70-talets politik är en återvändsgränd
Under pågående kris tycks många söka sig till en berättelse om den stora, starka staten. Det är oroväckande. Den politiken har prövats förr och det ledde inte till välstånd, skriver Janerik Larsson.
Vilka slutsatser för framtiden bör man dra av den pågående pandemikrisen? En idékamp har redan inletts och den kommer att intensifieras framöver.
Storbritannien präglas fortfarande i hög grad av andra världskriget och vad som följde efter kriget. På olika sätt är det en berättelse om ”den stora, starka staten” som nu återkommit trots att Thatcher-eran borde lett till helt andra slutsatser.
Här hemma har vi en annan berättelse; också den om ”den stora, starka staten” som nu återkommer och vars betydelse för framtidsdebatten inte ska underskattas.
Föreställningen om välfärdsstaten positiva roll fick en knäck på 1980-talet då dess byråkratmakt och avsaknad av valfrihet tydliggjordes av Maktutredningens huvudrapport Demokrati och makt i Sverige (1990).
Men den lärdomen kan nu vara lika bortglömd som den framgångsrika brittiska vägen bort från 70-talets socialistiska misär till ökat välstånd.
Det finns därför all anledning att läsa historien om hur en felaktig politik uppstår och om hur en vettig politik blir verklighet trots att den till synes strider mot de föreställningar som underbyggt tron på den visa, stora och starka staten.
Henrik Malm Lindbergs bok Drömmen om jämlikhet – socialdemokratins radikalisering och den svenska modellens fall (Atlantis 2014) är ett mycket viktigt bidrag till samtidshistorien och borde i dessa dagar vara obligatorisk läsning inte minst för de socialdemokrater som vill lära sig om hur den egna politiken en gång spårade ur.
Under 1960-talet bedrevs inom det socialdemokratiska partiet en politisk debatt som kom att leda fram till den misslyckade 70-talspolitik som ledde till slutet för S-partiets mångåriga dominans i svensk politik.
Den svenska välståndsutvecklingen från 30-talet och framåt kan kopplas till Rehn-Meidnermodellens grundidé att rörlighetsstimulanser, arbetsmarknadspolitik och solidarisk lönepolitik ledde till strukturomvandling, löneutjämning och allmän standardhöjning.
Men detta grundläggande tänkande kom att utmanas på 60-talet från två håll: dels från akademiker – främst sociologer – dels från massmedia (inte minst SVT).
Efter en period av kris kom med tiden en period med viktiga reformer som förde Sverige åter till ekonomiska framgångar
Den övergripande föreställning som kom att lyftas fram som det centrala samhällsproblemet var bristen på jämlikhet.
Efter valet 1966 tillsattes den socialdemokratiska Jämlikhetsutredningen som Alva Myrdal ledde. På partikongressen 1969 där Olof Palme valdes till partiledare fick den ett massivt politiskt genomslag.
“Vi sätter jämlikheten i förgrunden för 1970-talets politik”, sa Olof Palme i riksdagen.
En kungstanke var att konkurrens var negativt; konkurrensen som drivkraft skulle ersättas av jämlikhet.
En lång rad sociologer satte sin prägel på den socialdemokratiska politiken. Det handlade om ”den ofärdiga välfärden”, om att ökad tillväxt och stegrat välstånd inte var lika med ökad välfärd.
När detta tänkande skulle leda till praktisk politik kom ägandet i näringslivet i fokus. Gunnar Adler-Karlsson myntade begreppet funktionssocialism som skulle ersätta näringslivets och arbetsgivarnas makt till förmån för politiskt beslutsfattande.
Fortsättningen kom att innebära betydande ekonomiska problem för Sverige.
Efter en period av kris då inte bara socialdemokratin utan även 70- och 80-talens borgerliga partier visat sig oförmögna till nytänkande kom med tiden en period med viktiga reformer som förde Sverige åter till ekonomiska framgångar.
Efter den för socialdemokratin katastrofala löntagarfondsstriden följde en period då ett för ett framgångsrikt näringsliv grundläggande regelverk sakta men säkert kom på plats.
Det är en viktig historia som redovisas i den nyutkomna boken Sörjda av ingen, saknade av få – så blev Sverige ett bättre land utan skadliga skatter (Ekerlids 2020) av Anders Ydstedt och Amanda Wollstad.
Det är nu mer än femton år sedan en enig riksdag beslutade att avskaffa arvs- och gåvoskatten och över tio år sedan förmögenhetsskatten avskaffades.
Berättelsen om vägen fram till dessa helt centrala reformer är viktig att komma ihåg idag och den innehåller flera för dagens debatt oväntade inslag. Ett sådant är vänsterpartisten Per Rosengrens arbete för förändrad arvsskatt och ett annat är den roll Miljöpartiets dåvarande språkrör Peter Eriksson spelade för att säkerställa avskaffandet av arvsskatten.
Boken innehåller ett antal företagarintervjuer som belyser betydelsen av dessa skattereformer.
Stefan Ränk, VD och delägare i fastighetsbolaget Einar Mattsson berättar om hur arvsskiftet efter Einar Mattsson tog två år, kostade 200 miljoner i arvsskatt som finansierades med lån samt ca 20-30 miljoner i konsultkostnader.
— De 200 miljonerna i skatt hade räckt till eget kapital för att bygga 1000 nya lägenheter, menar Ränk.
Klas Tikkanen på Nordic Capital är tydlig med att framgångsrika skattereformer är förklaringen till att det i Sverige skapats så många framgångsrika tech-företag.
Det finns mera att göra.
Skatten på avkastning och reavinster är i Sverige närapå dubbelt så hög som i länderna i EU, OECD och i BRIC-länderna. En nackdel för svenskt företagande.
Om den fortsatta svenska debatten efter pandemins mest dramatiska fas pekar mot ökad statsmakt och ökad beskattning av företagande kommer vårt land igen att fortsätta i en utveckling som likt 70-talets pekar mot allt annat än ökat välstånd.