Det sägs att det finns en rumän i Europaparlamentet som går under benämningen Yes man. Anledningen är enkel. När andra parlamentariker väljer att utnyttja sina röster till att stödja eller motsätta sig olika förslag, röstar han ja till alla förslag som läggs fram, oavsett vad de handlar om. Resolutioner om utrikespolitik, förslag på kommissionärer, lagförslag och förhandlingsmandat – alla är garanterade stöd av åtminstone en rumänsk parlamentariker. Själv motiverar han det hela med att han i grunden bejakar Europasamarbetet och freden i alla dess former, och att detta bör vara överordnat allt annat. Han röstar alltid ja – till EU. Lite som en folkpartist på speed. 

Man kan skratta åt fenomenet. Det är svårt att se hur rumänska väljare någonsin skulle kunna representeras av den märkliga ja-sägaren. Men på något sätt ligger hans agerande också i tiden. För det är mer på modet än på länge att först och främst säga sig värna enigheter och det europeiska projektet som idé, snarare än enstaka politiska förslag. Mer samarbete – inte mindre.

Man kan därför också se Rumäniens främsta EU-vän som en anledning att börja fundera över vad det egentligen innebär när liberaler, och även en och annan konservativ och socialdemokrat, säger att de bejakar EU-samarbetet. Innebär det bara att vara en yes man? Och är det kanske rentav så att det är ett förhållningssätt som på sikt riskerar att undergräva samarbetet?

***

Grundtanken för det som i dag är EU-samarbetet är inte svår att förstå. Den franska ekonomen Frederic Bastiat sammanfattade den kort och koncist, mer än ett sekel innan dagens Europasamarbete blev verklighet: om inte varor korsar gränser, kommer soldater att göra det.

Ekonomisk integration är fredsbyggande. När ledande europeiska politiker efter andra världskriget betraktade sin samtid drog de motsvarande slutsats. Den person som kanske mest kommit att bli förknippad med Europatanken, den franske utrikesministern Robert Schuman, beskrev i sin bedömda deklaration 1950 att “sammanslagningen av kol- och stålproduktionen kommer omedelbart att möjliggöra upprättandet av en gemensam grundval för ekonomisk utveckling som ett första steg mot en europeisk federation och kommer att förändra framtiden för dessa områden som så länge har ägnat sig åt att producera krigsmateriel som ofta vänts mot dem själva.” Handelsflöden skulle bli metoden för att överbrygga den animositet som ständigt blossat upp mellan Tyskland och Frankrike.

Schumans deklaration låg i tiden. Tanken på någon form av sammanslutning mellan västeuropeiska stater förekommer i en mängd olika verk bland samtidens intellektuella. Samtidigt fanns olika visioner om vad en gemensam konfederation faktiskt hade för funktion – och vad den hade för risker. 

En pionjär i sammanhanget var den österrikiske ekonomen Friedrich Hayek. Redan 1939 utvecklade han idén om en slags ekonomisk förbrödring i essän ”Ekonomiska villkor för mellanstatlig federalism”. Hayeks argument är lika enkelt som slagkraftigt. 

Värderingar innebär den stora utmaningen för alla politiska – ja, praktiskt taget alla mänskliga – samarbeten. Att stå ut med värderingsskillnader i en och samma stat kan vara nog så besvärligt, men där finns ofta en grundläggande nationell solidaritet mellan människor. För en union av stater, som saknar överbryggande nationell gemenskap, blir utmaningen ännu större, konstaterade Hayek. 

Fred, som är det självklara målet, förutsätter politiskt samarbete. Men på sådant samarbete följer slitningar när värderingar måste jämkas ihop. Vad ska då utgöra bindemedlet, om inte jämlika, ekonomiska relationer hos stora delar av befolkningen? För att samarbetet ska klara sig, menade Hayek, krävs ekonomiska förbindelser på mellanmänsklig nivå av större styrka än de politiska slitningar som kan uppstå i ett politiskt samarbete mellan stater.

Värderingar innebär den stora utmaningen för alla politiska – ja, praktiskt taget alla mänskliga – samarbeten.

