Äganderätten försvagas – ett träd i taget

I Åsele kommun i Västerbotten planerade en skogsägare att avverka skog på 38 hektar, motsvarande en tredjedel av fastigheten. Allt var förberett och klart. I planeringen hade tagits naturhänsyn och Skogsstyrelsen, som är tillsynsmyndighet, hade givit sitt godkännande. Ett par dagar efter att maskinerna hade börjat avverka kom chockbeskedet – Skogsstyrelsen hade plötsligt registrerat de aktuella områdena som nyckelbiotoper.

Det innebar att maskinerna tvingades stoppa, och den redan nedhuggna skogen blev närmast osäljbar. Inget av de stora bolagen köper skog från nyckelbiotoper. Till tidningen Land Skogsbruk sade den drabbade skogsägaren, Bengt Persson:

– Den mest värdefulla delen av min skog blev plötsligt värdelös. Jag förlorar inte bara intäkten från avverkningen, fastigheten som varit i släktens ägo i över 200 år har även tappat marknadsvärdet.

”Den mest värdefulla delen av min skog blev plötsligt värdelös.”

– Hela min plan har omkullkastats. Pengarna skulle användas för att rusta upp gården i Sandsjö och på röjning och annan skogsvård. Eftersom jag haft en hjärnblödning så skulle jag även vilja jobba lite mindre, men nu verkar det inte bli något av det.

Avverkningen skulle ha givit honom 1,4 miljoner kronor.

Cirka ett år tidigare stod statsminister Stefan Löfven (S) i en skog utanför Örnsköldsvik och talade varmt om skogsbruket:

– Skogen är vårt gröna guld och har bidragit med jobb och tillväxt i åratal. Alla nya användningsområden för skogsprodukter innebär fantastiska möjligheter för framtiden.

När skogens produkter kan ersätta betong i husbyggen, fossila drivmedel i bränsletankar och plasten i förpackningar framstår det som en näring med strålande förutsättningar. En sektor som kan ge konkurrensfördelar till landet, som politiker av allehanda färger gärna påtalar.

Redan i dag ger skogsnäringen direkt arbete åt 70 000 personer och sysselsätter ytterligare 30 000 enskilda företagare. År 2016 var exportvärdet 125 miljarder kronor, vilket gör Sverige till världens tredje största exportör av massa, papper och sågade trävaror. Det är vidare den exportindustri som har det största exportnettot. Men det är en bransch präglad av motsägelser.

Vidare möts skogsägare av allt hårdare krav från samhället på att ta naturhänsyn – krav som om de följs kan likställas med att de förlorar kontrollen över sin egen mark.

Skogsnäringens goda framtidsutsikter grumlas av hot mot dess själva existens. Många politiker kan med entusiasm förespråka att det bör byggas mer i trä, men sedan driva linjen att det ska förbjudas skogsbruk – som ger träet – på en allt större del av Sveriges yta. Vidare möts skogsägare av allt hårdare krav från samhället på att ta naturhänsyn – krav som om de följs kan likställas med att de förlorar kontrollen över sin egen mark.

De problem som drabbar skogsnäringen och särskilt skogsägare blir heller sällan stora nyheter i riksmedia. Kanske är det ett uttryck för en växande klyfta mellan stad och land. I lantbrukstidningarna rapporteras det däremot desto oftare om nya fall. Bengt Perssons situation är inte unik.

Att skogen aldrig har varit viktigare för Sverige än vad den är i dag må vara sant, precis som den socialdemokratiske näringsministern Mikael Damberg påtalade i Piteå i november 2017. Men det framstår inte som att politiken agerar därefter. Snarare verkar de politiska institutionerna ha förlorat kontrollen, eller i alla fall initiativet, till aktivister, intresseföreningar och myndigheter. Utan politiska beslut förändrar rättsutvecklingen förutsättningarna för skogsbruket. Praxis blir viktigare än grundlag. Och i EU riskerar det att fattas beslut som inte är anpassade för hur det ser ut i Sverige.

Resultatet är att den näring som ska bidra med klimatsmarta produkter, arbetstillfällen i hela landet och välbehövliga exportintäkter befinner sig i en snårskog av förlamande och svåröverblickbara konflikter.

Nyckelbiotoper som aktivistverktyg

Att skog i praktiken blir värdelös när den klassas som nyckelbiotop beror inte på något politiskt beslut, men möjligen inverkar politikens passivitet. Gunnar Lindén, naturvårdsexpert på Lantbrukarnas riksförbund, LRF, förklarar det generella läget:

– Att alla stora svenska skogsbolag är certifierade av organisationen FSC är grunden till att situationen uppstår.

