsökning på 100 000 till 1890 – en dubblering jämfört med 1856 – och 300 000 till 1915.
Principen är enkel. Ett eller två större stråk i varje ny stadsdel, och sedan ett rutnät av mindre gator. De obebyggda bergshöjderna reserveras för parker och planteringar. Därefter får entreprenörer och byggmästare ta vid. Det är de som finansierar och bygger, och därför får de bestämma hur stort man ska bygga – upp till en gräns som garanterar solljus –, vad husen ska innehålla och hur de ska se ut.
Resultatet är att Stockholms på några decennier förvandlas till en storstad i europeisk klass. De vackraste och än i dag mest levande och attraktiva stadsdelarna byggs under perioden. De ståtliga stenhusen vid Odenplan och Vasaparken, ner mot Rörstrandsgatans och St Eriksplans rosa fasader. De myndiga tegelhusen längs Birger Jarlsgatan. Observatorielunden, Vasaparken, och Tegnérlunden blir underbara andningshål, tätt intill de myllrande gatorna. Stenstaden blir ett begrepp, med sina ornamenterade fasader och ljusa våningar med högt i tak. Det är ingen slump att “sekelskifte” är mäklarnas främsta säljuttryck på Hemnet. Tyvärr är det inte det senaste sekelskiftet det syftar på.
Skillnaden mot de områden och stadsdelar som byggs senare, när Lindhagens paradigm gått förlorat i socialdemokratins planeringsiver, går inte att ta miste på. Att husen kan tyckas vara fulare är en fråga om stil och smak, men de brutalistiska 60-talskolosserna är lika mycket ett uttryck för vad som förändrats i stadsplaneringen under dessa decennier. Hus ska byggas mer storskaligt och vara en del av en mycket detaljerad master plan för staden. De symmetriska rutnäten av gator försvinner och ersätts av trafikseparering där de klokaste ingenjörerna har tänkt ut hur folk ska röra sig. Man litar inte längre på att byggherrarna vet vilka behov som efterfrågas, så politiker och stadsplanerare måste bestämma vilka verksamheter som ska ligga var, till och med vad ett enskilt hus ska innehålla. Lindhagens översiktliga generalplan har ersatts av Sven Markelius generalplan, som uppfunnit ABC-staden, arbete, bostad, centrum, och förstås av detaljplanen som är de sociala ingenjörernas karta. De nya förorterna förvandlas till utspridda och isolerade öar där stadsplanerarna sörjer för alla dina vardagliga behov. I din nya stadsdel finns företaget du arbetar på, din bostad och ett centrum med frisör, postkontor och livsmedelsbutik.
***
Alain Bertauds bok Order without Design – How Markets Shape Cities (2018) är en manual för hur man bygger attraktiva, välfungerande städer som gör det städer ska göra: uppnå en täthet som skapar dynamik på arbetsmarknad, i kultur- och nöjesliv och tillväxt i ekonomin. Bertaud nämner inte Lindhagenplanen men han kunde lika gärna ha gjort det, för han pekar på att en av de mest centrala ingredienserna i framgångsrika städer är den spontana ordningen och frånvaron av detaljplanering och social ingenjörskonst.
Stadsplanerare vill planera. De anser – om man ska generalisera – att någon måste ta hela samhällsutvecklingen i beaktande och väga mellan olika intressen. Det kan bara en upplyst stadsarkitekt göra. De föredrar den noggrant genomtänkta och designade stadsplanen framför marknadens svårförutsedda och kaotiska ordning.
Således har listiga stadsplanerare över hela västvärlden tänkt ut varianter av ABC-staden. Ingenstans fungerar det eftersom människor inte bor, arbetar eller rör sig som planerarna tänkt. Den tänkta effektiviteten förvandlas till ineffektivitet. De som bor i förorterna pendlar ut därifrån på morgnarna och de som arbetar där pendlar dit. Folk vill inte bara in till centrum utan även till sin kompis eller sin gamla mor som finns på en parallell gren i tunnelbane- eller motorvägsspindeln.
