1989: Året då världen vände kommunismen ryggen

Som vår tids Leninstatyer. Det var min tanke när jag häromdagen såg bilder av hur demonstranter i Hong Kong drog ner och vandaliserade en stolpe med övervakningskameror. Den kinesiska kommunistregimen använder nämligen massövervakningen för att jaga dem som höjer rösten för yttrandefrihet och demokratiskt självbestämmande. Att se dessa monument över förtrycket gå i backen till folkets jubel väckte minnen från tiden när folk gjorde sig kvitt kommunismen runtom i Östeuropa omkring 1989.

Märkligt nog är det en bild som saknas på utställningen 1989 – kultur och politik på Nationalmuseum. Däremot sitter sekvenserna på min inre näthinna från hur folk gjorde sig kvitt den ständigt närvarande och imposanta kommunistsymboliken, inte minst i form av gigantiska statyer av Lenin och Marx.

I utställningens huvudrum skildras, främst via ikoniska nyhetsbilder, allvaret, kampen och glädjen när diktaturerna störtades. Ja, förutom i Kina där ropen på demokrati krossades under tanks i en blodig mordorgie, men där utställningen ser till att vi minns den tappra motståndskampen – inte minst den okände ensamme man som ställde sig i vägen för en konvoj med stridsvagnar. Att utgången inte var självklar illustreras även av en gripande bild av Tomki Němec från Prag den 21 november, en av de många demonstrationerna under ”sammetsrevolutionen” där en stor folksamling fångats på en bild som fullkomligt strålar av stundens värdiga och fredliga allvar.

Det är vackert så – mycket vackert faktiskt, utställningen är väl värd ett besök – och mer av en liten eftertanke att det är nästan helt frånvarande vad det var som folk faktiskt befriade sig från.

Kanske är det en korrekt skildring av året 1989. Kommunismen var detta år inte besegrad så mycket som överspelad. Som påpekas av Andreas Johansson Heinö i en text till den magiskt snygga utställningskatalogen var upproren apolitiska och handlade mycket om att vända kommunismen ryggen snarare än att konfrontera den. Att inte låta den spela en roll för detta ödesår är i detta ljus ett rimligt val.

Blicken fastnar på ett fantastiskt litet foto. En tjeckisk polis står och skjuter på en polisbil av skruttig öststatsmodell som säckat ihop, medan en kollega försöker få igång motorn. Så talande i all sin ynkliga patetik för hur de skräckinjagande och pompösa diktaturerna helt enkelt rostade ihop, blev något man skrattade åt och vågade sätta sig upp emot. Vilket fotografen som tog bilden gjorde, det var förbjudet i kommunistländerna att fotografera poliser.

Så talande i all sin ynkliga patetik för hur de skräckinjagande och pompösa diktaturerna helt enkelt rostade ihop, blev något man skrattade åt och vågade sätta sig upp emot.

Sedan var det inte bara kommunismen som föll kring detta år. Både militärdiktaturen i Chile och Sydafrikas rasistiska apartheidregim drog sin sista suck, även om de lyckades hålla ut några månader in på nästa decennium. Längtan efter frihet var ett generellt samtidstema och det spelade mindre roll om förtryckarna var kommunister, militärjunta eller rasister.

Ordet som dyker upp i många skildringar är eufori. Det var inte en glädje över något slags perfektion, utan en förväntan på så mycket som plötsligt blev möjligt. Det är denna glädje som präglar bilderna från Berlinmurens fall och det följande nyårsfirandet i Berlin. Hoppet om en bättre framtid gör så mycket för att underlätta stundens alla skavanker. Viktigast är inte var vi är eller vad vi är, utan vart vi är på väg – en insikt som tycks bortglömd i dagens grälsjuka identitetspolitik.

Visst sås fröna till sådana konflikter också detta år 1989, med dödshoten mot Salman Rushdie, oförmågan hos kulturlivet i väst att konsekvent stå upp för yttrandefriheten och på den hotades sida, och kanske framför allt med den nationalism som var en bärande del av motståndskampen i många länder. Motståndet mot kommunismen förenade politiska krafter som sedermera sönderföll i demokratins pluralism och värdekonflikter. Dem lever vi med nu, på gott och ont.

I väst gjorde vi detta år upp med moralpanik och sipp kulturcensur som dominerat stora delar av 1980-talet. Ett decennium av myndigheters och mediers kamp mot videovåld och hårdrock kulminerade i Sverige med en rättegång mot serietidningen Pox för förmodat våldspornografiska serier, bland annat illustrationer av berättelser ur Bibeln.

I USA rasade konservativa mot Serranos konstverk Piss Christ, och jag påminns av utställningen om att fotot är förbannat snyggt. Just kroppsvätskor var extra laddade i dessa tider då aids-epidemin härjade och inget botemedel fanns i sikte. Lika rättigheter för homosexuella var fortfarande långt borta, men Danmark visade vägen genom att detta år godkänna samkönade partnerskap.

Varken kulturellt eller politiskt hände dock särskilt mycket i västvärlden detta formativa år, vilket framkommer av försöken att ändå skildra det. Den inhemska kulturen går från lam postmodernism till återupprättad folkhemskitsch i ett närmast demonstrativt ointresse för omvärlden. Sverige var fortfarande fram till den ekonomiska krisen något år senare sig självt nog, fast allt färre var särskilt imponerade av resultatet. Socialdemokratin fyllde detta revolutionsår hundra år och var totalt vilsen i sin samtid – ännu ett socialismens sammanbrott som förbigås med barmhärtig tystnad i utställningen, även om Lars Tunbjörks grälla foton av vilsen folkhemstristess är illustration nog.

Jag tittar på skivkonvoluten som fyller ett rum och nickar igenkännande, men utöver Jakob Hellmans Och stora havet finns inga större avtryck för eftervärlden även om Eva Dahlgren fångade tidsandan med frihetsteman, och höll ett fantastiskt inledningsanförande på vernissagets premiär. Där tog hon just upp kommunismen och hur en semesterresa till Östtyskland var både materiellt påver och födde insikten om att människor där levde i ett fängelse, utan rätt att resa och röra sig som gästerna från väst hade. Detta ändrades hösten 1989 och det är fortfarande bland det vackraste som hänt i världen.