Men varför har då handel och fri rörlighet denna sammanbindande verkan? Den viktigaste anledningen var enligt Hayek att de nationella konfliktlinjerna – de politiskt uppdragna gränserna mellan människor –  försvagas av fri rörlighet, eftersom förmåner eller bördor inte längre effektivt kan förbehållas eller åläggas en region eller en specifik befolkning. Man kan inte på ett effektivt sätt ställa grupp mot grupp om politiker inte kan ringa in dem. Konfliktsökande statsmän, som orsakat praktiskt taget alla kontinentens krig, skulle effektivt avväpnas av en befolkning som knutit ömsesidigt gynnande band över de politiskt definierade gränserna.

Alla vid tiden delade dock inte Hayeks optimism. Bland de vassare skeptikerna fanns den tyske ekonomen Wilhelm Röpke som befarade att den gryende fredunionen skulle bli en sista spik i kistan för vad han menade var verklig frihet och samarbete mellan kontinentens befolkningar. 

I boken International Order and Economic Integration (tyska: Internationale Ordnung) från 1953 jämför han friheten i Europa före och efter världskrigen. I slutet av 1800-talet, den fredligaste period som Europa då hade upplevt, rådde i stort sett fri rörlighet i Europa. Staters anspråk på kontroll över befolkning och handel, konstaterade han, var obetydlig jämfört med idag. 

To a degree, which nowadays we are hardly able to imagine, or to dare to wish for, European economic integration was realized […]. It was an integration which required no plans, no planners, no bureaucracy, no conferences, no customs’ unions and no High Authorities.

Det var i själva verket nedgången i handel och fri rörlighet under 1900-talets början, och inte minst under mellankrigstiden, som skapade förutsättningarna för politisk extremism. Depressionen var i sig inte det största problemet. Det var den medicin av handelshinder, protektionism, misstanke och politiska kontroller som växte upp i dess spår som var förödande för den verkligt öppna och fria världen, menade Röpke. 

Finally, let us not forget, that that genuine integration which Europe possessed until about 1932, excelled everything offered today under that high-sounding name, in that it was not confined to Europe, but was world-wide. It was an open, not a closed system. It was part of a world-wide, not the ideal of a regional order, and therefore quite free, with no subtleties attached.

Därför, argumenterade Röpke, skulle en ny handelsfederation, byggd på nya tullar mot omvärlden, förvisso kunna bära med sig kortsiktiga ekonomiska vinster till följd av ökad handel internt. Men tullmurarna utåt skulle då bli både högre och mer beständiga. Avskurna förbindelser och regional protektionism satte än en gång ökad makt i politikers händer.

Det nya samarbetet riskerade därför att bli en superpolitisk struktur med samma brister som de befintliga. Politiska kontrollorgan skulle erbjuda möjligheter för politiska ledare att leva ut den strävan efter kontroll, makt och detaljreglering som hade lett fram till förstörelsen av en kontinent inte bara en, utan två gånger på fyrtio år, om än efter nya linjer. Om öppenheten mot omvärlden offrades, skulle den genuina friheten för överskådlig framtid gå förlorad.

När man i dag tar del av debatten som fördes inför det moderna Europasamarbetets födelse slås man av dess spänstighet.

När man i dag tar del av debatten som fördes inför det moderna Europasamarbetets födelse slås man av dess spänstighet. För några, som utrikesminister Schumann, var sammanslutningen en praktisk lösning på ett konkret problem med återkommande gränskonflikter mellan Frankrike och Tyskland. För Hayek var det ett sätt att försvaga den politiska maktens möjlighet att återigen slita isär kontinenten. Men för Röpke var det ett tydligt brott med den europeiska traditionen av öppenhet och liberalism som präglat framstegen inför och kring sekelskiftet 1900. 

Oavsett utgångspunkt är det tydligt att debatten som föregick bildandet av en europeisk union kretsade kring vad man skulle kunna kalla för det ekonomiska primatet – utvecklingen hänger på ett fungerande ekonomiskt samarbete inom och utom en union av stater.

