Myndigheten för samhällsskydd, beredskap och normkritik

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, satsar 10 miljoner kronor på genusforskning. Under ledning av Misse Wester, författare till bland annat ”’My husband usually makes those decisions’: Gender, behavior, and attitudes toward the marine environment”, ska det undersökas hur aktörer i en samhällskris påverkas av ”genusgrundade normer och maktrelationer”.

Hur detta går ihop med myndighetens uppdrag, att utveckla samhällets förmåga att förebygga och hantera olyckor och kriser, är en bra fråga. Den verkar inte ställas särskilt ofta. En närmare undersökning visar att de tio miljonerna inte på långa vägar är MSB:s första flirt med genusvetenskapen – något som snarare är en ideologisk teoribildning än ett vanligt forskningsområde.

Insatspersonalen uppmanas att tänka på människor  i termer av ”kvinnor, män, flickor, pojkar” snarare än ”befolkningen” eller ”alla”.

2010–2014 finansierade myndigheten projektet ”Den genuskodade räddningstjänsten”, en intersektionell studie av vad som benämndes ”genusgörandet” i räddningstjänsten. Bland annat kan man i rapporten lära sig följande:

Maskulinitetskonstruktion är ett viktigt perspektiv med särskilt stor betydelse för ”genusgörandet” inom räddningstjänsten. Särskiljandet av män och kvinnor är mycket påtagligt i förhållande till hela olycks- och krisområdet. Dessa perspektiv bidrar t. ex till att klargöra mekanismerna bakom ”brandmannen” som ett överordnat ideal inom kommunal räddningstjänst, men gör det också möjligt att se instabilitet, motsägelser och förändringsmöjligheter i denna historiskt manliga genuskonstruktion.

Parallellt med detta sponsrade MSB ytterligare en intersektionell genusstudie och tog fram en handbok för insatspersonal, där insatspersonalen exempelvis uppmanas att tänka på människor i termer av ”kvinnor, män, flickor, pojkar” snarare än ”befolkningen” eller ”alla”, att eftersträva en jämn könsbalans och att tänka genusmedvetet.

”Den manligt märkta kulturen”

Redan första året MSB existerade, 2009, upprättades ett handlingsprogram för jämställdhet och mångfald. Där kan man läsa följande om den låga andelen kvinnliga brandmän i Sverige:

Det är svårt att utifrån denna bild dra någon annan slutsats än att kvinnor i stor utsträckning utestängs från arbete med skydd mot olyckor inom räddningstjänsten.

MSB kan alltså inte dra någon annan slutsats av en ojämn könsfördelning, än att det ena könet utestängs. I ärlighetens namn kan man förstås definiera antagningsproverna som en utestängning av dem som inte är tillräckligt starka, men det är i så fall en rätt rimlig utestängning och dessutom (förhoppningsvis) inte vad myndigheten syftar på. Dock finns det tecken som pekar på motsatsen.

De tio miljonerna är inte på långa vägar MSB:s första flirt med genusvetenskapen.

En person som återkommer i MSB:s genusarbete är Ulrika Jansson vid Centrum för genusforskning vid Karlstads universitet. Hon har skrivit flera rapporter för MSB, exempelvis en som genusanalyserar samarbete mellan ”könskodade” yrken inom räddningstjänsten respektive sjukvården. I en annan genusgranskar hon utbildningen Räddningsledare A och kommer fram till att utbildningen, från litteraturen till språket i allmänhet, behöver genomsyras av genusperspektiv och normkritik. Man bör även ”problematisera den manligt märkta kulturen i räddningstjänsten”.

På bloggen Jämställ.nu, som drivs av Nationella sekretariatet för genusforskning – där Jansson själv sitter i ledningen – skriver hon apropå ett studiebesök i räddningstjänsten: ”Karaktärsdrag som fysisk styrka och praktiska kunskaper förhärligas och används ofta som argument för att utestänga kvinnor.”

Är det alltså ändå så att de fysiska antagningsproverna ses som ett problem genom att stänga ute grupper som MSB vill se öka?

Ointresse är motstånd

I handlingsprogrammet för jämställdhet och mångfald tas inte bara kvinnor upp. Den nyfikne kan även läsa att den etniska och sexuella mångfalden är ”eftersatt”, vilket ”påverkar räddningstjänstens förmåga att leverera en jämställd service till medborgarna”.

Att en myndighet som ska förebygga och hantera olyckor och kriser över huvud taget fäster uppmärksamhet vid kön, etnicitet och sexuell läggning hos den som släcker en eld är i sig befängt. Än värre blev det i praktiken. Sommaren 2011 sökte Simon Wallmark, som gått MSB:s utbildning i räddnings- och säkerhetsarbete, ett vikariat hos Södertörns brandförsvarsförbund. Dessa vikariat är i praktiken den enda vägen in i brandmannayrket.

Hans ansökan avslogs. Det visade sig att av de 32 vikarierna som anställdes den sommaren var 10 personer som varken hade brandmannautbildning eller tidigare erfarenhet av yrket – men fem av dem var kvinnor och fem hade en annan etnisk bakgrund än svensk. Två av de tio klarade inte de fysiska testerna.

I klarspråk: Södertörn diskriminerade aktivt manliga sökande till förmån för sämre kandidater med ”rätt” kön.

När någon ställer sig neutral eller kritisk till jämställdhetsarbetet, betraktas det per automatik som ett problem.

