För några år sedan skrev Henrik Dalgard (2021) en essä i dessa spalter med den suggestiva titeln: Gör liberalismen samhällskritisk igen. Han påstod där att botemedlet mot liberalismens globala kris var att gå tillbaka till liberalismens ursprung, då den var en svidande kritik mot dåtidens etablissemang och maktordningar – inte ett försvar för dem. Denna slutsats håller jag fullständigt med, även om jag misstänker att vi har olika meningar om vad en sådan hållning skulle innebära i våra dagar.

Mitt perspektiv¹ härrör direkt från den mest klassiska av alla klassiska liberaler tillsammans med John Locke, den skotska moralfilosofen Adam Smith. Det kan vara angeläget att påminna om dennes aktualitet och samhällskritiska bidrag till liberalismen nu när det snart är tvåhundrafemtioårsjubileum av publiceringen, den 9 mars 1776, av Nationernas välstånd eller, med dess fullständiga originaltitel, An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations. 

I detta sammanhang kommer jag att diskutera Smiths tankar om en av liberalismens mest inflammerade och aktuella debatter, den som kretsar kring begreppet ”social rättvisa” eller ”distributiv rättvisa”. För vissa liberaler handlar det om ett fullständigt nonsens eller, som Friedrich Hayek (1976) skulle säga, en farlig ”hägring” som bara syftar till att legitimera statlig intervention och kampen mellan snäva särintressen. För andra liberaler är det ett ideal som bör förverkligas för att ge alla medlemmar i samhället de förutsättningar – entitlements and capabilities, som Amartya Sen skulle säga – som krävs för att kunna utöva sin frihet. 

För de förra är ”likhet inför lagen” det väsentliga, för de senare är det ”rättvis jämlikhet i möjligheter” (fair equality of opportunity), för att begagna mig av John Rawls (2001) uttryck. Eller, för att använda de välkända begreppen från Isaiah Berlins berömda text Två frihetsbegrepp (1969), handlar det om skillnaden mellan de som förespråkar ”negativ frihet” (icke-inblandning i individens fria val) och de som förespråkar någon form av ”positiv frihet” (ingrepp som syftar till att stärka individens frihet).

Antropologisk utgångspunkt: egalitarianismen

Adam Smith var en banbrytande tänkare, inte bara för sin förståelse av de mekanismer som förklarar den fria marknadsekonomins – eller ”det kommersiella samhället”, som han kallade det – produktiva överlägsenhet, utan också för sitt sätt att betrakta orsakerna till social ojämlikhet.² Till skillnad från vad som var vanligt på hans tid, hävdade Smith inte bara människors lika värde, som Kant skulle göra, utan även en grundläggande jämlikhet när det gäller deras medfödda talanger. Den mest kända formuleringen av denna jämlikhet återfinns i följande stycke ur Nationernas välstånd:

The difference of natural talents in different men is, in reality, much less than we are aware of; and the very different genius which appears to distinguish men of different professions, when grown up to maturity, is not upon many occasions so much the cause as the effect of the division of labour. The difference between the most dissimilar characters, between a philosopher and a common street porter, for example, seems to arise not so much from nature as from habit, custom, and education. When they came into the world, and for the first six or eight years of their existence, they were, perhaps, very much alike, and neither their parents nor playfellows could perceive any remarkable difference. About that age, or soon after, they come to be employed in very different occupations. The difference of talents comes then to be taken notice of, and widens by degrees, till at last the vanity of the philosopher is willing to acknowledge scarce any resemblance.³

Smith 2000: 16–17

Jag har kursiverat de uttryck där Smith förklarar de väsentliga skillnaderna i färdigheter inte som något naturgiven, utan som ett resultat av ”vana, sedvänja och utbildning” – samt av den specialisering som uppstår som en ”effekt av arbetsdelningen”. Det rör sig alltså om ett socialt fenomen, inte om något slags medfödd olikhet eller hierarki. De fattiga – som utgjorde den stora majoriteten på Smiths tid – var inte fattiga på grund av bristande medfödda förmågor utan på grund av de omständigheter under vilka de föddes, växte upp och arbetade. 