Människorna byter lyckligtvis också jobb ibland, ofta till både företagets och den anställdes nytta. Enligt såväl Bertaud som den ekonomiska geografin i stort är städer först och främst arbetsmarknader – det gällde även för Henning Nilsson i Mina drömmars stad – och ju tätare stad, desto större chans att både företaget kan hitta den som bäst kan göra ett visst jobb, och att den enskilde kan hitta det jobb som ger bäst lön och villkor för den egna kompetensen.
Därför är idén om kollektivtrafiknät eller ett vägnät i form av en spindel – där benen går rakt ut från innerstadens kropp – så galen.
Därför är idén om kollektivtrafiknät eller ett vägnät i form av en spindel – där benen går rakt ut från innerstadens kropp – så galen. Målsättningen för transportsystemet i en stadsbildning måste vara att så många människor som möjligt kan ta sig till så många relevanta punkter som möjligt på så kort tid som möjligt. De centrala delarna av staden kommer även med utbyggda tvärförbindelser att vara mest attraktiva, men alternativa vägar kortar avstånden för många och avlastar transportsystemet för de som åker in mot eller från mitten. Det ger möjlighet för företag att etablera sig utanför de dyraste områdena och ändå få tillgång till arbetskraft från ett helt storstadsområde. En timmes pendlingstid enkel väg är en naturlig brytpunkt. Bertaud pekar på en studie av franska städer som visade att en tioprocentig minskning i pendlingstid ökade storleken på arbetsmarknaden med 15-18 procent. En annan studie, gjord i Sydkorea, visar samtidigt att en tioprocentig ökning av antalet geografiskt tillgängliga jobb per arbetande person ledde till en produktivitetsökning på 2,4 procent. I New York finns 4 miljoner jobb inom 30 minuters pendlingstid. Det finns mycket välstånd att hämta i en tät stad med ett välbyggt nät av transporter.
Stadsplaneringen under decennierna i 1900-talets mitt utarmade också stadskärnorna och ledde till en utspridning och isärdragning av såväl Stockholm som många andra av västvärldens städer. I huvudstaden gick det på 1960-talet inte ens att mobilisera kapital till att utveckla Norrmalm, Stockholms egentliga mittpunkt. I stället byggs köplador som Kungens kurva, ett monument för “urban sprawl” och det paradigm där “handeln söker sig till bilar snarare än människor”, som Jan Jörnmark uttryckt det.
De populära “urban village”-modellerna – ABC-staden, 15-minutersstaden och varianterna – existerar inte i verkligheten, skriver Bertaud, och kan inte existera på det sätt som planerarna tänkt, eftersom de står i motsättning till stadens själva syfte: att vara effektiva arbetsmarknader.
Städer är naturligtvis inte enbart arbetsmarknader. Folk lever sina liv i städerna och vill att dessa ska vara fyllda med annat som ger mening. Kultur, rekreation, idrott, restaurang- och nattliv är alla vitala och centrala delar i en välmående stad. Poängen är att de på många sätt är bieffekter av arbetsmarknaden och ekonomin. När produktiviteten blir lägre och antalet jobb minskar kommer också befolkningen att minska, och med det följer sämre underlag för allt det andra.
***
Även politiker vill planera och framför allt reglera, för det mesta i välmening. På Albert Lindhagens tid var en av mycket få begränsningar husets totala höjd, som ställdes i relation till gatornas bredd för att garantera ljusinsläpp. Men det fanns inga byggregler som krävde en viss takhöjd i lägenheterna, eller att sovrummet eller badrummet behövde vara en viss storlek. Ändå byggdes de hus som än i dag anses vara de mest attraktiva – även av arkitekter – under denna period. Man förlitade sig på att de som byggde huset själva kunde avgöra vilken efterfrågan som fanns och vilka bostäder som skulle gå att sälja eller hyra ut.