Simon Wallmark stämde Södertörn, och fick 2015 skadestånd för diskrimineringen. Tyvärr verkar detta inte ha avskräckt MSB från den genusvetenskapliga agendan. Sedan 2014 ska MSB enligt sitt regleringsbrev arbeta med ”jämställdhetsintegrering”, det vill säga en genomgående implementering av genusperspektiv i verksamheten.

I detta syfte har MSB arbetat tillsammans med Centrum för genusforskning vid Karlstad universitet, där Ulrika Jansson är lektor. Tillsammans med detta centrum har myndigheten drivit det Vinnova-finansierade projektet ”Metoder mot motstånd”, som handlar om hur man övervinner motstånd mot jämställdhetsarbete. Definitionen av ”motstånd” är uppseendeväckande i sig:

I jämställdhetsarbete kan motstånd utövas genom t.ex. ointresse för ett utvecklingsarbete, men också genom att förhindra att jämställdhetsprojekt får ekonomiska resurser eller att jämställdhetsarbetarnas legitimitet ifrågasätts.

Med andra ord: Den som inte är med oss är mot oss. När någon ställer sig neutral eller kritisk till jämställdhetsarbetet, betraktas det per automatik som något negativt, inte som kritik att ta på allvar.

”Kvinnor kan inte representeras av män”

Handlingsprogrammet för jämställdhet och mångfald pekar ut fem problemområden, varav ett formuleras såhär: ”Föreställningen om räddningstjänstens uppdrag och vem som kan bli brandman”. Underförstått vill MSB förklara faktum att enbart 10 procent av de sökande till utbildningen Skydd mot olyckor är kvinnor, med att kvinnor tror att man måste vara man för att bli brandman.

Till att börja med är det den som klarar testerna som kan bli brandman. Det är förmodligen de flesta intresserade införstådda med. Södertörns brandförsvarsförbunds beslut att ta in två sökande som inte klarade testerna, eftersom de sökandes kön ansågs vara viktigare än deras prestation, är förstås ett undantag, men den generella principen kvarstår.

Det är fortfarande viktigare för en brandman att kunna lyfta ut en medvetslös människa ur en brinnande byggnad än att vara representativ.

Ett annat argument för normkritik och huvudräkning, som presenteras på MSB:s hemsida, är att mångfald i termer av kön och hudfärg behövs för att myndigheten ska kunna få inblick i och kunskap om alla delar av samhället.

Bara 3,8 procent av heltidsbrandmännen och 5,2 procent av deltidsbrandmännen i Sverige är kvinnor. Övrig mångfald är svår att mäta, men det är uppenbart att mycket få personer med utländsk bakgrund arbetar i räddningstjänsten.

Det är problematiskt. Inte minst för att ett effektivt olycksförebyggande arbete kräver inblick i och kunskap om alla delar av samhället.

I den tidigare nämnda intersektionella studien av ”genusgörandet” i räddningstjänsten, ”Den genuskodade räddningstjänsten”, finns liknande argument:

I andra studier har man också visat att det finns olika argument för att höja andelen av ett underrepresenterat kön: 1) Rättviseargument, som innebär att organisationen ska återspegla hur fördelningen ser ut i samhället i övrigt. Är kvinnor 50 % av befolkningen så bör de också vara det i organisationen. 2) Representationsargumentet. Kvinnor och män har delvis olika erfarenheter och intressen, varför kvinnor inte kan representeras av män. 3) Resursargumentet. Kvinnor och män har olika resurser och därför olika perspektiv. (…)

Implicit vill MSB alltså göra gällande att människor saknar förmåga att sätta sig in i hur personer med annat kön eller annan hudfärg upplever samhället. Det stämmer givetvis inte, och hur som helst är det fortfarande viktigare för en brandman att kunna lyfta ut en medvetslös människa ur en brinnande byggnad än att vara representativ. Kompetens är alltid viktigare än kön.

Verkliga problem

Det är svårt att se genusperspektivets relevans för samhällsskydd och beredskap. Och det är inte så att MSB inte har något annat att göra av sina pengar än att sponsra genusforskning. Dagens digitala samhälle är väldigt sårbart för cyberattacker, som kan drabba allt från bankväsende till elförsörjning. Allmänhetens beredskap är låg. MSB rekommenderar att en vanlig person ska kunna klara sig tre dygn utan samhällets hjälp i situationer där el, vattenförsörjning eller banker slås ut.

En enkät myndigheten genomförde förra året visar att så många som fyra av tio svenskar inte kan komma på en enda krisförberedande åtgärd. Inte fler än tre av tio kände till behovet av att säkra tillgången till vatten och mat, och nästan ingen visste att man bör ha kontanter hemma och viktiga telefonnummer på papper. Som Christina Andersson, som arbetar med riskkommunikation hos MSB, uttryckte det:

– Generellt är vi som bor i Sverige ganska dåligt förberedda, och det gäller både mentalt men också fysiskt. Väldigt få har den här hemberedskapen, vi har ingen beredskap för att hantera de här grundläggande behoven som mat, vatten, värme och kommunikation.

Det här är verkliga problem, som kan orsaka verklig skada. Att i en sådan situation som beredskapsmyndighet pumpa in tio miljoner kronor i ett genusforskningsprojekt ger inte ett ansvarsfullt intryck.