Denna antropologiska egalitarianism hade framförts tidigare av Adam Smiths vän och en av upplysningstidens centrala figurer i Skottland, David Hume. I sin essä från 1748 Of the Original Contract konstaterade Hume⁴ “hur nästan lika alla människor är i sin kroppsliga styrka, och till och med i sina mentala förmågor och egenskaper, tills dessa utvecklas genom utbildning” (Hume 2011: 254). 

Som Gertrude Himmelfarb sammanfattar: ”Nationernas välstånd (…) var ett genuint revolutionerande verk i sin syn på fattigdom och sin attityd gentemot de fattiga” (Himmelfarb 1984: 46). I samma anda konstaterar Samuel Fleischacker att ”nästan på egen hand förändrade Smith de attityder mot de fattiga som låg till grund för restriktiva och föraktfulla policys som tjänade till att hålla de fattiga i fattigdom.” (Fleischacker 2006: 40)

Dessutom såg Smith denna grundläggande jämlikhet som universell – något som är högst anmärkningsvärt i en tid präglad av rasfördomar och kolonialism. Som Amartya Sen har påpekat:

Antagandet om likhet i inneboende talanger accepteras av Smith inte bara inom nationer, utan också över gränserna mellan stater och kulturer, vilket framgår tydligt av vad han skriver både i Teorin om de moraliska känslorna och i Nationernas välstånd. Föreställningen att folk från vissa raser eller regioner skulle vara underlägsna, som var djupt rotad hos många av hans samtida, är helt frånvarande i Smiths verk.

Sen 2010: 30

Arbetsdelningens motsägelsefulla följder

Denna antropologiska egalitarianism är utgångspunkten för att förstå hur Smith analyserar de sociala konsekvenserna av den arbetsdelning som han själv, i inledningen till Nationernas välstånd, lyfter fram som den främsta drivkraften bakom det ökande välståndet under hans tid. Hans slutsats är att denna extraordinära källa till framsteg samtidigt är orsaken till den djupa ojämlikhet som uppstår genom den massiva förstörelsen av arbetarnas potentiella talanger. Smith utvecklar detta resonemang utförligt i bok V av sitt verk:

In the progress of the division of labour, the employment of the far greater part of those who live by labour, that is, of the great body of the people, comes to be confined to a few very simple operations; frequently to one or two. But the understandings of the greater part of men are necessarily formed by their ordinary employments. The man whose whole life is spent in performing a few simple operations, of which the effects, too, are perhaps always the same, or very nearly the same, has no occasion to exert his understanding, or to exercise his invention, in finding out expedients for removing difficulties which never occur. He naturally loses, therefore, the habit of such exertion, and generally becomes as stupid and ignorant as it is possible for a human creature to become. The torpor of his mind renders him not only incapable of relishing or bearing a part in any rational conversation, but of conceiving any generous, noble, or tender sentiment, and consequently of forming any just judgment concerning many even of the ordinary duties of private life. Of the great and extensive interests of his country he is altogether incapable of judging; and unless very particular pains have been taken to render him otherwise, he is equally incapable of defending his country in war. The uniformity of his stationary life naturally corrupts the courage of his mind, and makes him regard, with abhorrence, the irregular, uncertain, and adventurous life of a soldier. It corrupts even the activity of his body, and renders him incapable of exerting his strength with vigour and perseverance in any other employment, than that to which he has been bred. His dexterity at his own particular trade seems, in this manner, to be acquired at the expense of his intellectual, social, and martial virtues. But in every improved and civilized society, this is the state into which the labouring poor, that is, the great body of the people, must necessarily fall, unless government takes some pains to prevent it.

Smith 2000: 839–840

Jag har kursiverat Smiths uppmaningar om att staten bör ingripa för att förändra detta beklagliga tillstånd som annars skulle uppstå spontant genom marknadskrafternas fria spel. Men innan vi går in på detta är det viktigt att klargöra att Smith inte talar om ett ”marknadsmisslyckande”, utan om vad som händer när marknaden fungerar så effektivt som möjligt under rådande omständigheter i syfte att maximera den totala samhällsproduktionen. Med andra ord: det nationella välståndet – ”all the necessaries and conveniencies of life”, som han uttrycker det i verkets första mening – växer av samma anledning – arbetsdelningen – som reducerar majoriteten av folket till ett tillstånd där man blir ”så dum och okunnig som en människa överhuvudtaget kan bli”.

