Samhälle Åsikt
Den styrande procentenheten
Med cirka 75 000 medlemmar utgör S inte mer än en enstaka procent av väljarkåren. Den nyss avslutade kongressen visade hur denna enskilda procent område för område vill ta tillbaka kontrollen över vardagslivet för de 99 procent som inte är partimedlemmar, skriver Stefan Stern.
Socialdemokraterna har avslutat sin partikongress. Med cirka 75 000 medlemmar utgör detta oppositionsparti numera, givet normalt svenskt valdeltagande, inte mer än någon endaste procentenhet av alla rösträttsberättigade svenskar. Trots den kvardröjande självbilden av bred folkrörelse, så är den krassa sanningen att hela 99 procent av svenska väljare inte är S-medlemmar.
Det är nu ingen nyhet att föreningar i form av partier och fackföreningar över tid kraftigt har tappat anslutna deltagare.
Men just denna krympande partiförening kräver att alla icke-medlemmar, det vill säga den överväldigande majoriteten av svenska medborgare, underordnar sig ”det gemensamma bästa” som definieras och kontrolleras av denna enstaka procentenhet.
Redan inför kongressen stod det klart att partiet radikaliserats och gör en rejäl vänstergir.
När jag nu efteråt summerar besluten, baserade också på de grupparbeten som tydligt återspeglas, står det klart att den politiska och ideologiska kontrollen nästa mandatperiod ska tas tillbaka över svenska folkets huvuden. Detta gäller inga obetydliga delar av vardagslivet – utan människors arbetsplatser, svenska folkets boendemiljö, allas välfärd och medborgarnas plånbok.
Partiet vill för det första ta politisk kontroll över människors arbetsplatser.
Partiet vill för det första ta politisk kontroll över människors arbetsplatser.
Svenska företag på de flesta marknader benämner Socialdemokraterna numera för ”marknadsmisslyckanden i sektor efter sektor”. Kongressen slår fast att ”en uppgörelse med dessa misslyckanden är nödvändig om samhällsproblemen ska kunna lösas”.
Detta ska ske med återregleringar, pristak, beskattningar och förbud i de branscher där människor i dag går till jobbet och får sina inkomster för att kunna förverkliga livsdrömmar för sig och sin familj.
Två tredjedelar av svenska folket arbetar i näringslivet och därmed i de företag som Socialdemokraterna anser är misslyckade och politiskt måste styras upp. Inför kongressen pekades exempelvis hela den upphandlade sektorn ut, med företag inom IT, transport, bygg, renhållning och trafik. Liksom livsmedelsindustrin, bilprovningen, apoteken, bankerna, elmarknaden, järnvägen och läkemedelsindustrin. Dessa definierar Socialdemokraterna som särskilt stora ”marknadsmisslyckanden”.
I dag är det beskattningen av svensk företagsamhet, inklusive medarbetarnas arbetsinkomster, som i runda slängar betalar löner och verksamhet för den tredjedel som i stället arbetar i den offentliga sektorn. I den senare sektorn har den politiska kontrollen varit som störst i decennier – där är också lönerna bland de sämsta, arbetsmiljön som mest ifrågasatt, personalomsättningen som högst och närheten till chefernas beslut som minst.
Socialdemokraterna beslutade om en statlig investeringsbank som politiskt ska peka ut framtidens marknader och därmed arbetsplatser, där staten inte utesluts ska öka sitt direkta ägande över näringslivet.
Vad är det som får Socialdemokraternas partimedlemmar, den enstaka procenten, att tro att svenska folket tänker att deras arbetsplatser i näringslivet kommer att bli bättre när marknader och företag ska ställas inför ökad politisk kontroll och inflytande? Och detta just i oroliga tider när tillväxten från företagsamheten behöver öka, inte hämmas? När näringslivets växtkraft, som i dag står för över 80 procent av BNP, snarare skulle behöva släppas loss för att vi som land ska ha råd att rusta upp försvaret?
Men det stannar inte där. Socialdemokraterna vill tydligt ta politisk kontroll även över människors boendemiljöer och närområden.
Socialdemokraterna vill tydligt ta politisk kontroll även över människors boendemiljöer och närområden.
Vi talar här om en påtaglig inskränkning i vardagen såsom människor i dag känner den. Partiet säger att detta är nödvändigt för att komma till rätta med kriminaliteten.
I korthet går S-besluten ut på att från och med nästa mandatperiod ska nyanlända och personer med försörjningsstöd inte längre tillåtas bosätta sig i utsatta områden. Alltså i de nära hundra utsatta riskområden som polisen pekat ut skapade av politikmisslyckanden och hög migration.