FSC-certifierade företag ska ta extra hänsyn till bland annat miljö – vilket är bra. Men i Sverige har det översatts till att bolagen inte får köpa in träd från områden klassade som nyckelbiotoper av Skogsstyrelsen. Annars finns det inte något förbud för att hugga i nyckelbiotoperna. Det klassningen säger är helt enkelt att det i området, för att citera Skogsstyrelsens hemsida, ”kan förväntas förekomma rödlistade arter”.

Enligt Lindén är dock FSC-reglerna något som en del utnyttjar:

– Officiellt används inte nyckelbiotopsinventeringar av Skogsstyrelsen för att stoppa avverkningar, men risken finns att enskilda tjänstemän gör det.

I praktiken handlar det om att försöka stoppa skogsbruk.

Att klassning av skogsområden som nyckelbiotoper kan används för att billigt skydda skog framgår också i en debattartikel publicerad i Dagens Nyheter den 11 april 2017. Sju forskare skriver då, i protest mot att Skogsstyrelsen pausat inventeringar av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige: ”Nyckelbiotoper är i sig ett kostnadseffektivt sätt att skydda rödlistade arter.” Orsaken till det är att markägaren oftast tar kostnaden, inte staten.

Situationen indikerar att systemet med nyckelbiotoper har blivit något annat än det var tänkt från början. Mer mark har också fått klassningen än vad som avsågs. I dag är två procent av den svenska skogen klassad som nyckelbiotop. Det motsvarar 466 000 hektar. Kontrollinventeringarna pekar på att totalt fyra procent har förutsättningar att bli nyckelbiotoper, enligt Lindén. Och i nordvästra Sverige finns det indikationer på att det kan handla om än större arealer. Det var även i nordväst som Skogsstyrelsen i mars pausade inventeringarna för att metodiken inte passade i området. Gunnar Lindén utvecklar:

– Det är ingen tvekan om att i stort sett all äldre skog i nordvästra Dalarna, och troligen i hela nordvästra Sverige, kan förväntas hysa rödlistade arter. Skogarna blir äldre innan de avverkas där. På min egen skog i nordöstra Jämtland hittar jag rödlistade arter i de flesta typer av skogar. Detta trots att jag bara kan några få procent av de rödlistade arterna som förekommer i landet.

– Ju mer man letar och ju fler artkunniga personer som är delaktiga desto fler arter hittar man. Registreringar av rödlistade arter visar betydligt mer var biologer befunnit sig än var arterna faktiskt finns. I det sammanhanget är det svårt att säga att vissa områden har särskild betydelse för flora och fauna och därmed är nyckelbiotoper.

Aktivisten som granskare

Att konflikterna kring nyckelbiotoper ökar i framtiden är sannolikt. Regeringen har meddelat att all svensk skog ska inventeras under en tioårsperiod. Det brukar betyda att nya områden klassas som nyckelbiotoper utan att några gamla områden avregistreras.

Dessutom utbildar Naturskyddsföreningen privatpersoner i att genomföra egna inventeringar. Målet är att Naturskyddsföreningen ska samla in information som används för att bevaka avverkningsanmälningar och påverka politiskt. I praktiken handlar det om att försöka stoppa skogsbruk. Sveriges radio P4 Kronoberg rapporterade redan i slutet av 2015: ”Genom sitt inventeringsarbete har Naturskyddsföreningens mångfaldsgrupp det senaste året stoppat många skogsavverkningar i Kronobergs län.”

Att medborgare på det här sättet går ihop är för att granska andra medborgare är problematiskt. Särskilt då föreningen vill ägna sig åt uppgifter som annars ligger på en myndighet. När Skogsstyrelsen tillfälligt pausade nyckelbiotopsinventeringarna i nordvästra Sverige i mars år 2017 meddelade Naturskyddsföreningen att de skulle kraftsamla och låta sina egna inventera skogsområden. Att orsaken till Skogsstyrelsens paus berodde på att ”nuvarande metodik inte bidrar till en ändamålsenlig, effektiv och rättssäker naturvård” verkade inte avskräcka.

När Skogsstyrelsens information dessutom gjorde det enkelt att ta reda på markägarens identitet blev det en integritetsfråga.