För Smith stod det klart att de fattiga i materiell mening var på sin tid mindre fattiga än tidigare.

För Smith stod det klart att de fattiga i materiell mening var på sin tid mindre fattiga än tidigare och att arbetarlönerna hade gått upp på ett markant sätt. Till och med fördelningen mellan kapitalvinsterna och lönerna hade utvecklats till de senares fördel från och med Henrik VIII:s regeringstid under 1500-talet första hälft. Enligt Smith:

Since the time of Henry VIII, the wealth and revenue of the country have been continually advancing, and in the course of their progress, their pace seems rather to have been gradually accelerated than retarded. They seem not only to have been going on, but to have been going on faster and faster. The wages of labour have been continually increasing during the same period and, in the greater part of the different branches of trade and manufactures, the profits of stock have been diminishing.

ibid.: 103

Men priset som merparten av arbetarna betalade för dessa högre löner och den förbättrade materiella levnadsstandarden som desamma förde med sig var extremt högt. Framsteget bar således med sig två motstridiga sidor, vilket gjorde det svårt att väga dess vinster mot dess förluster.

Allt detta ligger givetvis långt från någon idealisering av marknadsekonomin eller en dogmatisk predikan om det så kallade laissez-faire – något Adam Smith alltför ofta orättvist förknippats med. Tvärtom, Smith tvekade inte att kräva brådskande statlig intervention för att korrigera de oönskade effekterna av marknadens ”spontana ordning”. Därför begränsar han inte statens uppgifter till försvar och rättskipning, utan lägger till en tredje uppgift:

The third and last duty of the sovereign or commonwealth, is that of erecting and maintaining those public institutions and those public works, which though they may be in the highest degree advantageous to a great society, are, however, of such a nature, that the profit could never repay the expense to any individual, or small number of individuals; and which it, therefore, cannot be expected that any individual, or small number of individuals, should erect or maintain.

ibid.: 779

Och han tillägger denna avgörande passus:

After the public institutions and public works necessary for the defence of the society, and for the administration of justice, both of which have already been mentioned, the other works and institutions of this kind are chiefly for facilitating the commerce of the society, and those for promoting the instruction of the people.

ibid.

Det handlar alltså om infrastruktur och utbildning som huvuduppgifter, men det utesluter inte andra uppgifter för det offentliga – till exempel hjälp till de fattiga, vilket Smith ville reformera så att det inte hindrade arbetarnas rörlighet som det var fallet med den så kallade ”law of settlements” (ibid.: 162).

Social rättvisa

Social rättvisa är, som redan påpekats, ett mycket omtvistat ämne bland liberaler. För Hayek kan uttrycket ”social rättvisa” inte tillämpas på ett ”samhälle av fria människor”, det vill säga ett samhälle där ingen distribuerar något som rättmätigt tillhör någon annan och där marknadens ”spontana ordning” råder. Han skriver följande i The Atavism of Social Justice:

Rättvisa har endast betydelse som en regel för mänskligt handlande, och inga tänkbara regler för hur individer beter sig när de tillhandahåller varor och tjänster till varandra i en marknadsordning skulle kunna leda till en fördelning som meningsfullt kan beskrivas som rättvis eller orättvis. Individer kan handla så rättvist som möjligt, men eftersom resultaten för enskilda personer varken är avsedda eller förutsägbara för andra, kan det tillstånd som uppstår varken kallas rättvist eller orättvist.

Hayek 1979: 4

Ur detta perspektiv kan ett marknadssystem endast kallas rättvist i en formell eller proceduriell mening – ”proceduriell rättvisa” – om människors frihet och frivillighet i de ekonomiska utbytena respekteras. Däremot skulle det inte, enligt Hayek, vara meningsfullt att tala om rättvisa gällande marknadens effekter eller distributiva resultat – de är helt enkelt vad de är. 

Enligt Smith är justice är ”a negative virtue”, en negativ dygd som består i att avhålla sig från att skada eller göra andra illa.

