Ekonomi Åsikt
Personkrets 3:12
I debatten påstås 3:12-reglerna ofta vara väldigt förmånliga. Det är en uppfattning som säger mer om hur höga inkomstskatterna egentligen är för låg- och medelinkomsttagare. Patrick Krassén frågar sig varför vi egentligen beskattar entreprenörskap så högt.
Kanske har du de senaste två veckorna läst rubriker i näringslivspressen om ett förslag om att förändra de så kallade ”3:12-reglerna”. Detta regelverk, med den för oinsatta något kryptiska benämningen, tillkom i samband med reformen av skattesystemet 1990-91 (ofta kallad ”Århundradets skattereform”). Kort uttryckt bestämmer reglerna hur ägare av onoterade företag där de själva är verksamma (fåmansföretag) ska beskattas för det överskott av verksamheten som de tar ut.
Sedan början av 1990-talet har reglerna förändrats ett flertal gånger – och nu är det alltså på tapeten igen. Vi återkommer till detta nedan.
***
Namnet ”3:12-reglerna” kommer av att de från början fanns i paragraf 3, moment 12 i dåvarande lagen om statlig inkomstskatt. I dag återfinns reglerna i kapitel 56 och 57 i inkomstskattelagen. ”3:12-reglerna” är en något olycklig teknisk beskrivning, och ”fåmansföretagsbeskattningsreglerna” är inte mycket bättre. Man borde hellre tala om ”entreprenörsskatten”, ”småföretagsskatten” eller ”skattereglerna för ägarledda bolag”.
En person som både arbetar i och äger sitt företag har möjlighet att, i högre grad än delägare i exempelvis börsnoterade bolag med stor mängd ägare, bestämma hur stor del av överskottet som ska tas ut som lön respektive som aktieutdelning. Om skatten på löneinkomster och utdelningsinkomster hade varit samma, hade inget egentligt behov funnits av särskilda regler för denna grupp ägare.
Sedan skattereformen 1990-91 är emellertid skatten olika för löneinkomster och kapitalinkomster. Lön beskattas först med arbetsgivaravgifter, sedan med kommunalskatt, och därutöver med statlig inkomstskatt vid högre inkomstnivåer. Utdelningsinkomster träffas av först bolagsskatt (på bolagets vinst), sedan av kapitalinkomstskatt hos delägaren. Vid högre inkomstnivåer kan skillnaden i marginalskatt för delägaren bli uppemot 20 procentenheter mellan dessa sätt att tillgodogöra sig bolagets överskott.
Av detta skäl har riksdag och regering sedan dess ansett att det behövs regler som hindrar företagare att ta ut allt – eller i alla fall ”alltför mycket” – överskott ur företag som aktieutdelning. Detta har i 3:12-reglernas sammanhang kallats för inkomstomvandling. Begreppet indikerar en – fiktiv – gräns för hur mycket av uttaget överskott som är att anse som hänförligt till arbete jämförbart med tjänst som en anställd utför, respektive till värdeskapande genom företagande.
Ett grundproblem med detta resonemang är att det inte går att fastställa empiriskt vilket värde i företaget som skapats genom ägarens arbete respektive företagande. Med nödvändighet behöver reglerna utformas som schabloner. I 3:12-reglerna kallas detta för gränsbelopp. För varje inkomstår fastställs för varje delägare i fåmansföretag ett sådant gränsbelopp. Hur detta sker är en central del av 3:12-reglerna – och har varit föremål för kritik för dess komplexitet.
Den som har bekantat sig med 3:12-reglerna kan konstatera att för de flesta fåmansföretagare är komplexiteten inte överdrivet stor.
Den som har bekantat sig med 3:12-reglerna något, kan emellertid konstatera att för de flesta fåmansföretagare är inte komplexiteten överdrivet stor. Tre av fyra fåmansföretagare som tar utdelning ur sina bolag gör det genom den så kallade förenklingsregeln, i vilken gränsbeloppet för kapitalbeskattad utdelning är 2,75 inkomstbasbelopp för ett inkomstår. I mer komplicerade situationer och bolagsstrukturer kan det vara mer oförutsägbart hur gränsbeloppet ska fastställas, och det är förstås ett problem. Men, i ärlighetens namn – hur många löntagare förstår exempelvis exakt hur samspelet mellan kommunalskatt, grundavdrag, jobbskatteavdrag och skattereduktionen för allmän pensionsavgift ser ut?