Migranter och människor i utanförskap måste således framöver bo i områden där de i dag inte har kunnat etablera sig. Detta planerar en S-ledd regering lösa med en statsdriven integrationspolitik byggd på social ingenjörskonst i stor skala.
För parallellt ska hyresrätter – med förtur, snabbare bygglov och statliga kreditgarantier – i stället byggas i dagens välmående områden där villor och radhus dominerar. Där ska hyresvärdar inte längre kunna tillåtas ställa höga krav på inkomster eller försörjningsgrad. Arbetslinjen försvagas samtidigt av andra S-beslut. Det kommunala självstyret över dessa plan- och byggbeslut ska minska.
Likaså, om det finns begränsade grönytor, eller icke planlagda områden för bostäder, mellan ett utsatt miljonprogramsområde och ett välmående villaområde ska dessa två bostadsområden i framtiden byggas ihop.
I S-skyltfönstret Stockholm har detta redan börjat implementeras under parollen att ”nära flerfamiljshus ska vi bygga fler radhus, nära villor ska vi bygga fler flerfamiljshus.” I innerstadens välfungerande delar ska det förtätas med höga hyresrättshus exempelvis på innergårdar.
Att befolkningen blandas på en strukturell nivå säger oppositionspartiet är den enda vägen att bryta den ekonomiska och etniska segregationen och enligt synsättet därmed förebygga brottslighetens orsaker.
Det var också här som partiledare Magdalena Andersson i sitt kongresstal gjorde sina starkaste markeringar. Hon sa att dagens segregation är ”ett monumentalt svek mot de hundratusentals som bor utsatta områden”. ”Jag vill bygga samman vårt land” slog hon fast med syftet att ”med full kraft bryta segregationen för att rycka upp gängkriminaliteten med rötterna”.
I välmående områden bor enligt S-retoriken ”de rika” som alltför länge gynnats av samhällsutvecklingen. Ansatsen rymmer en stor dos av valtaktik. Det är inte ovanligt att Socialdemokraterna har över 75 procents stöd i vissa utsatta bostadsområden. I EU-valet kunde vi även se hur Vänsterpartiet tangerade 50 procents stöd i vissa stadsdelar i miljonprogrammen.
***
På S-kongressen slog partiprogrammet även fast att Sverige ska få ”en poliskår som återspeglar hela befolkningen”. Tankefiguren går här igen.
Numera förnekar få forskare att svensk systemhotande kriminalitet har ett samband med svensk migration. Man kan förenklat säga att medan Tidö-partierna vill stänga landets gränser för ytterligare migration, utvisa ledande gängkriminella och ta deras pass – så går Socialdemokraterna till val på att i stället stänga de utsatta områdena för migration. I övrigt ska den S-styrda migrationspolitiken ”vara långsiktigt hållbar” och under ”överskådlig tid vara stram”.
Vad betyder ”överskådlig tid” i dagens snabbt föränderliga värld? Mätning efter mätning visar att över 70 procent av svenska folket vill bo i villor eller småhus – drömmer dessa medborgare verkligen om samma framtidsvision som S-ledningen?
Den storskaliga ansatsen att bygga ihop Sveriges segregerade befolkning, ”i en ny samhällsgemenskap”, får väl sägas ha ett välmenande syfte. Men har något liknande politiskt projekt någonsin fungerat någonstans i världen? Vad är det som får Socialdemokraternas medlemmar, den enstaka procenten, att tro att den stora majoriteten av svenska folket går med på att sannolikt mot sin vilja få sina välfungerade bostadsområden omvandlade på detta sätt?
Vet Socialdemokraterna med säkerhet att de har människor med sig i Stockholms välfungerande småhusområden såsom Nacka, Bromma, Täby, Enskede, Bromsten, Ursvik eller Danderyd? Eller innanför tullarna? I Stockholm bor cirka en fjärdedel av väljarkåren. Vill stockholmarna att deras stad mer ska likna Malmö, där Socialdemokraterna redan styrt och ställt en längre tid?
Jag noterar att Dagens Nyheters ledarsida under S-kongressen skrev att Socialdemokraterna framöver vill bygga ”billiga hyresrätter i socioekonomiskt starka kommuner. Asylinvandrare ska inte heller anvisas till utsatta områden. Man vill helt enkelt använda politiska verktyg för att rent materiellt få bort segregationen”.
På Dagens Industris ledarplats omnämndes den S-beslutade omflyttningspolitiken som en ”integrationsåtgärd för att minska grunden för rekrytering av kriminella. Detta samtidigt som de vet att Tidö-partierna inte kan gå med på detta synsätt – de partierna vill inte att välskötta bostadsområden och välfungerande medborgare ska vara integrationsverktyg”.