Så vad har då detta med dagens EU att göra? Och var kommer rumänen med fingret på ja-knappen in? Jo, det finns anledning att fundera över hur bejakandet av det politiska projektet håller på att springa ifrån det ekonomiska samarbetet – och om det är Hayeks eller Röpkes framtidsvision som faktiskt visar sig passa in bäst på dagens union. 

***

I sitt senaste tal om tillståndet i unionen deklarerade EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen att EU i dag i första hand är en värderings- och demokratiunion. Europa utmärker sig i världen främst genom en uppsättning gemensamma värderingar. Samtidigt deklarerade hon att hennes kommission var den första geopolitiska kommissionen i unionens historia – nu behövde EU rusta sin förmåga att projicera dessa värderingar i en tilltagande global kraftmätning. 

Talet väckte egentligen ingen större uppmärksamhet. Uttryckssättet stack inte ut särskilt mycket jämfört med hur Bryssellingot har låtit under lång tid. Men för den som ställer det bredvid de tankar som präglat unionens framväxt blir det tydligt kring vilken omvälvning som skett.

Att harmonisera kultur och värderingar var för grundarna fullständigt främmande.

Den som letar efter de höga ideal om europeiska värderingar, som det  i dag kryllar av i officiella EU-dokument, i debatten som föregick samarbetets grundande blir snabbt besviken. De finns inte. Det var snarare det motsatta, alltså tanken att Europa är en bred mångfald av olika värderingar, språk och traditioner. Att harmonisera kultur och värderingar var för grundarna fullständigt främmande. Det europeiska samarbetet skulle skapa förutsättningar för oss att vara olika, ja ibland kanske till och med skäl att stå ut i varandras närhet, inte bli överens. 

Denna tankegång blir kanske som tydligast i Maastrichtfördraget, som gjorde gemenskapen till en union och var det samarbete som Sverige i praktiken anslöt sig till 1995. Unionen hade två uppgifter: att bevara freden och att utveckla friheterna. I preambeln stadgas den hayekska balansgången uttryckligen: staterna strävar efter att fördjupa solidariteten mellan Europas folk på ett sätt som samtidigt möjliggör en respekt för historien, särarten, kulturen och traditionerna bland olika länder. Skillnader ska överbryggas, inte utsläckas. 

Men sedan dess har någonting hänt. I Lissabonfördraget, den grundlag som dagens EU vilar på, är tonen annorlunda. Nu formuleras i stället tre mål för unionen: att främja freden, välståndet och europeiska värderingar. Till skillnad från tidigare är det inte kontinentens mångfald som ska bejakas, utan ”Europas kulturella, religiösa och humanistiska arv”.

Även om det finns en stark lockelse i tanken på en gemensam europeisk identitet, är det svårt att förstå exakt vad denna består av. Visst kan man hitta en gemensam hård kärna i demokrati och en social marknadsekonomi i någon form, men den som ser sig om bland Europas länder hittar snabbt mycket stora skillnader i allt ifrån jämställdhet, familjebildning och integritet till migration och sekularism. 

Faktum är att när den senaste Eurobarometern försökte kartlägga var medborgarna i de olika medlemsstaterna faktiskt står, i förhållande till en uppsättning påstådda europeiska värderingar, blev det tydligt att skillnaderna är mycket stora. Bara sex av tio medborgare, menade författarna, omfamnar dessa, och värderingsgemenskapen har blivit mindre (!) över tid. 

Den nya värderingsunion som etablerats har emellertid inte bara varit en skrivbordsprodukt. En nyhet med den kommission som von der Leyen formerade 2019 var en uttrycklig värderingskommissionär – kommissionären för främjande av det europeiska levnadssättet, som det heter på EU-svenska. 

Steg för steg höjs ambitionerna för unionen som instrument för de politiska ledarna, snarare än som verktyg för medborgarna.

Inledningsvis föreslog von der Leyen att kommissionären skulle ha ansvaret för försvaret av europeiska värderingar, en titel som dock ansågs för konfrontativ men som tydligt avslöjar de bakomliggande tankarna. Det finns nu tydligt en viss uppsättning värderingar som unionen ska försvara och predika – trots att de uppenbarligen inte delas fullt ut av medborgarna.