Detta sätt att definiera rättvisa skiljer sig väsentligt från Smith definition av ”justice” som inte är proceduriell. Enligt honom justice är ”a negative virtue”, en negativ dygd som består i att avhålla sig från att skada eller göra andra illa, till skillnad från ”beneficence”, som är en positiv dygd, ett handlande som syftar till att förbättra någon annans situation. I det verk från 1759 som gjorde Smith till en vida känd moralfilosof i sin samtid, The Theory of Moral Sentiments (TMS i fortsättningen), hade han skrivit:

Mere justice is, upon most occasions, but a negative virtue, and only hinders us from hurting our neighbour. The man who barely abstains from violating either the person, or the estate, or the reputation of his neighbours, has surely very little positive merit. He fulfils, however, all the rules of what is peculiarly called justice, and does everything which his equals can with propriety force him to do, or which they can punish him for not doing. We may often fulfil all the rules of justice by sitting still and doing nothing.

Smith 1984: 82

För Smith är justice, till skillnad från beneficence, en conditio sine qua non för att ett samhälle ska kunna existera. Han skriver:

Beneficence, therefore, is less essential to the existence of society than justice. Society may subsist, though not in the most comfortable state, without beneficence; but the prevalence of injustice must utterly destroy it.  

ibid.: 86

Smith påpekar samtidigt att för att ett samhälle ska kunna vara blomstrande och lyckligt krävs det mer än så. För att åstadkomma ett sådant tillstånd fordras det ovan nämnda beneficence, det vill säga godhet och välgärningar: 

Where the necessary assistance is reciprocally afforded from love, from gratitude, from friendship, and esteem, the society flourishes and is happy.

ibid.: 85

I Nationernas välstånd är formuleringarna mycket skarpare var gäller behovet av beneficence eller välgärningar, men inte längre på en individuell nivå utan på en kollektiv eller politisk plan. Utan dessa gärningar skulle själva överlevnad av samhället hotas. Därför är det absolut nödvändigt att ”the Commonwealth”, ”the public”, ”the State” eller ”the Government” ingriper i syfte att, åtminstone till en viss del, korrigera arbetsdelningens destruktiva följder och förhindra att den stora massan faller i ett absolut tillstånd av ignorans och fördumning. Detta ska inte i första hand göras som en manifestation av samhällets eller de styrandes ”benevolence” eller altruism, utan som ett uttryck för rent och skär egenintresse eller, för att använda det berömda uttrycket från Nationernas välstånd, ”self-love” (Smith 2000: 15).

Hans mest slagkraftiga argument i detta avseende är att denna brist på ingripande äventyrar nationens yttre säkerhet – eftersom den fördummade stora massan av arbetare skulle annars inte ens begripa sitt lands intresse och bli, som det redan citerats, ”oförmögen att försvara sitt land i krig”. Men att ingripa handlar enligt Smith lika mycket om landets inre stabilitet:

Even though the martial spirit of the people were of no use towards the defence of the society, yet, to prevent that sort of mental mutilation, deformity, and wretchedness, which cowardice necessarily involves in it, from spreading themselves through the great body of the people, would still deserve the most serious attention of government (…) Though the state was to derive no advantage from the instruction of the inferior ranks of people, it would still de serve its attention that they should not be altogether uninstructed. The state, however, derives no inconsiderable advantage from their instruction. The more they are instructed, the less liable they are to the delusions of enthusiasm and superstition, which, among ignorant nations frequently occasion the most dreadful disorders.

ibid.: 845–846

Och han skriver vidare:

An instructed and intelligent people, besides, are always more de cent and orderly than an ignorant and stupid one. They feel themselves, each individually, more respectable, and more likely to obtain the respect of their lawful superiors, and they are, therefore, more disposed to respect those superiors. They are more disposed to examine, and more capable of seeing through, the interested complaints of faction and sedition; and they are, upon that account, less apt to be misled into any wanton or unnecessary opposition to the measures of government. In free countries, where the safety of government depends very much upon the favourable judgment which the people may form of its conduct, it must surely be of the highest importance, that they should not be disposed to judge rashly or capriciously concerning it.

ibid.: 846

Det intressanta med dessa meningar är att de lyfter fram en situation där handlingar som är rättvisa – frivilliga – ur en proceduriell synvinkel kan leda till skadliga konsekvenser på en såväl individuell som kollektiv eller samhällelig plan och bli på det viset orättvisa, eftersom Smiths definitionen på rättvisa är att inte skada andra, som arbetsdelningens spontant gör enligt hans uppfattaning. Även om ingen ville eller tänkte på det kan denna typ av formell individuell rättvisa leda till menliga följder för individen och än mer för samhället. Det handlar om ett tankeväckande exempel på det som Smith kallade ”invisible hand”, men med helt motsatt resultat än vad Smith menade i de välkända formuleringarna om den osynliga handen som kan läsas i såväl TMS (Smith 1984: 184) som Nationernas välstånd (Smith 2000: 485). 