Det som har gjort frågan om sådana föreningars egna inventeringar särskilt laddad, är att Skogsstyrelsen gav verktygen för att det ska vara enkelt att inventera. I februari år 2016 började Skogsstyrelsen publicera avverkningsanmälningar digitalt på webben, utan samtycke från de berörda skogsägarna. Handlingarna har visserligen alltid varit offentliga, men blev plötsligt tillgängliga för allmänheten i realtid. Syftet med nätpubliceringarna var uttryckligen att öka möjligheten att tillvarata natur- och kulturvårdsmiljöns intressen.

Publiceringarna av avverkningsanmälningar öppnade för en förändring av det kontrakt och förtroende som gällt mellan markägare och staten i skogen, en princip sammanfattad under devisen ”frihet under ansvar”. Myndighetens offentliggörande av informationen innebar även en förskjutning av syftet med öppenhet – som gick från att vara något som skulle ge medborgarna möjlighet att granska myndighetens arbete till att möjliggöra för medborgarna att granska varandra. När Skogsstyrelsens information dessutom gjorde det enkelt att ta reda på markägarens identitet blev det en integritetsfråga.

Agerandet fick också många markägare att protestera. Slutligen konstaterade också Förvaltningsrätten i Jönköping i en dom, som tog stöd i personuppgiftslagen, att avverkningsanmälningar från en enskild markägare inte får publiceras digitalt om markägaren uttryckligen säger nej. Om en markägares invändning mot publicering är sakligt motiverad bör den personuppgiftsansvariges intresse av att publicera uppgifter endast i undantagsfall anses väga över, resonerar domstolen som i det granskade fallet inte fann någon anledning att bortse från markägarens önskemål om att uppgifterna in skulle publiceras.

Samma dag som domen föll beslutade Skogsstyrelsen att överklaga målet till kammarrätten.

Ska privat ägande av skog tillåtas?

Får Skogsstyrelsen rätt att fortsätta publicera uppgifter om avverkningar på nätet kan det vara en av två händelser som i samverkan skapar den perfekta stormen för skogsbruket. Det kräver dock att ett nyligen framlagt utredningsförslag går igenom.

Den utredning som det handlar om är den så kallade Skogsutredningen, mer formellt känd som ”Rättslig översyn av skogsvårdslagstiftningen” (SOU 2017:81). I uppdraget ingick att hantera en fråga som ytterst handlar om äganderätten. Utredningen skulle besvara: ”Bör allmänheten ges rätt att få Skogsstyrelsens ställningstaganden med anledning av planerade avverkningar rättsligt överprövade?”

På mindre byråkratisk svenska handlade det i praktiken om huruvida miljöorganisationer ska ges rätt att överklaga Skogsstyrelsens beslut och ställningstaganden. Men kärnfrågan kretsar kring vem som ska ha makten över marken. Ges miljöorganisationer rätt att överklaga och i förlängningen kunna stoppa markägares skogsbruksbeslut ändras maktförhållandet drastiskt. Det utmanar verkligen den skogspolitik vars bärande del ska vara ”frihet under ansvar”.

En av utredningens två sekreterare, Lina Hjort, har tidigare kandiderat till riksdagen för Vänsterpartiet, skrivit ledare i vänstertidningen ETC och presenterar sig själv som klimataktivist.

Utredningen fick i uppdrag att besvara frågan i syfte att klargöra om den svenska skogsvårdslagen ska omfattas av FN:s Århuskonvention, och i så fall hur dess klagorätt ska uppfyllas. Sverige skrev på Århuskonventionen 1998 och ratificerade den 2005. Den bedömning som politikerna gjorde när Sverige anslöt sig till konventionen var att det inte behövdes några ändringar i stil med att ge föreningar rätt till att överklaga för att säkra allmänhetens inflytande. Men nu har en snabb rättsutveckling på området ändrat det, vilket tvingade fram utredningen.

Kring utredningen stormande det nästan redan från att den tillsattes i november 2015. Under ett seminarium i Almedalen 2016 ifrågasatte utredaren, hovrättslagman Charlotta Riberdahl, privat ägande av skog. Orden var:

När man har en så viktig naturresurs som skogen, som är så väldigt viktig för den biologiska mångfalden, det är ju många växter och djur som är beroende av skogen, vi är också beroende av den ur klimatsynpunkt, och vi är beroende av den för att rena vårt vatten. Ska man tillåta ett så stort privat ägande av en så viktig naturresurs som är av stort nationellt intresse men också globalt intresse ur miljösynpunkt?