***
De första 15 åren med 3:12-reglerna, fram till 2006, sågs de av många som ”stoppregler” – en hämsko på drivkrafterna för ägarlett företagande. Bolagsskatten var under denna tid 28-30 procent. Kapitalinkomstskatten på utdelningar, reavinster och räntor var 30 procent. Arbetsgivaravgiften låg under större delen av perioden på 31–33 procent och marginalinkomstskatten på 57 procent. På en intjänad hundralapp var det således stor skillnad, även med dåtidens högre skattesatser, på att bli tjänstebeskattad eller kapitalinkomstbeskattad.
Reglerna hade således införts för att minska spänningen mellan tjänsteinkomster och kapitalinkomster som uppstått genom införandet 1991 av den statliga inkomstskatten om 20 procent ovanpå kommunalskatten, och den extra nivån om ytterligare fem procentenheter – värnskatten – som infördes 1995. Att företagare påtvingades tjänstebeskattning av en del av sin inkomst sågs som hämmande för företagande, investeringar och tillväxt. Dåvarande Företagarnas Riksorganisation (i dag Företagarna) gav både 1998 och 2001 ut skrifter som pläderade för en platt skatt-reform, där ett avskaffande av den statliga inkomstskatten och värnskatten skulle möjliggöra en utfasning även av 3:12-reglerna.
Göran Perssons finansminister Bosse Ringholm hade i januari 2004 tillsatt en utredning om 3:12-reglerna, bestående av en expertgrupp med Sven-Olof Lodin (tidigare skattechef på Industriförbundet), P-O Edin (LO:s tidigare chefsekonom) och Ingemar Hansson (generaldirektör för Konjunkturinstitutet) – benämnda ”de tre vise männen”, då alla hade lång erfarenhet av skattefrågor (Hansson och Lodin hade varit professorer).
Ett år senare, i januari 2005, lade gruppen fram sin slutrapport, som ledde till förändringar av regelverket från 1 januari 2006, genomförda av S-regeringen (med Magdalena Andersson som ansvarig statssekreterare). Kanske viktigast av dessa förändringar var att skatten på utdelning på så kallat kvalificerade andelar (aktier ägda av någon som är verksam i betydande omfattning i fåmansföretaget) sänktes från 30 till 20 procent. Motsvarande skattesats för ägare med okvalificerade andelar (i onoterade företag där man ej är verksam) sattes till 25 procent.
Insikten om vikten av ökat entreprenörskap, nyföretagande och goda villkor för specifikt ägarlett företagande hade slagit rot.
Genom denna och efterföljande ändringar 2006-12 gjordes 3:12-reglerna mer företagarvänliga; incitamenten både för dem som ville anställa och dem som drev soloaktiebolag förbättrades. Insikten om vikten av ökat entreprenörskap, nyföretagande och goda villkor för specifikt ägarlett företagande hade slagit rot.
Runt 2012–2013 började allt mer kritik höras, främst om att stora företag med intrikata delägarstrukturer genomförde skatteplanering medelst 3:12-reglerna. Alliansregeringen instämde i denna kritik och införde 2014 krav på kapitalägande för möjligheten till kapitalinkomstbeskattad utdelning. Efter regeringsskiftet höjde S-regeringen tonläget i kritiken – ironiskt nog anfört av Magdalena Andersson, som genomfört förbättringen av regelverket – och lade 2017 fram en lagrådsremiss som påtagligt skulle ha höjt beskattningen av fåmansföretagarna. Förslaget stoppades i riksdagen, men vänsterkritiken fortsatte under efterföljande år.
Trots vänstersidans stundtals skramliga kritik mot 3:12-reglerna, tillsatte S-regeringen i maj 2022 en utredning för att ”förenkla” regelverket. Formuleringen om förenkling kändes igen från Januariavtalet 2019–2021, där den hade funnits med som en punkt – men hade tolkats synnerligen olika av de mer företagarvänliga parterna C och L jämfört med regeringspartiet S.
