Utblick Krönika
Ryssland behöver en mental avkolonisering
Medan västeuropeiska kolonialmakter gjort upp med sin historia och accepterat sina positioner som vanliga nationalstater, är imperiemaktens perspektiv fortfarande det dominerande i Ryssland. Det skriver Fredrik Segerfeldt.
Rysslands invasion av Ukraina är som att Frankrike skulle invadera Algeriet. Eller som att Storbritannien skulle försöka ta tillbaka Irland. En tidigare imperiemakts försök att återerövra en före detta koloni. Att tolka Ryssland ur ett kolonialt perspektiv hjälper oss att förstå landets nuvarande agerande. Till skillnad från andra historiska europeiska imperier har Moskva nämligen inte genomgått någon mental avkolonisering.
Av någon anledning har vi en tendens att ignorera Ryssland när vi skriver den europeiska imperialismens historia. Men faktum är att Moskva var en helt central del av denna företeelse. Visst, det finns några skillnader: Till skillnad från västeuropéerna skedde de ryska erövringarna över land och en del kolonier var kulturellt och språkligt nära. Men i allmänhet betedde sig ryssarna som vi andra.
Som Jermak Timofejevitj, som du förmodligen aldrig har hört talas om. Han var en upptäcktsresande och massmördare, en nationalhjälte som alla ryska skolbarn läser om. En motsvarighet till Västeuropas Columbus och Vasco da Gama. Ungefär samtidigt som dessa herrar upptäckte Amerika respektive fann sjövägen till Indien utforskade och erövrade Timofejevitj Sibirien. Med metoder som var typiska för 1500-talets europeiska kolonisatörer gav han sig ut i okänd terräng på andra sidan Uralbergen och kunde med hjälp av överlägsen vapenteknik lägga under sig folkgrupper, inte sällan jägare-samlare på en helt annan utvecklingsnivå. Dessa tvingades sedan betala skatt i form av pälsdjur, en kolonialhandel som berikade Ryssland stort.
När Sovjetunionen invaderade Afghanistan 1979 såg vi det främst som ett exempel på kalla krigets ideologiska kamp mot kommunismen. Det var som om vi glömt det ryska imperiets expansion till Centralasien på 1800-talet. Och hur Moskva konfronterades med brittiska Indien, som ju också omfattade dagens Pakistan. I det som på engelska kallas the great game konkurrerade två stora europeiska imperiemakter om inflytande och territorium i en annan världsdel. Med just Afghanistan som buffert.
Ryssarna kan inte acceptera sitt land som en simpel nationalstat.
Däremellan hade Ryssland expanderat söder- och västerut. Ukraina blev gradvis en del av det ryska imperiet på 1600- och 1700-talet. Och kom att bli en central del av Moskvariket, särskilt när det gäller identitet. För som statsvetaren och den tidigare amerikanske säkerhetsrådgivaren Zbigniev Brzezinski, född i Polen, har påpekat skulle Ryssland utan Ukraina upphöra att vara ett imperium. Och ryssarna kan inte acceptera sitt land som en simpel nationalstat.
Det är här Ryssland skiljer sig från de västeuropeiska forna imperierna. De senare har insett att de är just det – simpla nationalstater. Vi invaderar inte längre länder i syfte att erövra och kontrollera, även om det säkert finns de som skulle se krigen i Afghanistan respektive Irak ur det perspektivet. Det har skett en primärt mental förändring, en acceptans av det egna statens roll och placering i världen.
Visserligen är västeuropéernas historieskrivning tillrättalagd, något som den berömde amerikanske historikern Timothy Snyder – specialist på Central- och Östeuropa – brukar påpeka. Västeuropéerna slutade inte alls kriga 1945, ”aldrig mer” är en osann kliché. Det var bara med varandra vi slutade slåss. I resten av världen skulle européerna under efterkrigstiden bedriva ett antal kolonialkrig: Frankrike i Vietnam och Algeriet, Nederländerna i Indonesien, britterna i Kenya, Portugal i södra Afrika etc.
Men som Snyder – inte utan skadeglädje – också betonar så förlorade européerna dessa krig. Och det var insikten om att man inte längre har förmåga att med våld upprätthålla imperier som lade grunden till den mentala förändringen, till en mer ödmjuk självbild.
Detta är ytterligare ett skäl till att Ryssland måste förlora kriget mot Ukraina. Så att landet kan bli en simpel nationalstat, och att befolkningen kan acceptera det. Endast så kan vi få lugn och ro i vår världsdel.