Även om ingen ville eller tänkte på det kan denna typ av formell individuell rättvisa leda till menliga följder för individen och än mer för samhället.

För att den oerhört produktiva arbetsdelningen som drivs fram av ett öppet marknadssystem ska vara mer rättvis – det vill säga mindre skadlig för den stora arbetarmassan och därmed för samhället – bör det enligt Smith korrigeras genom socialpolitiska interventioner. Därför vänder sig Smith inte till marknaden, utan till makthavarna i detta så viktiga ärende: ”some attention of government is necessary, in order to prevent the almost entire corruption and degeneracy of the great body of the people.” (Smith 2000: 839)

Det är den Smithianska versionen av social rättvisa och handlar om det som människorna behöver – rättigheter, förmågor, erkännande, respekt och en viss materiell standard – för att kunna vara delaktiga och uppträda som värdiga och ansvarsfulla medborgare i ett fritt och civiliserat samhälle. 

I detta sammanhang kan det vara relevant att betona hur nära sammankopplade dessa aspekter är för Adam Smith, särskilt vad gäller erkännande, respekt och en viss materiell standard. Med det sista menade inte Smith ett slags absolut existensminimum, utan den standard som är kompatibel med möjligheten att delta i samhällslivet utan att skämmas, och denna standard varierar med samhällets generella utvecklingsnivå. Han skriver följande i Nationernas välstånd angående de varor som bör betraktas som nödvändiga:

By necessaries I understand, not only the commodities which are indispensably necessary for the support of life, but whatever the custom of the country renders it indecent for creditable people, even of the lowest order, to be without. A linen shirt, for example, is, strictly speaking, not a necessary of life. The Greeks and Romans lived, I suppose, very comfortably, though they had no linen. But in the present times, through the greater part of Europe, a creditable day-labourer would be ashamed to appear in public without a linen shirt, the want of which would be supposed to denote that disgraceful degree of poverty, which, it is presumed, nobody can well fall into without extreme bad conduct. Custom, in the same manner, has rendered leather shoes a necessary of life in England. The poorest creditable person, of either sex, would be ashamed to appear in public without them.

ibid.: 938–939; kursiveringen tillagd

Det handlar om en banbrytande analys som lyfter fram den relativa eller komparativa fattigdomens betydelse, inte den absoluta, och hur denna påverkar människornas sociala anseende och därmed deras möjlighet att överhuvudtaget delta i det sociala livet utan att bli betraktade som oanständiga och skämmas. I detta avseende har Amartya Sen helt rätt när han påpekar i Development as Freedom att ”relativ deprivation i termer av inkomster kan leda till absolut deprivation i termer av förmågor.” (Sen 2000: 89)

Jämlikhet i möjligheter och medborgarideal

Det i dag så vanliga uttrycket ”jämlikhet i möjligheter” eller ”lika möjligheter” förekommer inte i Adam Smiths vokabulär, men det han konkret beskriver som samhällets skyldighet gentemot ”folkets stora massa” handlar just om detta. I ett avsnitt i bok V av Nationernas välstånd skriver han:

In some cases, the state of society necessarily places the greater part of individuals in such situations as naturally form in them, without any attention of government, almost all the abilities and virtues which that state requires, or perhaps can admit of. In other cases, the state of the society does not place the greater part of individuals in such situations; and some attention of government is necessary, in order to prevent the almost entire corruption and degeneracy of the great body of the people.

ibid.: 839; kursivering tillagd

Det är uppenbart att Smith ansåg att det samhälle han levde i tillhörde den senare kategorin – och att det därför krävdes statliga ingripanden för att människor skulle kunna utveckla de ”förmågor och dygder” som kunde åtminstone begränsa den förstörelse av de mest grundläggande mänskliga kapaciteterna som enligt honom höll på att ske i hans samtid.