Efter regeringsskiftet 2022 ändrades direktivet till utredningen i januari 2023, med några signifikanta skillnader: Utredningen skulle inte bara förenkla reglerna, utan även förbättra dem, och inte höja skatten för de företagare det berör. Men – i direktiven behölls även formuleringen att utredningen inte fick lägga förslag som öppnar för ”sådan inkomstomvandling som reglerna är avsedda att förhindra”.
Vad innebär detta? Eftersom ingen kunnat specificera vilken grad av ”inkomstomvandling” som är bortom det acceptabla, fick utredningen (där jag ingick som förordnad expert) göra en bedömning mellan tummen och pekfingret. Vad utredningen kom fram till beskrivs i betänkandet SOU 2024:36, Förbättra och förenkla!. Utredningens betänkande omfattar nästan 800 sidor, och skulle ta för mycket utrymme att beskriva här.
***
3:12-reglerna påstås återkommande i samhällsdebatten vara väldigt förmånliga, genom att utdelning inom gränsbeloppet beskattas till 20 procent i stället för 25 eller 30 procent. Sveriges kapitalinkomstskatter ligger dock högre än jämförbara OECD-länders. Formuleringarna om ”förmånlighet” görs mot bakgrund av ett högskatteläge, där särskilt låg- och medelinkomsttagare med löner från anställning träffas av höga skatter tidigt, därtill med höga dolda arbetsgivaravgifter, och ovanpå det hög moms vid konsumtion. Den naturliga slutsatsen borde vara att sänka inkomstskatterna för anställda, inte att höja dem för företagare.
Vad tillför då fåmansföretagen till samhällsekonomin? Omkring 450 000 företag, med 1,6 miljoner anställda (än fler om dotterbolag räknas med), berörs av 3:12-reglerna. Den stora majoriteten är små företag: Ungefär hälften är soloföretag, och av de företag som har anställda har 85 procent färre än tio anställda. Enbart en procent har fler än 50 anställda. Det är alltså befogat att se det som småföretags- och entreprenörsregler.
De ägarledda 3:12-företagen står för den största delen av jobbskapandet i privat sektor.
Antalet anställda i de ägarledda 3:12-företagen, inklusive deras dotterbolag, har ökat med mer än 730 000 sedan början på 2000-talet. De står för den största delen av jobbskapandet i privat sektor; övriga aktiebolag har haft oförändrad mängd anställda på totalen under samma period. Reglerna premierar också – i synnerhet huvudregeln för beräkning av gränsbelopp – ägarledda företag med många anställda (för löneunderlag), god lönsamhet (för att ha vinstmedel att dela ut) och långsiktighet (för att bygga upp utdelningsunderlag över tid).
Om entreprenöriella aktiviteter är gynnsamma för samhällsekonomin – vilket tämligen samstämmig nationalekonomisk forskning pekar på – kan man fråga sig varför staten beskattar sådana. Vore det inte bättre att se till att så mycket företagande sker som möjligt, för att öka den ekonomiska tillväxten?
Det triviala svaret på varför det beskattas är ”för att det går” – företagande är en skattebas, alltså något som går att beskatta, likt exempelvis arbete, konsumtion eller ägande. Men är det lämpligt, bara för att det går?
Så länge skatt tas ut, behöver skattebördan fördelas över de olika skattebaserna. En tillväxtfrämjande skattefördelning lägger mindre skattebörda på sådana aktiviteter som bidrar till att ekonomin växer. Det talar för att skatterna på företagande borde sänkas. Samtidigt är, som konstaterats, skatterna på arbete höga, och utgör den enskilt största intäktskällan för staten. Det är svårt att belasta arbetsinkomster med än större skattebörda.
Att beskatta konsumtion och ägande kan framstå som lockande. Men skatt på konsumtion är i förlängningen också en skatt på inkomster (när de konsumeras), därtill politiskt impopulärt, liksom skatt på ägande (den statliga fastighetsskatten var ett tydligt exempel på en skatt som upplevdes illegitim, eftersom husägande i sig inte ger upphov till någon inkomst).
Det går således inte att finansiera offentliga utgifter genom ökade skatter i det långa loppet. Vad som behövs är ekonomisk tillväxt – att den beryktade kakan som ska fördelas blir större över tid.