Alla borde vilja sänka skatten för låginkomsttagare

Låt fler ta sin frihet i anspråk

Första delen av den här essän ägnades åt jämlikhetens riskfyllda slagsida. När nästan vad som helst kan beskrivas som fördelningspolitik finns det starka incitament att utvidga de folkvaldas uppdrag – och öka skatteuttaget. Politiker som alltför ivrigt vill fatta beslut åt andra hotar både frihet och självbestämmande.

Dagens skattesystem kräver att ekonomiskt utsatta invånare är med och betalar inkomstskatt. Fattiga människor får därmed sämre förmåga att spara, minskat handlingsutrymme i vardagen – och blekare livschanser. Detta går tvärtemot fördelningspolitikens grundläggande maxim: låt fler ta sin frihet i anspråk.

I den avslutande delen av essän placeras inkomstskatten i en dagspolitisk kontext. Hur kan vi minska bördan för de mest ekonomiskt utsatta? Vilka offentliga åtaganden bör förpassas till historien? Var finns det enighet för en skattepolitisk reform – och var står egentligen socialdemokratin?

Nya tider kräver ny politik

Omvandlingen av arbetsmarknaden är högaktuell. Utdragna krig i Afghanistan och Syrien gör att alla medmänskliga stater måste erbjuda en fristad för flyktingar. S-MP-regeringen slog under en kort tid vakt om att ha ett flyktingmottagande över EU-snittet. Nu ska de nya svenskarna introduceras på arbetsmarknaden.

Utmaningen består i att ungefär hälften av de nyanlända i Arbetsförmedlingens etableringsuppdrag bara har en grundskoleutbildning i ryggsäcken. Utbildning eller validering bör alltid erbjudas. Men för den som varken har arbetat eller studerat kan det vara långt till skolbänken. Lösningen har blivit att stimulera lågproduktiva jobb i botten av löneskalan. Till och med Socialdemokraterna har erkänt att sänkt skatt på service skapar värdefulla arbetstillfällen för nyanlända (Agenda, 2017). Det är alltid bättre att ha ett jobb – både för etableringen och självkänslan.

Jämfört med i dag kommer Sveriges arbetskraft att utgöras av en högre kvot låginkomsttagare.

De här nya arbetena påverkar diskussionen om inkomstskatt. När invånare slussas in i så kallade enkla jobb stiger andelen av befolkningen med en låg lön. Många med lågbetalda jobb kommer visserligen att lämna ett lägre bidrag, men jämfört med i dag kommer Sveriges arbetskraft att utgöras av en högre kvot låginkomsttagare. Om det inte möts med en lägre inkomstskatt kommer antalet fattiga arbetare att öka.

Lita på Göran Persson

”Båd’ stat och lagar oss förtrycka; vi under skatter digna ner”, inleds den fjärde versen till Internationalen. Den anrika socialistiska kampsången är inte bara en källa till underhållning; den påminner också om en arbetarrörelse som vågade kritisera både staten och skatterna.

Dagens socialdemokrater anklagas ofta för att se höjda skatter som lösningen på det mesta. Omvänt har ofta moderater en dogmatisk inställning till lägre skatter. Men vi behöver inte gå långt tillbaka för att hitta en S-regeringen som sänkte skatten. Göran Perssons minskning av den allmänna pensionsavgiften mellan 2000 och 2006 innebar till exempel en betydande skattesänkning i breda lager.

Två år tidigare, 1998, hade Persson redan sänkt inkomstskatten för låg- och medelinkomsttagare. Reformen gjordes för att säkra stöd av Miljöpartiet, som hade krävt ett höjt grundavdrag (Olsen, 2007). I Sverige används grundavdraget främst för att säsongsarbetare och sommarjobbande ska slippa betala skatt. Men med högre inkomstgräns kan det få mer av en omfördelande funktion. Eftersom grundavdraget utgör en större andel av små inkomster än av stora, gynnar en högre nivå låginkomsttagare mest.

Ett annat sätt att sänka skatten på inkomst är de jobbskatteavdrag som infördes av Alliansregeringen. Jobbskatteavdragen minskar gradvis skatten på inkomst från jobb och näringsverksamhet. Lättnaden beräknas automatiskt av Skatteverket och är utformad så att de med lägst inkomst tjänar mest. Det betyder att avdraget förstärker progressiviteten i skattesystemet, vilket gärna lämnas därhän av dem som kritiserar högern för att ”bara sänka skatten för rika”.

Eftersom de negativa effekterna av inkomstskatt är mer kännbara i botten av inkomstskalan borde ämnet intressera både liberaler som vill frigöra kuvade individer, och socialister som betonar solidaritet med samhällets utsatta.