I den tredje delen av bok V, som behandlar offentliga arbeten och utbildningsinstitutioner, utvecklar Smith sina förslag till vad staten bör och kan göra för att främja utbildningen av de breda folklagren:

The education of the common people requires, perhaps, in a civilized and commercial society, the attention of the public, more than that of people of some rank and fortune (…) But though the common people cannot, in any civilized society, be so well instructed as people of some rank and fortune; the most essential parts of education, however, to read, write, and account, can be acquired at so early a period of life, that the greater part, even of those who are to be bred to the lowest occupations, have time to acquire them before they can be employed in those occupations. For a very small expense, the public can facilitate, can encourage and can even impose upon almost the whole body of the people, the necessity of acquiring those most essential parts of education. The public can facilitate this acquisition, by establishing in every parish or district a little school, where children may be taught for a reward so moderate, that even a common labourer may af ford it; the master being partly, but not wholly, paid by the public; because, if he was wholly, or even principally, paid by it, he would soon learn to neglect his business.

ibid.: 841–843; kursiveringen tillagd

Detta är ett förslag som kanske förvånar somliga – inte minst eftersom det öppnar för tvångsåtgärder för att nå sitt mål. Innehållsmässigt kan förslaget verka blygsamt i dagens ögon, men i själva verket handlar det om att inrätta ett universellt och obligatoriskt offentligt skolväsende, som ger alla medborgare grundläggande kunskaper – något som inte alls var en självklarhet i en tid då ungefär hälften av befolkningen i Storbritannien var analfabeter, och än högre andelar i Västeuropa med några få undantag som Holland och Sverige. I själva verket skulle det dröja fram till 1872 innan ett sådant utbildningssystem infördes i Skottland, och fram till 1880 i England och Wales.

Det är intressant att notera att Smith såg sina förslag som något långt mer än enbart praktiskt eller ekonomiskt fördelaktiga. Enligt honom utgjorde de ett väsentligt bidrag till en god samhällsanda och den politiska stabiliteten. Han var övertygad om att, som det kan läsas i citatet ovan, ”ju mer bildade människor är, desto mindre benägna är de att vilseledas av fanatismens och vidskepelsens hägringar” och att ”ett bildat och intelligent folk är dessutom alltid mer anständigt och ordnat än ett okunnigt och dumt”. Vad Smith strävade efter var ett samhälle av medborgare som kunde utöva den dygd som han i TMS lyfte fram som den viktigaste av alla dygder: ”self-command” (”självbehärskning”), det vill säga en mans förmåga att kontrollera sina impulser och handla förnuftigt och, som Smith säger det, bli “master of himself” 

Det handlar om det klassiska medborgaridealet som kallades vir virtutis, en dygdens man vars handlingar genomsyras av self-command, men också av ”prudence”, ”proper benevolence” och ”justice” enligt den del – VI. Of the Character of Virtue – som avslutar TMS och som Smith lade till i den sjätte och sista utgåvan av boken från samma år som han dog, 1790. Där skriver han:

The man who acts according to the rules of perfect prudence, of strict justice, and of proper benevolence, may be said to be perfectly virtuous. But the most perfect knowledge of those rules will not alone enable him to act in this manner: his own passions are very apt to mislead him; sometimes to drive him and sometimes to seduce him to violate all the rules which he himself, in all his sober and cool hours, approves of. The most perfect knowledge, if it is not supported by the most perfect self-command, will not always enable him to do his duty.

Smith 1984: 237

Leonidas Montes har ingående analyserat betydelsen av self-command och dess relation till andra dygder som Smith framhåller. Han betraktar det som “en metadygd som omfattar alla andra dygder” (Montes 2004/2017: 114). Montes kopplar self-command till det klassiska grekiska begreppet enkráteia och förklarar: “Det grekiska begreppet eg-kráteia betyder bokstavligen ‘inre kraft’ eller ‘makt inom sig själv’, vilket gör self-command till en mycket bra bokstavlig översättning av termen.” (ibid.: 109; se även Montes 2020)

För att kunna uppnå detta klassiska ideal – ett bildat och förnuftigt folk – krävdes politiska ingrepp i form av offentliga investeringar och också skatter för att finansiera desamma. Och om dessa skatter säger Smith i Nationernas välstånd att de borde vara progressiva – alltså rättvist fördelade utifrån förmåga:

A tax upon house-rents, therefore, would in general fall heaviest upon the rich; and in this sort of inequality there would not, perhaps, be any thing very unreasonable. It is not very unreasonable that the rich should contribute to the public expense, not only in proportion to their revenue, but something more than in that proportion.