Det är från och med nu alltså en chimär att påstå att synen på hur roten till brottsligheten ska bekämpas inte tudelar svensk politik.
Socialdemokraterna påstår sig ha hittat lösningen med stort L. Men kommer flest människor i valet 2026 tänka att omflyttningarna minskar kriminaliteten i utsatta områden – eller kommer majoriteten av svenska folket bli rädda för riskerna att kriminalitet snarare flyttar in i område efter område som fram tills idag varit mer förskonade från rån, skjutningar och sprängningar?
Socialdemokraterna vill därtill ta politisk kontroll även över människors välfärd.
Socialdemokraterna vill därtill ta politisk kontroll även över människors välfärd. Detta var den minst oväntade delen av Socialdemokraternas omfattande politiska vänstergir.
Om Socialdemokraterna får igenom sin välfärdspolitik nästa mandatperiod så kommer det parti som historiskt vunnit stöd genom att successivt bygga ut välfärden, i den nya politiska samtiden i stället vara det parti som blir mest känt för att stänga och lägga ner välfärdsverksamheter.
Hela nästa mandatperiod kommer att präglas av denna beslutsamhet att ta kontroll över medborgarnas fria val.
Inom skolan gick S-kongressen som allra längst. Här ska omkring 420 000 elevers och förskolebarns högst uppskattade verksamheter helt enkelt förbjudas. Bara för att de är privata och drivna som aktiebolag.
Den enstaka procent av väljarkåren som beslutade detta på S-kongressen har många själva haft sina egna barn i fristående förskolor och skolor.
Den enstaka procent av väljarkåren som beslutade detta på S-kongressen har många själva haft sina egna barn i fristående förskolor och skolor.
Och varför skulle de inte ha det? Fristående förskolor är inte minst i huvudstäderna de mest populära och översökta. Enligt Pisa ligger också elever i friskolor ett helt läsår före elever i kommunala skolor.
Det slående är bara att den kontrollerande enskilda procentens beslut nu innebär att de resterande 99 procenten inte ska få göra samma sak för sina barn beroende på vad som passar familjerna bäst.
För ett ingenjörs- och innovationsland som Sverige spelar inte minst matematik och de naturorienterande ämnena stor roll. Den senaste internationella TIMSS-rapporten visar att svenska elever i fjärde och åttonde klass ligger över snittet i OECD-länderna i dessa ämnen. Bland elever med svenska som modersmål är Sverige i själva verket det högst presterande landet i snitt utanför Östasien.
TIMSS visar alltså att det som Socialdemokraterna påstår är ännu ett ”marknadsmisslyckande” i själva verket är ett tydligt ”politikmisslyckande” kopplat till den omfattande svensk migrationen. Det är hos elever som saknar svenska som modersmål som det stora kunskapstappet i svensk skola finns.
Det S-kongressens beslut innebär att svenska folket inte längre ska få rösta med fötterna i valet av barnens skolmiljö. ”Exit och voice” stängs ner.
Samtidigt är 26 av Sveriges 28 sämsta skolor kommunala. Inte sällan ligger dessa i S-styrda kommuner. De skolorna ska däremot få finnas kvar.
Kommunerna påstås nu enligt Socialdemokraternas talregel kunna ta över fristående skolor ”så att byggnader och skolböcker finns kvar” efter de planerade förbuden.
Men det skulle kunna avfärdas som fria fantasier. För det första var kommunerna från början regelmässigt emot etableringen av friskolan, eftersom det offentliga redan drev och driver en skola i närheten. För det andra så har kommunerna inga förutsättningar att kunna drifta den mångfald av pedagogiska koncept som Socialdemokraterna nu vill ska klappa igen.
Skolor är inte bara byggnader. Engelska skolan har exempelvis en profil som utgår från lärarnas ställning och klassrummens studiero. Kunskapsskolan arbetar med mentorskap, åldersoberoende undervisning och att få ut maximal lärartid per elev. Raoul Wallenberg-skolan betonar värdegrund och etik i hela undervisningen. Montessoriskolorna inom AcadeMedia utgår från varje barns nyfikenhet och eget driv. På Prolympias idrottsskolor går kunskap och idrott hand i hand. Bland Sveriges många fristående resursskolor finns det likaså mängder av goda pedagogiska valmöjligheter.
Välfärdstjänsterna innehåller mer än utbildning. S-kongressen beslutade därför också att ta kontroll över svenska medborgares val av sjukvård. Privata aktörer ska monopoliseras.