Internationellt finns modeller som delvis liknar jobbskatteavdraget. Storbritanniens Working Tax Credit (WTC) är en skattesänkning som kan sökas upp till en viss inkomstnivå. Skattelättnaden fungerar som ett påslag på lönen som garanterar att varje arbetande invånare har en dräglig hushållskassa. Svagheten är att den som behöver WTC själv måste ansöka, vilket premierar dem som kan systemet.

I Sverige regleras grundavdrag och jobbskatteavdrag av statliga beslut. Men den procentsats som avgör individens skatt före avdragen beslutas av kommunpolitiker. Förlöjligade offentliga projekt är många gånger ett verk av lokala förtroendevalda. Uppmaningen att låta medborgare fatta fler beslut själva, med en lägre kostnad för det offentliga, riktas med andra ord inte enbart till rikspolitiker.

Kommunalskatten är en platt skatt, som slår hårdast mot dem som har minst att röra sig med. Skatten betalas även av dem utan arbete; såväl pension som sjukersättning räknas in. LO kräver ett stopp för kommunalskattehöjningar, men SKL (2017) menar att skatterna måste höjas med 1,48 kronor per hundralapp för att täcka utgifterna i välfärden. För den lokala politiker som vill att fler ska ha en inkomst som räcker till valmöjligheter väntar ett mödosamt prioriterande.

Eftersom de negativa effekterna av inkomstskatt är mer kännbara i botten av inkomstskalan borde ämnet intressera både liberaler som vill frigöra kuvade individer, och socialister som betonar solidaritet med samhällets utsatta. Inkomstskatten behöver bli lägre, i synnerhet för dem som tjänar minst. Verktygen som står till buds är flera, och det politiskt framkomliga bör trumfa det tekniskt perfekta.

Störtas ska det gamla snart i gruset

Om omfördelning i högre grad ska handla om rena pengar fordras att några statliga apparater skrotas. Ett sympatiskt första steg vore att avveckla de styrmedel som har en negativt omfördelande effekt. Ränteavdragen gynnar dem som har råd att äga sitt boende och belastar årligen statsbudgeten med 29 miljarder kronor (SCB, 2015). Avdraget för jobbpendling (reseavdraget) används främst av höginkomsttagare, men kostar ändå skattebetalarna 5 miljarder kronor om året (Fi, 2015). Riktade avdrag som mest gynnar de insatta bör kasseras helt.

Summor i miljardklassen säger ganska lite för den som inte har en föreställning om vad en skattesänkning kostar. Svaret är förstås att det beror på hur en sådan lättnad är utformad. Men när Alliansen införde det femte jobbskatteavdraget belastades statsbudgeten med 12 miljarder kronor (Öjemar, 2013). Bara genom att halvera rese- och ränteavdragen kan en regering finansiera skattesänkningar i paritet med det senaste jobbskatteavdraget – och ändå ha fem miljarder kronor över.

I dag innebär CSN:s studiebidrag att icke-akademikers skatter subventionerar högskoleutbildningar – trots att den som studerar ändå får högre lön.

Även bland välfärdssatsningar finns det skäl att se om pengar kan användas bättre. I dag innebär CSN:s studiebidrag att icke-akademikers skatter subventionerar högskoleutbildningar – trots att den som studerar ändå får högre lön. Enklare uttryckt är undersköterskan med och betalar juristens examen. Ett studiemedel som i större utsträckning baserades på lån skulle spara in flera miljarder. Å ena sidan skulle det leda till att akademiker skuldsatte sig mer, men å andra sidan skulle en lägre inkomstskatt göra det enklare att betala tillbaka CSN-lånet.

För den som vågar prioritera är det befogat att fråga sig om alla dagens myndigheter är motiverade. Vinnova är en myndighet som ska stärka svensk konkurrenskraft genom att pytsa ut bidrag till företags utvecklingsarbete. Forskningsinstitutet Ratio har granskat två av Vinnovas stöd utan att se några positiva effekter – förutom en ökad omsättning i företagen (Daunfeldt m fl, 2016). Frågan är om det är statens roll att stärka enskilda företags vinstchanser. Genom att lägga ned Vinnova kan en regering frigöra cirka 2,9 miljarder kronor (Vinnova, 2016).

En annan väg att banta budgetposter är att effektivisera myndigheter – i synnerhet de som i dag fungerar illa. Den ständigt ifrågasatta Arbetsförmedlingen skulle bli en billigare historia om hela matchningen lades ut på entreprenad. Erfarenheter från bland annat Australien visar att det även kan lyfta resultaten (Stromback, 2010). Med tanke på Arbetsförmedlingens låga förtroende bland väljarna (Kudo, 2016) torde radikala förändringar välkomnas.

Även i den lokala byråkratin finns det möjlighet att effektivisera. Med nya digitala lösningar kan förvaltningen automatisera standardiserade processer. Trelleborgs kommun har visat att ansökningar om försörjningsstöd både kan lämnas in digitalt och handläggas av ett datorprogram. I Växjö kommun har en digital investeringsfond inrättats för att automatisera ännu fler processer, med det uttalade syftet att hejda framtida skattehöjningar (Rosengren, 2017).

