Samhälle Åsikt
Alla barnen fick tjäna pengar utom Kent, han var matproducent
Livsmedelsbranschen pekas ut som ockrare trots förluster och sjunkande marginaler. Regleringar och stigande råvarupriser fortsätter att driva kostnaderna, men utrymmet för prishöjningar är obefintligt när bilden av en bransch som "passar på" att höja priserna satt sig, skriver Björn Hellman, vd för Livsmedelsföretagen.
Får man vara livsmedelsproducent i Sverige och gå med vinst? Vissa tycker kanske att det är en dum fråga. Klart att man får göra vinst som livsmedelsproducent, varför skulle man inte få det? Det är ju en självklar del av att vara företagare. Vinst är en förutsättning för att kunna driva och utveckla ett företag. Utan vinst kan man inte göra de investeringar som krävs för att behålla och öka sin konkurrenskraft, satsa på hållbarhet, stärka beredskapen, anställa och utbilda personal och ta fram nya produkter och tjänster.
För mig och för våra medlemsföretag – 750 svenska livsmedelsproducenter – är detta givet. Så varför lyfter jag ens frågan? Det handlar såklart om matpriserna, eller närmare bestämt debatten om matpriserna – en debatt som kommer att ta stor plats i den kommande valrörelsen.
Men vi tar det från början. Bakgrunden kan de flesta vid det här laget: extrema kostnadsökningar på allt som krävdes för att producera livsmedel – rå- och insatsvaror, energi, drivmedel, transporter och förpackningsmaterial – drev 2022–2023 upp matpriserna rejält i hela världen. De ökade kostnaderna berodde på en häxbrygd av faktorer utanför livsmedelskedjans kontroll, däribland kvarvarande effekter av pandemin, globalt transportkaos, Rysslands invasion av Ukraina, ett otillräckligt elsystem och dåliga skördar av ett antal nyckelråvaror. I Sverige förvärrades situationen av en rekordsvag krona som kraftigt fördyrade all import.
De ökade kostnaderna berodde på en häxbrygd av faktorer utanför livsmedelskedjans kontroll.
Trots detta var många politiker – från höger till vänster – snabba med att peka ut syndabockar i den svenska livsmedelsbranschen och kräva långtgående ingrepp i den fria marknaden. Dagligvaruhandeln kallades upp till möte med regeringen och det ställdes krav på pristak och matpriskommissioner. Partiledare och ledarskribenter anklagade livsmedelsbranschen för att ”sko sig” och ”ta ut övervinster”. Riksbanken hävdade – helt utan belägg – att livsmedelsföretag hade en historisk vana av att höja matpriserna mer än motiverat. Landets största kvällstidning hade rubriken ”Vilken maffia sätter priserna på maten?”.
***
2023 nådde den dåvarande matprisdebatten sitt crescendo. I takt med att den allmänna inflationen började lägga sig så lugnade sig även debatten något. Konkurrensverkets, Konjunkturinstitutets och SCB:s regeringsbeställda granskningar av livsmedelsbranschen visade alla samma sak: minskande lönsamhet i livsmedelskedjan och väldigt få (om ens några) omotiverade prisökningar.
Livsmedelsindustrin, som jag företräder, hade till och med negativ lönsamhet 2022–2023, något som aldrig hänt förut. Offentlig statistik från bland annat Eurostat kunde visa att den svenska livsmedelsbranschen låg i den absoluta botten av EU:s lönsamhetsliga, och att svenska matpriser hade ökat mindre än EU-snittet. Vill man läsa mer om detta kan man ta del av nationalekonomen Lars Jagréns rapport ”Livsmedelspriserna i Sverige – utveckling och nivå 2022–2025”.
Men skadan var redan skedd. Bilden av en bransch som ”passade på” och höjde priserna hade satt sig. Som ”bevis” lyftes ofta fram enskilda dagligvarubutiker som tjänade mer än genomsnittet. Att de flesta livsmedelsproducenter och även många butiker de facto gick back eller i bästa fall jämnt ut passade inte in i det populistiska narrativet. Företag i livsmedelsbranschen som gick med vinst – även en högst blygsam sådan – misstänkliggjordes. Att tjäna pengar på mat var inte ett tecken på att man var en skicklig företagare – det var ett tecken på att något var fel.
Små och mellanstora livsmedelsproducenter har det som allra tuffast. Deras marginaler är minimala.