Reaktionerna ledde till Riberdahls avgång. Hennes efterträdare blev före detta lagmannen Fredrik von Arnold, som har hållit en lägre profil. Dock uppmärksammades det att en av utredningens två sekreterare, Lina Hjort, tidigare har kandiderat till riksdagen för Vänsterpartiet, skrivit ledare i vänstertidningen ETC och presenterar sig själv som klimataktivist.

Det stora antalet, de cirka 60 000 underrättelser om avverkningar och andra åtgärder utanför ädellövskog och fjällnära skog, berörs inte – än.

Måndagen den 16 oktober 2017 överlämnades så utredningen. Men det skedde i tysthet.

Dess slutsats var att ideella föreningar eller andra juridiska personer som uppfyller kraven ställda av miljöbalken bör få ”överklaga beslut om tillstånd och villkor för avverkning av fjällnära skog och ädellövskog samt föreläggande eller förbud med anledning av en underrättelse om avverkning eller annan tillsyn enligt skogsvårdslagen.”

Förslaget innebär att drygt 1 000 ärenden per år lär blir överklagbara. Det stora antalet, de cirka 60 000 underrättelser om avverkningar och andra åtgärder utanför ädellövskog och fjällnära skog, berörs inte – än.

Utredaren Fredrik von Arnold vill i stället se en ny utredning som genomlyser möjligheten till överprövning av myndigheters underlåtenheter. Det öppnar för att även de 60 000 underrättelser om avverkningar – som inte kräver aktiva beslut av Skogsstyrelsen – också kan bli möjliga att överklaga.

I nästa led är vad som sker i skogen en försmak på vad som lär vänta i resten av landet. Om intressegrupper ges rätt att enligt Århuskonventionen överklaga avverkningar i skog, vad hindrar då överklagan av annan markanvändning som myndigheter har haft något att göra med? Som en bondes val av gröda på en åker som det har sökts EU-stöd för.

Någons mark utnyttjas som en gratisresurs.

Om miljöorganisationer och Facebook-grupper med tillräckligt många medlemmar får överklaga avverkningsanmälningar lär det belasta såväl Skogsstyrelsen som rättsväsendet. Om den förändringen dessutom sammanfaller med att alla avverkningsanmälningar finns tillgängliga på Skogsstyrelsens hemsida innebär det att processen att överklaga närmast kan automatiseras – det är den perfekta stormen.

Hur skulle det då påverka skogsnäringen? I ett sådant läge är industrin bekymrad för hur råvarutillgången ska säkras och hur det ska gå att planera flödena, eftersom det är svårt att veta när träd kan huggas. Skogsägarna oroas å sin sida för att de varje gång måste hävda sin rätt till markens värden i domstol när de ska avverka ett område som är större än 0,5 hektar, vilket är gränsen för när avverkningar måste anmälas till Skogsstyrelsen.

Utöver det här finns flera andra orosmoment för markägare. Det kommersiella utnyttjandet av allemansrätten är ett. Skogs- och vattenområden är nu intressanta för mer än traditionella näringar som skogsbruk, vattenkraft och lokalbefolkningens fiske. Men äganderätten utmanas när områden utnyttjas storskaligt i kommersiellt syfte utan markägarens medgivande. Forsränning, fiske, naturupplevelser i grupp, bärplockning, plockning av svampar som är värdefullare än själva skogen, och upplogade isbanor på sjöar, är exempel på växande verksamheter där någons mark utnyttjas som en gratisresurs.

Tillämpningen av EU:s artskyddsförordning har varit ett annat orosmoment. Skogsstyrelsens första tolkning innebar att skogsbruk förbjöds i områden där utpekade vilda djur och växter fanns – utan att markägaren fick ersättning. Men Mark- och miljödomstolen slog i oktober 2017 fast, i den så kallade Lavskrikedomen, att Skogsstyrelsen gjorde fel borde och borde ha vägt egendomsskyddet mot naturvårdsintresset. Även denna gång valde Skogsstyrelsen att överklaga, eftersom en annan dom kring artskyddsförordningen men kring en annan fågel – tjäder – pekar i en annan riktning.

Ett liknande mål drevs även i Värmland där en markägare inte fick avverka då den rödlistade svampen bombmurkla upptäckts i området. Såväl länsstyrelsen, Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket och till sist miljödomstolen, stoppade avverkningen. Men mark- och miljööverdomstolen gav till slut skogsägaren rätt.