Den som vill studera hur ett sådant nationellt sjukvårdsexperiment kommer att gå till kan studera Socialdemokraternas skyltfönster i Stockholm (Så har S förlorat vårdfrågan inför valet 2026). Stockholmarna har fått lära sig att köa igen. Vården har här blivit både dyrare och sämre. De sköraste patienterna har kommit i kläm.
Över hela landet handlar det om att Socialdemokraterna nästa mandatperiod ska ta kontroll över 4 av 10 patientkontakter som idag sker privat. Inom primärvården 5 av 10.
Kommer svenska väljare att dela den ideologiskt drivna blotta procentenhetens prioriteringar att driftsform går före tillgänglighet och individuellt inflytande? Och vad händer med opinionen den dag när nedmonteringen av de skolor och vårdkliniker som har landets bästa kvalitet väl konkret påbörjas? Kommer väljarna tänka att det blir lika bra verksamheter med bibehållen kvalitet när kommuner och regioner kliver in för ökad politisk kontroll?
Men Socialdemokraterna vill i hög grad ta tillbaka kontrollen också över medborgarnas plånböcker.
Men Socialdemokraterna vill i hög grad ta tillbaka kontrollen också över medborgarnas plånböcker.
Den S-aktiva procenten i väljarkåren kommer nämligen vilja beskatta den övriga 99 procenten hårdare. Det trots att Sverige sedan millennieskiftet framgångsrikt gått från ett skattetryck på 49 procent till 41 procent. Detta samtidigt som landets reala skatteintäkter ökat med 700 miljarder kronor.
På detta område är det mer höljt i dunkel vad avser detaljerna.
Men S-kongressen beslutade om nya ofinansierade utgifter långt över hundra miljarder kronor, vilket motsvarar mellan 30 000 och 40 000 för en genomsnittlig svensk familj om detta tas ut i höjda skatter.
Med en fördubblad eller tredubblad bankskatt kommer bankerna tvingas kompensera för kostnaderna med mellan 10 och 20 punkter högre boränta på radhuslånen. Det slår mot hushåll över hela landet just när boräntorna börjat falla.
De utlovade försämrade 3:12-reglerna kommer att drabba mindre och medelstora företag där 4 av 5 nya jobb skapas. Detta sätter i förlängningen negativa spår på svenska folkets köpkraft och kommande reallöneökningar.
S-kongressens utlovade beredskapsskatt antas måste ske på rätt normala inkomster. Annars får den tas ut på kapital, det som i en öppen marknadsekonomi ska investeras i nya branscher och jobb, eller genom återinförd skatt på fastigheter.
S-kongressen gick längre än väntat i vänstersvängen på skattesidan. Beslutet blev att ”de allra mest förmögna ska bidra med mer”. Den gamla numera avskaffade förmögenhetsskatten slog stenhårt mot generationsskiften i bland annat familjeföretag. Hur ska en nygammal ”skatt på förmögna” utformas? Blir det en ny kapitalskatt som slår mot jobbinvesteringar och svenska folkets fastigheter?
Men S-kongressen lämnar på ett annat tydligt sätt en stor skattebaksmälla efter sig.
Den totalförsvarsfond om 250 miljarder kronor som innan skrivits in i handlingarna beslutades nämligen kunna gå till allehanda utgifter, stort som smått. Såsom infrastruktur, transport samt regioners och kommuners verksamhet.
250 miljarder är redan mindre än regeringens 300 miljarder till försvaret fram till 2035. Med den spretiga användningen av totalförsvarsfonden behöver således S-ledningen efter kongressbesluten finansiera ett hål om uppskattningsvis 150 miljarder kronor till försvaret med höjda skatter. Detta om inte en S-ledd regering ska investera betydligt mindre än Tidö-partierna i Sveriges yttre säkerhet och försvar i valrörelsen 2026.
Hur ska denna lucka i försvarets finansiering täppas till? Hur mycket av väljarnas plånböcker – och därmed vardagsutrymme för att förverkliga egna livsdrömmar – kräver dessa alla beslut ökad politisk kontroll över?
S-kongressen är över. Betydelsen av denna är inte längre som förr. Men den visar hur det stora oppositionspartiet nu positionerar sig inför nästa års val. Politiken som kan granskas är tydliggjord.
Allt detta ska nu i nästa steg förhandlas med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Två partier till vänster som också vill ta makten över människors liv. För ”miljöns skull” och ”för rättvisans”.
Svenska val brukar bli extremt jämna. En ny politisk dimension ligger nu på bordet. Hur mycket kommer de 99 procenten av svenska väljarkåren vilja inordna sig efter den kontrollerande enstaka procentens strävan efter politisk kontroll?