Aktivism förklädd till vetenskap
Under förberedelsearbetet med ett antal seminarier om salafism och Muslimska brödraskapet, som arrangerats av Uppsala universitet, har forskare hoppat av efter att mailkonversationer avslöjat att arrangörerna har strävat efter att likställa forskare med politiska aktivister. Hur hade reaktionerna blivit om man hade bjudit in aktiva fascister för att kommentera forskningsrön om fascism, och likställt dem med forskare, frågar sig Johan Lundberg.
Under hösten 2018 har Nämnden för statligt stöd till trossamfund anordnat ett antal seminarier om olika rörelser och strömningar inom islam. Detta har skett i samarbete med Studieförbundet Ibn Rushd och Uppsala universitet. Max Stockman har under förberedelsearbetets gång fungerat som nämndens representant, medan Uppsala universitet företrätts av Mattias Gardell och Studieförbundet Ibn Rushd av Mohamed Temsamani.
Den senare väckte för ett par år sedan uppmärksamhet då han som aktiv i Miljöpartiet hyllat Turkiets president Erdogan på Twitter. I skriverierna om honom framgick att han även hade gjort praktik på Frihets- och Rättvisepartiet i Egypten, vilket hade nära band till Muslimska Brödraskapet.
Skriverierna om Mohamed Temsamani under våren 2016 ledde till att man från Miljöpartiets sida uppmanade honom att lämna sina politiska uppdrag för partiet. I dag är han verksamhetsutvecklare på studieförbundet Ibn Rushd. Därav hans medverkan i organiseringen av seminarieserien om strömningar i islam.
Aziz var ledande i lanseringen och uppbyggnaden av den svenska missions-verksamhet, dawah, som engagerade ett flertal framtida svenska IS-krigare.
Av mailkonversationer framgår hur drivande Temsamani varit i utformningen av seminarierna. När det gäller seminariet i Uppsala om Muslimska brödraskapet, skriver han den 25 september:
Jag har synpunkter på Aje [Carlboms]s rubriker, jag uppfattar det som att vi har bestämt oss för att MB finns i europa [sic] och Sverige. Mig veterligen har de organisationer som anklagats för detta själva förnekat detta. Tycker dessa rubriker behöver omformuleras.
Temsamanis synpunkt på Aje Carlboms medverkan beaktas uppenbarligen. Beslut fattas nämligen om att Carlboms föredrag ska efterföljas av ett panelsamtal med Ibn Rushds rektor, Omar Mustafa. Detta gör att Carlbom i ett mail den 2 oktober meddelar att han ställer in sin medverkan:
Är det ett aktivist- eller forskarseminarium? Jag uppfattar det som i det närmaste oförskämt att plocka in Omar Mustafa så här sent i planeringen och ser ingen anledning att diskutera mina forskningsresultat med honom. Vill han diskutera frågor som rör Ibn Rushd så får han söka sig till aktivistiska sammanhang i den idéburna sektorn. Jag ser inget som helst skäl till att han ska vara med och diskutera den forskning jag räknade med skulle presenteras under eftermiddagen och kvällen.
Också när det gäller planeringen av det följande seminariet, om salafism, har Temsamani synpunkter. I ett mail från Max Stockman till Mattias Gardell den 14 september kan man läsa: ”Jag och Mohamed T talade nu på fredagen och några namn av de namn vi funderade kring var: Abdul Wudud, Hussein Hamad, Amanj Aziz eller tom Anas Khalifa. Den sistnämnda är jag nog lite fundersam kring i detta sammanhang.” Tidigare i samma mail har Stockman meddelat att Temsamani har ”lyckats få tag i en person till den 3/10 som har djup kunskap om MB”. De sistnämnda personen heter Mohamed Farid Al-Shayyal och bor i London.
Al-Shayyal har flera gånger uppträtt i brittisk media som Muslimska Brödraskapets representant i England. I ett inslag 2013 om den dåvarande situationen i Egypten, sänt i den muslimska tv-kanalen Press TV, får han frågan om hur han, som medlem i Muslimska Brödraskapet, tycker att Brödraskapet borde agera. Han avslutar sitt svar med att säga: ”The Muslim Brothers have been always sincere and they did their best to serve the country over the last 80 years and they will continue to do that regardless.”
De åtta decennier som Farid Al-Shayyal hänvisar till som så föredömliga, inbegrep för MB:s del i Egypten hyllningstal av rörelsens dåvarande ledare (och grundare) Hassan al-Banna till den palestinska nazistkollaboratören Haj Amin al-Husseini, när denne erbjöds en fristad i Egypten. ”Denne hjälte som bekämpade sionismen med hjälp av Hitler och Tyskland”, basunerade al-Banna ut. Med Kairo som bas kunde stormuftin al-Husseini sedan fortsätta sina samarbeten med tyska nazister, nu i arabisk exil.
Forskare som är specialister på Muslimska Brödraskapet och salafism får i seminarieutformningen en likvärdig status som företrädare för rörelserna i fråga.
När det gäller de svenska paneldeltagare som Temsamani föreslår till salafist-seminariet vid Stockholms universitet – Abdul Wadud, Hussein Hamad, Amanj Aziz och Anas Khalifa – kan man konstatera att den första i sin uttolkning av salafismen är en uttalad pacifist (även om han i ett Uppdrag granskning-reportage från 2012 avslöjades ha uppfattningen att kvinnor som misshandlas av sina män inte bör anmäla detta utan i stället fundera över hur de borde ändra sitt beteende för att slippa bli misshandlade).
Hussein Hamad, Amanj Aziz och Anas Khalifa tillhör alla kretsarna kring den radikalislamistiska föreningen Sveriges Förenade Muslimer i Göteborg och har samarbetat i olika sammanhang. Aziz var ledande i lanseringen och uppbyggnaden av den svenska missions-verksamhet, dawah, som hade nära band till den islamistiska organisationen iERA i England, och som även engagerade ett flertal framtida svenska IS-krigare.
Aje Carlboms beslut att avstå från att delta i seminariet om Muslimska brödraskapet på grund av vad han uppfattade som en islamist-aktivistisk agenda, visar sig således, vid en granskning av mailkonversationerna, vara underbyggt. Ytterligare bekräftades det av Mattias Gardells formulering om Magnus Ranstorp i ett mail till Max Stockman:
Bara vi inte formulerar Ranstorps punkt på det sätt vi formulerat Ajes, att de på ngt sätt kan berätta ”hur det är”.
Att Magnus Ranstorp inte fick möjlighet att vid seminariet om salafism presentera sin gedigna och aktuella forskningsrapport om salafismen i Sverige, utan i planeringen i stället förlänades samma status som salafistiska aktivister, fick honom att fatta samma beslut som Carlbom: att inte delta.
Inblicken i förberedelsearbetet ger sammanfattningsvis ett väldigt märkligt intryck. Forskare som är specialister på Muslimska Brödraskapet och salafism får i seminarieutformningen en likvärdig status som företrädare för rörelserna i fråga. Frågan är om man skulle agera på ett liknande sätt om man arrangerade seminarier på universitet om marxism eller fascism?