Smith 2000: 907

Sammanfattningsvis, som Samuel Fleischacker påpekar, sträcker sig Smiths jämlikhetsidé över flera nivåer – från lika behandling under lagen till klart omfördelande åtgärder:

När Smith insisterar – vilket han gör gång på gång – på att suveränen ska se till att det råder rättvisa för alla medborgare, så förespråkar han i själva verket ett rättssystem som uttrycker allas politiska jämlikhet (…) Den jämlikhet han talar om här är politisk, även om han också lägger fram förslag som syftar till att minska socioekonomisk ojämlikhet. Han förespråkar avskaffandet av fideikommiss och arvslagstiftning som i århundraden bevarat oförtjänta rikedomar. Han föreslår också reformer som skulle göra det lättare för fattiga att stiga i samhällsställning: exempelvis att avskaffa lärlingskrav och kolonisationslagar samt förändringar i skattesystemet. Mer radikalt – och i strid med vad många av dagens Smith-anhängare hävdar – stödde Smith omfördelning av rikedom, även om det skedde på ett måttfullt sätt. Det kunde handla om direkt omfördelning från rika till fattiga, om högre skattesatser för rika, eller om att skatteintäkter – insamlade från både rika och fattiga – skulle användas till offentliga investeringar som främst gynnade de fattiga. Fleischacker 2006: 38

Dessa åtgärder – kombinerade med den växande materiella rikedomen som arbetsdelningen skapar och med ”generösa löner” (”liberal wages”) – utgör grunden för att uppnå det rättvisa samhällstillståndet som Smith beskriver på detta sätt i ett av de mest berömda stycken i Nationernas välstånd:

No society can surely be flourishing and happy, of which the far greater part of the members are poor and miserable. It is but equity, besides, that they who feed, clothe, and lodge the whole body of the people, should have such a share of the produce of their own labour as to be themselves tolerably well fed, clothed, and lodged.

Smith 2000: 90

Adam Smith: samhällskritiker och reformator

Låt oss, som en sammanfattning, återvända till den avgörande frågan om den Smithianska sociala rättvisan: har människorna tillgång till vad de behöver – rättigheter, förmågor, erkännande, respekt och en viss materiell standard – för att kunna vara delaktiga och uppträda som värdiga och ansvarsfulla medborgare i ett fritt och civiliserat samhälle?

Smiths svar på denna fråga var, som vi har sett, nej. Därför såg han det som nödvändigt att makthavarna ingrep för att korrigera de skadliga effekter som arbetsdelningen gav upphov till – en arbetsdelning som samtidigt skapade en aldrig tidigare skådad ökning av både nationens rikedom och arbetarlönerna. Hans bedömning utgick från ett ideal om såväl medborgaren som samhället som ännu var långt ifrån uppfyllt. Han ville ha medborgare som skulle kunna styra sig själva i stället för att bli styrda som boskap. Det krävde att deras medfödda talanger fick utvecklas – inte förträngas. Det innebar att verklig frihet skulle stärkas, inte reduceras till de enklaste val som människor kunde göra när deras förmågor förminskats till ett minimum. Det skulle utgöra en stabil grund för ett fritt samhälle. Dessutom menade han att de människor som med sitt arbete skapade nationens välstånd av rättviseskäl också borde få del av detta välstånd så att de kunde vara ”ordentligt matade, klädda och inhysta” – något som långt ifrån var verklighet under hans egen levnadstid.

I all korthet: Den person som så ofta beskrivits som en apologet för en ”rå kapitalism” var i själva verket en skarp kritiker av allt som kunde och borde rättas till för att göra det mest produktiva systemet som mänskligheten känt till, till grunden för ett rättvist och hållbart samhälle.

Smiths budskap – i kontrast till hans stillsamma livsstil – var i själva verket radikalt reformistiskt för sin tid, inspirerat av den klassiska humanistiska och republikanska traditionen. Många har valt att bara framhäva den del av hans samhällskritik som riktades mot det gamla merkantilistiska systemet – med dess monopol, förlamande regleringar och oförtjänta privilegier –, men har förbisett eller förträngt den andra sidan av hans kritik: den som pekar mot de fördärvliga effekterna av den arbetsdelning som utvecklades under en fri marknadsekonomi.