Upprop för äganderätt

Det närmaste ett helhetsgrepp som det tas kring alla de olika hotfulla molnen på den skogspolitiska himlen, är diskussionen kring äganderätt. Den frågan inkluderar skogsutredningens slutsatser kring Århuskonventionen, situationen kring nyckelbiotoperna, reservatsbildningarna, aktivismen som spritt sig till myndigheter och det kommersiella utnyttjandet av allemansrätten.

Att tala om hot mot äganderätten kan låta som överdriven alarmism – vi lever ju i Sverige på 2010-talet, inte någon gråmulen medeltid. Men när tunga och oberoende Kungliga skogs- och lantbruksakademin, KSLA, nyligen lyft frågan signalerar det tyvärr att problemen inte är isolerade.

Under 2017 bildade KSLA en arbetsgrupp för äganderätt. Över telefon från Jämtland förklarar gruppens sammankallande Marianne Eriksson varför initiativet togs:

– Äganderättsproblematiken har legat och grott i flera år. Ledamöter i KSLA har känt det trycket. Man uppfattar att äganderätten naggas i kanten, inte respekteras. KSLA har därför just nu en extra viktig funktion att fylla som en neutral mötesplats för kunskapsspridning och samtal om äganderättens betydelse för de gröna näringarnas utveckling och roll i samhället.

”Det är hon som inte får avverka den skog som hon tänkt skulle ge en liten guldkant till den annars låga pensionen.”

KSLA:s arbetsgrupp är inte ett ensamt initiativ kring äganderättsfrågan. Ett annat är äganderättsupproret Egendomligt, som startade i Almedalen år 2016 – samma vecka som den dåvarande statliga utredaren av skogsvårdslagen Charlotta Riberdahl ifrågasatte det privata ägandet av skog.

En av Egendomligts initiativtagare, bonden Martin Moreaus, skrev på sin blogg:

I min roll som ordförande för LRF Dalarna träffar jag massor av medlemmar. Gemensamt för de flesta av de frågor jag får är att de på olika sätt handlar om äganderätten. Det är han som blivit ålagd att riva en damm som funnits på tomten i 250 år, det är hon som inte får avverka den skog som hon tänkt skulle ge en liten guldkant till den annars låga pensionen, det är hon som på grund av att det rinner en liten bäck över gården inte får sätta upp en vedbod. I min roll får jag också ta del av betänkanden, utredningar och politiska utspel i frågor som rör brukandes av jord, skog och vatten. För flera år sedan insåg jag att nu är det verkligen fara å färde. Den ’svenska modellen’ är verkligen hotad. Jag tänker inte främst på den svenska modell som vår stadsminister så ofta hänvisar till, utan den modell med självägande bönder som byggt vårt land och framför allt det landskap jag kommer ifrån – Dalarna – så starkt under så lång tid.

En aktör som har valt att stödja Egendomligt är Landshypotek bank, som historiskt givit bottenlån till lantbruk. Tomas Uddin, som är marknads- och kommunikationschef, berättar varför:

– Äganderätten är viktig för våra kunder, men också för oss. Av flera skäl. För det första byggs ett hållbart Sverige av gröna näringar som vilar på ett privat ägande och där enskilda brukar marken. För det andra så påverkar otydlighet i äganderättsfrågor, såsom dåliga förändringar av regelverk eller märkliga tolkningar, möjligheterna att bruka och i förlängningen därmed svenskt jord- och skogsbruk. För det tredje så har vi ju belånat fastigheter, som med förändrad lagstiftning eller tolkningar, riskerar att inte kunna brukas på det sätt som var tanken när fastigheten belånades. Förutsättningarna riskerar att förändras och därmed också den överenskommelse vi har med den enskilde låntagaren om panten.

Bakom de vackra orden om skydd av mark och öppna processer, finns det människor vars fastigheter minskar i värde men vars lån består.

Den tredje aspekten som Uddin lyfter är en som av någon outgrundlig anledning sällan framkommer tydligt. Någon måste ta kostnaden för alla begränsningar och den osäkerhet som har skapats. Bakom de vackra orden om skydd av mark och öppna processer där alla ska kunna plocka fram avverkningsanmälningar med ett par knapptryck, finns det människor vars fastigheter minskar i värde men vars lån består.

Men egentligen, i slutet av dagen, handlar det kanske inte främst om pengarna. När en skogsägare förlorar kontrollen över sin mark ser personen ofta något mer försvinna.

En skogsägare jag har talat med för det här reportaget fångade vad gården, marken, skogen betyder för många: ”Det är deras liv.”