Också i Sverige har värderingsfrågorna flyttat in i debatt inför det stundande Europaparlamentsvalet. I Sverige går ett flertal partier till val på en europeisk aborträtt, en fråga vars politiska sprängkraft knappast kan överskattas. En annan central fråga i debatten rör EU:s geopolitiska roll, alltså hur EU i högre grad än i dag ska kunna bli en stark aktör för att medverka i stormaktsdiskussionerna globalt. Steg för steg höjs ambitionerna för unionen som instrument för de politiska ledarna, snarare än som verktyg för medborgarna. 

Än är det för tidigt att utvärdera den nya värderingsunionens bärkraft och de storpolitiska ambitionernas slutpunkt. Man kan dock notera att konfliktnivån inom samarbetet höjts väsentligt under senare år, med Brexit som extrempunkt. Många av de frågor som i dag skapar stark oenighet – miljö, migration, utrikespolitik och handelsfrågor – är just sådana områden där värderingarna skiljer sig väsentligt mellan medlemsländerna, och där kompromisser kostar på. Om man då accepterar Hayeks tes om att ekonomiska band håller ihop när politiken repellerar, håller de ekonomiska banden?

***

Ekonomiskt har EU:s utveckling dessvärre planat ut. För 15 år sedan var unionens ekonomi lika stor som USA:s. I dag är amerikanernas 50 procent större. Förvisso finns fortfarande draglok i form av vissa östeuropeiska stater, men den genomsnittliga tillväxttakten i unionen har aldrig tidigare varit så låg som idag. Den bitvis ganska bryska ekonomiska integration som skedde på 80-talet har helt stannat av. 

Sverige, som fick en rejäl ekonomisk skjuts i samband med medlemskapet och de liberaliseringar det innebär, är i dag ekonomiskt friare än många av medlemsstaterna i syd. Samtidigt har EU:s subventioner ständigt ökat, med återhämtningsfonden som kraftigt tillskott under innevarande mandatperiod. Hos många europeiska ledare har tanken om att främja det ekonomiska utbytet mellan länderna ersatts av en idé om att på politisk väg utse europeiska Champions i vissa branscher.

Man kan såklart argumentera för att situationen i dag är annorlunda än förr och att det är mer industripolitik som behövs. Men då behöver man samtidigt ha ett trovärdigt svar på varför de slutsatser som gjordes för 40 år sedan – att nationell industripolitik, statliga bolag och statsstöd som då präglade många europeiska länder var var hämmande för tillväxt och konkurrenskraft – inte gäller om besluten fattas i Bryssel.

Den ekonomiska kräftgången för också med sig trovärdighetsproblem. De länder i öst som utlovats växande välstånd och frihet att röra sig och spela på lika villkor som fransmän och tyskar kommer bli betydligt mindre lojala med ett projekt som fokuserar på statsstöd till de allra största bolagen, som finns i väst, och deras konkurrenskraft globalt. 

Varför denna motiga utveckling? Inte minst den allt tyngre regleringsbördan är en del av förklaringen. Mängden lagstiftning på individer och företag har ökat kraftigt under senare år. 

Men också formerna för regleringen har förändrats i grunden. Under 1980- och 90-talet dominerades den ekonomiska integrationen av så kallat ömsesidigt erkännande, där varor och tjänster vars utformning accepterades i ett land, också tilläts i resten av unionen. Det skapade en enorm expansion av den europeiska marknaden, nedifrån och spontant. De senare decenniernas integration har i stället skett genom harmonisering, alltså genom EU-lagstiftning som reglerar sektorer av ekonomin, och som innebär mycket tydlig toppstyrning och detaljerade regelverk från Bryssel. 

Det senare metoden är oerhört trubbig och bjuder in till enorma flaggskeppsprojekt. Det öppnar upp för enorma särintressen och förenar inte sällan det sämsta av nationella regleringar. Inget enskilt land skulle exempelvis få för sig att reglera AI eller digitala tjänster på det sättet som EU nu gör, och att EU i dag har ett krav på att streamingplattformar nu måste erbjuda en viss mängd nationellt material är en tydlig eftergift till Frankrike. 