Under perioden 2008–2023 uppgick den genomsnittliga rörelsemarginalen i hela näringslivet till 5,1 procent. Rörelsemarginalen för livsmedelsbranschen låg under samma period på 2,2 procent. De senaste åren har branschens lönsamhet förbättrats något, men den ligger fortfarande under snittet för näringslivet. Små och mellanstora livsmedelsproducenter har det som allra tuffast. Deras marginaler är minimala. En maskin som går sönder eller en smällkall vinter som driver upp elpriserna kan vara ödesdiger.
Svenska livsmedelsproducenter har tre extremt tuffa år bakom sig. 2025 var året då det skulle vända. Men vändningen kom aldrig. Trots att svenskarnas köpkraft ökade så minskade försäljningen av svensk mat och dryck årets tre första kvartal. Många producenter hoppas på att Q4, julkvartalet, ska ha fått försäljningen att peka uppåt igen. Det vore onekligen välbehövligt.
Tyvärr finns det mycket som tyder på att även 2026 blir ett svårt år. Den 1 april 2026 sänks matmomsen från 12 till 6 procent, och 60 procent av våra medlemmar tror att det kan öka försäljningen. Jag hoppas att de får rätt. Tyvärr förutspår lika många att sänkningen kommer göra det svårare för dem att få igenom nödvändiga prishöjningar. Mycket tyder redan nu på att så är fallet.
Dagligvaruhandeln, alltså matbutikerna, har under hösten 2025 varit tydlig gentemot våra medlemmar med att man inte kommer släppa igenom några prishöjningar månaderna innan momsen sänks. Dagligvaruhandeln är under hård politisk press och vill undvika att anklagas för att inte släppa igenom momssänkningen i sin helhet. Regeringens matpriskommission ska under ledning av Konsumentverket och Konjunkturinstitutet ”följa och analysera livsmedelsprisernas utveckling samt analysera om sänkningen av matmomsen får fullt genomslag på livsmedelspriserna”. I korthet: stopp för prishöjningar.
Så vad händer om producenterna drabbas av kostnadsökningar? För flera av våra medlemsföretag fördubblades kostnaden för en av deras viktigaste råvaror vid årsskiftet. Företagens kostnader för politiskt beslutade förpacknings- och nedskräpningsavgifter har ökat stadigt de senaste åren, och i takt med att det nya systemet för hushållsnära insamling rullas ut i landet kommer kostnaderna sannolikt öka ännu mer. Efter flera år av kraftiga höjningar höjdes den statligt reglerade elnätsavgiften nyligen med upp till 14 procent, något som kommer slå hårt mot den elintensiva livsmedelsindustrin. Och om MSB:s nuvarande förslag till implementering av EU:s cybersäkerhetsdirektiv NIS-2 blir verklighet så kan kostnaden för ett enskilt företag uppgå till flera miljoner kronor per år. Men producenterna kommer tvingas svälja alla kostnadsökningar på egen hand. I värsta fall får de sälja med förlust. Redan små marginaler kommer att krympa. En för Sverige avgörande industrigren kommer att försvagas.
Det här är givetvis inte avsikten med matmomssänkningen, men det är en konsekvens. Det finns inga lagar som förbjuder livsmedelsproducenter från att gå med vinst (än så länge får vi väl säga). Men det finns väldigt lite som hjälper dem att göra det, något som är enkelt att konstatera om man tittar på deras lönsamhet. Det vore fel av mig att säga att systemet är riggat mot producenterna. Men i debatten tas producentledet ofta för givet, och våra beslutsfattare verkar inte se eller förstå hur såväl deras beslut som deras uttalanden faktiskt påverkar livsmedelskedjan. Matmomssänkningen har startat en kedjereaktion och det är producenterna – i kläm mellan politiken, handeln och ökade kostnader – som får ta smällen.
Problemet med livsmedelsbranschen är inte att företag går med vinst. Problemet är att alldeles för många går med förlust. Våra politiker måste klart och tydligt ställa sig bakom branschens rätt och möjlighet att tjäna pengar, precis som man gör med alla andra industrier. Lönsamhet är en förutsättning för att vi ska ha en robust livsmedelsproduktion i fredstid som kan ställa om och leverera i kristid. Politikerna kräver lägre matpriser men bidrar samtidigt till ökade kostnader. Den ekvationen har aldrig gått ihop och kommer inte gå ihop den här gången heller. Jag hoppas att den här insikten når våra politiker. Då kanske vi kan få en debatt som handlar mindre om livsmedelspriser och mer om hur vi kan se till att det blir mer svensk mat och dryck i Sverige och i världen.