På så sätt har man reducerat Adam Smith till att enbart vara en kritiker av det förgångna och bortsett från hans kritiska insikter om det nya samhällstillståndet. Men det är just denna facett av den stora skotska moralfilosofen – den visionäre samhällsbyggaren och den reforminriktade kritikern – som vi i vår egen tid borde återupptäcka för att kunna möta de stora utmaningar vi står inför i dag.

I vår tid behövs en vass liberalism, en liberalism som är medveten om att framsteget aldrig är en enkelspårig väg mot det bättre.

I vår tid, när vi oroas över framväxten av en exkluderande nationalism, populismens globala framfart och den religiösa fundamentalismens uppsving, behövs en vass liberalism, en liberalism som är medveten om att framsteget aldrig är en enkelspårig väg mot det bättre. Det för också med sig förluster, förlorare, bakslag och nya svårlösta problem, som under ogynnsamma förhållanden kan ge upphov till destruktiva reaktioner och hota dess existens.

Ett fritt samhälle – inte minst ekonomiskt – för med sig en makalös skaparkraft och ger upphov till ett tillstånd av permanent förändring som präglas, för att säga det med Marx ord från Kommunistiska manifestet, av ”det oavbrutna skakandet av alla samhälleliga förhållanden, den eviga osäkerheten och rörelsen”, där ”allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras”.

Det skapar, speciellt i svåra tider, en vilja att kväva frihetens omvälvande kraft, ett sökande efter det trygga och förutsägbara, som utgör kollektivismens och auktoritarismens yttersta drivfjäder. Det är vad Karl Popper lärde oss i Det öppna samhället och dess fiender. Totalitarismens flod under hans tid var till syvende och sist en reaktion mot frihetens framsteg, det öppna samhällets skugga som under vissa omständigheter kan växa till ett skräckinjagande hot mot allt vad friheten heter.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Ekonomisk frihet har en destabiliserande effekt på traditionella strukturer och utsätter våra gamla utkomstmöjligheter för ett överhängande förändringstryck, vår trygghet hotas – och inte alla klarar av eller känner sig rustade för denna utmaning. Därav kommer sökandet efter auktoritära lösningar, efter en ordning och säkerhet som bromsar den kreativa förstörelse som präglar det fria samhället. Därför måste vi, precis som Smith gjorde, erkänna och ta ansvar för framstegens baksidor och försöka lindra deras kostnader. De bästa vännerna till det öppna samhället är inte dess apologeter utan dess kritiska försvarare.

Omslagsbilden föreställer en Adam Smith-staty i Edinburgh. Foto: Shutterstock

^{Fotnoter:
1 De tankar som förs fram i denna essä tog form under min tid som Adam Smith-professor vid Universidad del Desarrollo i Chile. Samtalen med Leonidas Montes – en av världens ledande kännare av Adam Smith – har dessutom varit av stor betydelse för min egen förståelse av den berömde skotten.}

^{2 Min tolkning av den skotske tänkaren är en “post-laissez-faire-läsning” med likheter med den som har framförts av författare som Anderson (1999 och 2016), Braham (2006), Debes (2012), Fleischacker (2005 och 2006), Himmelfarb (1984) och Sen (2010, 2010a och 2019). Också Leonidas Montes (2004 och 2020) studier av Smiths verk är viktiga i detta sammanhang.}

^{3 Jag citerar Smith på engelska för att bereda läsaren nöjet att läsa Smiths i originalspråket, men också för att undvika eventuella översättningsrelaterade missförstånd. Jag ska använda den version av The Theory of Moral Sentiments som publicerades av Liberty Fund 1984 (på svenska Smith 2019) och versionen av The Wealth of Nations som The Modern Library gav ut 2000. På svenska finns det en förkortad utgivning av denna berömda bok som först Ratio och sedan Timbro har gett ut (Smith 2020).}

^{4 Om vänskapen mellan Smith och Hume har Dennis Rasmussen skrivit en ytterst intressant bok: The Infidel and the Professor: David Hume, Adam Smith, and the Friendship that Shaped Modern Thought (2017).}