Även om man i teorin kan framhärda i att en halvbra reglering på hela marknaden är bättre än många olika system, är det i praktiken tydligt att institutionell konkurrens, alltså att länder kan pröva olika vägar, har varit betydligt mer framgångsrikt. Reglering, till skillnad från möjlighet att handla, kräver gemensamma ideal som helt enkelt inte finns oavsett om vi pratar filmutbud eller skogsbruk.

***

Och det är här Yes man kommer in i bilden. Genom att villkorslöst bejaka EU som politisk projekt, med gemensamma värderingar och likriktning, är han samtidigt med och undergräver möjligheterna för samarbete i en union med enorm mångfald. 

Till skillnad från ekonomisk och personlig frihet för medborgarna, är det lätt att formera nationella eller regionala intressen utifrån värderingsskillnader. De slutna intressena, som Hayek ställde emot de gemensamma, medborgerliga intressena har gjort en återkomst när fler och fler värderingsfrågor ska harmoniseras.

Just nu tilltar de politiska spänningarna snabbt, utan att några nya ekonomiska band knyts.

Detta innebär inte att en gemensam identitet och närmande av värderingar är något dåligt i sig – tvärt om. Men oförmågan att låta värderingsmässig och ekonomisk integration gå i takt blivit ett problem för unionen. Just nu tilltar de politiska spänningarna snabbt, utan att några nya ekonomiska band knyts. Och i enlighet med vad Röpke befarade har vi fått starka geopolitiska anspråk från unionens ledare, med större vilja att projicera makt utåt än att faktiskt sänka tullar och bygga allianser med andra länder. 

Med EU som värderingsunion snarare än ekonomiskt samarbete har EU-politiken kommit att handla mer om statsmännens visioner och mindre om medborgarens möjligheter. Än håller det dock ihop. Det konkreta beviset för den ekonomiska integrationens makt är Ungern och Polen. Det råder ingen tvekan om att de politiska konflikterna inom unionen kretsat kring dessa medlemmar. Men vad som mindre ofta uppmärksammas är att polacker och ungrare är några av unions starkaste supporters. Samtidigt som statsmän spelar upp på den internationella scenen, är en häpnadsväckande 90 procent av Polens befolkning positiva till samarbetet – betydligt fler än i Sverige eller Frankrike. Av befolkningen i unionens verkliga enfant terrible Ungern är stödet lägre, men mer än sex av tio är ändå positiva till samarbetet. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Anledningen är enkel – man har givit gemene polack och ungrare väldigt starka skäl att vara med i unionen genom de friheter som erbjuds var och en. Oavsett hur Viktor Orbán uttrycker sig, förstår han att han aldrig kommer att få sin befolknings stöd för något verkligt brott med övriga medlemsländer. Men det förutsätter att frihet och möjligheter även fortsatt har övertaget mot konfliktsökande statsmän.

Det finns med andra skäl för liberaler att vara skeptisk till den framrusande värderingsunionen, hur fin idén än är, och gå tillbaka till systemets grunder. Värderingar kommer inte att vara det kitt som håller ihop nästan en halv miljard människor med lika många uppfattningar av vad som är ett gott samhälle.

Ett smalare samarbete betyder heller inte att man, som Yes man påstår, förkastar internationalismen – tvärtom. Att helt enkelt bejaka pluralismen och acceptera varandras system som någorlunda jämlika i stället för att försöka likrikta, är en förutsättning för samarbete. En vara eller tjänst som är godkänd i Frankrike, kommer inte att vara farlig för någon i Sverige. Detsamma gäller för övrigt de flesta värderingar. 

Den som faktiskt värnar EU-samarbetet, gör rätt i att välja bort pratet om värderingar och prioritera friheterna och den ekonomiska integrationen samarbetet. Det måste fungera för att inte politiska intressen ska slita sönder unionen.

Omslagsbild: Shutterstock