Med tiden blir regleringarna av byggnadernas innehåll allt fler och allt mer detaljrika. För några år sedan gjorde byggföretaget Skanska ett test där de ställde frågan om det hus du bor i hade fått byggas i dag. I princip kunde bara den som bodde i en byggnad från de senaste tre åren svara ja. Den som bodde i ett hus från exempelvis 2005 fick veta att den hade en regelvidrig hall eftersom det inte fanns nog med plats att hänga av sig sina kläder. En modern planlösning där diskbänken fanns i en köksö ratades eftersom vasken måste ligga i samma köksbänk som spisen.
Det är ironiskt att välmenande byggregler som ska höja standarden bara leder oss längre ifrån de bostäder vi egentligen vill ha.
Det är ironiskt att välmenande byggregler som ska höja standarden bara leder oss längre ifrån de bostäder vi egentligen vill ha. En av orsakerna är att detaljstyrningen får oavsedda konsekvenser som kraftigt ökar kostnaderna för byggande. 2017 gjorde Byggföretagen en studie av vad som hade hänt om tre till synes harmlösa byggregler mildrats i ett då pågående bostadsprojekt i Nacka. I den alternativa byggplanen behövde inte arkitekten ta hänsyn till bullerkrav på utsidan av huset och inte införa full tillgänglighetsanpassning av alla lägenheter utan bara så kallad besökstillgänglighet, där en person med rullstol skulle kunna besöka bostaden utan problem. (Full tillgänglighet fanns fortfarande på en del av lägenheterna i huset.) Man tog också bort kravet på att ett sovrum eller köket ska vara avskilt i lägenheter större än 35 kvm men mindre än 55 kvm.
Resultatet var att 40 procent fler bostäder rymdes inom samma byggnad – 231 i stället för 165. Därtill skulle man, om man för lägenheter i vindsvåning tog bort kraven på tillgänglighetsanpassning helt, kunna inrymma ytterligare 80 lägenheter på 17 kvm, som övernattnings- eller studentlägenheter.
Byggbranschen har haft svag produktivitetsutveckling de senaste decennierna. Mikael Anjou, författare till Den ineffektiva byggbranschen, menade för några år sedan att en bostad hade kostat hälften så mycket att bygga om byggföretagen haft samma prisutveckling som detaljhandeln. Byggreglerna är ett viktigt skäl. De ses just nu över av Boverket och ska förenklas och omformas till funktionskrav snarare än detaljkrav. För att uppnå några större förändringar måste dock vissa krav strykas helt, och det kräver lagändringar. En annan viktig förklaring är de särkrav som kommuner ställer på nya bostäder. Det förhindrar standardisering i landet och leder till små anpassningar, som fördyrar byggandet på samhällsnivå.
***
Den gamla Stockholmsmässan i Älvsjö ska rivas och ersättas av bostäder och arbetsplatser. Det är ett stort område som utöver den befintliga pendeltågslinjen ska få tunnelbana. Det är därmed en stor möjlighet att bygga en attraktiv ny stadsdel. Om politiken kan lösgöra sig från gamla hjulspår. Än finns det inga tecken på det. Finansborgarrådet Karin Wanngård (S) tycks redan ha en uppfattning om hur många bostäder respektive arbetsplatser som ryms.
Hon borde funderat över vad Albert Lindhagen hade sagt. Hans generalplan sträckte sig 63 år framåt i tiden. Vet Wanngård eller någon annan politiker vilka behov som finns på så lång sikt? Vilka bostadstyper, vilken service och vilka arbetsplatser som efterfrågas? Naturligtvis inte.
Stockholms stad borde nöja sig med att rita ett gatunät, parker och idrottsplatser, och sedan lämna till marknadens aktörer att utveckla området som de vill. Gör Älvsjömässan till en experimentverkstad som inte behöver förhålla sig till vare sig detaljplaner, särkrav eller byggregler bortom grundläggande saker som brandsäkerhet och bärighet. Kanske byggs då betydligt fler och billigare bostäder än Wanngård kunnat föreställa sig. Kanske blir de lika vackra och attraktiva som sekelskiftets stenstadshus. Ty: staden växer och växlar ständigt, så mycket blir nytt, så mycket försvinner. Innan vi ännu märkt det går vi i en annan stad, som Per Anders Fogelström skriver. Kan vi förvandla våra städer till det som vi en gång drömde om?