Mona Sahlins bevingade ord att ”det är häftigt att betala skatt” bör tas som en varning för en hållning där medlen börjar överskugga målen.

I debatter om skattenivån är det frestande att skämta om tvivelaktiga kommunala påhitt. Kamelcentrumet i Angered (Sköld, 2017) eller drömmen om ett medelhavsbad i Smedjebacken (Gustavsson, 2015) är exempel som inspirerar till samtal om gränsen för de folkvaldas uppdrag. Men även i den mer legitima verksamheten kan kostnader skena iväg. Utvecklingsprojekt och tillfälliga anslag bör hanteras med varsamhet; det finns alltid en risk att sådana satsningar blir permanenta.

Den kommunala inkomstskatten är det enda reglage som kraftigt kan förändra lokalpolitikerns intäkter. På nationell nivå har beslutsfattaren däremot tillgång till kapitalskatter, punktskatter och moms vid sidan av skatten på arbete. Sålunda finns det chans för skatteväxlingar – parallella justeringar av skattebaser som tillsammans ger en oförändrad skattekvot. Ekonomer från så skilda läger som LO och Nordea har föreslagit att återinföra en skatt på det kapital som är bundet i fastigheter (Pettersson m fl, 2017; Lind, 2017). Miljörörelsen vill i första hand höja skatterna på utsläpp.

Det kan vara värt att understryka att skattesänkningar inte måste kompenseras med höjningar. En politikers ambition måste vara att utföra sitt uppdrag till minsta möjliga kostnad. Mona Sahlins bevingade ord att ”det är häftigt att betala skatt” bör tas som en varning för en hållning där medlen börjar överskugga målen. Det finns inget egenvärde i en viss skattenivå – i synnerhet inte en där de fattiga tar stryk. Varje ideolog som erkänner individens eget strävande inser att obskyrt spenderade skattepengar är ett brott mot själva samhällskontraktet.

Blockpolitikens dödsryckningar

Samtalet om varifrån skatteintäkterna bör komma har blivit mer intensivt i takt med att fler aktörer efterfrågar en ny, omfattande skattereform. Från TCO och Saco såväl som Svenskt Näringsliv är beskedet samstämmigt: höga skatter på jobb och företagande gör att utbildning blir olönsamt och att svenska uppfinningar slås ut. Oavsett sammansättning på nästa regering måste skatten på inkomster och anställningar sänkas.

Aversionen mot höga skatter på arbete delas av en majoritet av de regeringsfähiga partierna. Moderater och kristdemokrater vill sänka skatten på inkomst. Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna är överens om att växla skattelättnader på arbete mot ett stegrat pris på miljöförstöring. Miljöpartiet har i ett rödgrönt regeringsunderlag fått igenom skattelindringar för arbetsgivare och för vissa typer av service. Dessvärre har förslag till mer rejäla sänkningar sopats ned från förhandlingsbordet av de röda.

Rimligen kan även ett svenskt arbetarparti ställa sig bakom principen att ingen som jobbar ska vara fattig.

Socialdemokraterna säger blankt nej till sänkt skatt på inkomst – trots att deras partisekreterare i Ekots lördagsintervju inte lyckades svara på varför intäkterna till statskassan ökade under Alliansens tid, fastän högern sänkte skatterna. Samtidigt har Stefan Löfven vid upprepade tillfällen framställt Centerpartiet och Liberalerna som eftertraktade partners. De vill utan tvekan lätta skatten på arbete. Om sossarna menar allvar med en mittenkoalition måste de erbjuda någonting som inte står i rak motsats till Moderaternas ekonomiska politik.

I Storbritannien är det Labour Party som starkast försvarat Working Tax Credit. Rimligen kan även ett svenskt arbetarparti ställa sig bakom principen att ingen som jobbar ska vara fattig. En vänster som gläntar på dörren till lägre inkomstskatt kan vara fröet till 20-talets skattereform. Ett sådant mod banar väg för blockfria samtal, och i längden till nya regeringskonstellationer. Framför allt kan det bidra till ett samtalsklimat som handlar om vilka skatter som ska justeras, snarare än ett svartvitt raljerande om att skattehöjningar eller skattesänkningar slår Sverige i spillror.

Politik är att våga

Ett populärt knep bland dem som motsätter sig en skattesänkning är att kalla den för en subvention – ett ekonomiskt stöd från politiken. Det ger intrycket att skattenivån på något magiskt sätt är given av Gud. Självfallet är det inget naturtillstånd varifrån skatterna tas eller hur mycket skatt som inhämtas. Oavsett om Sverige styrs av en vänster-, höger- eller mittenkoalition är de folkvaldas uppdrag att ompröva gamla beslut, och korrigera förlegade styrmedel.

Jag är övertygad om att de allra flesta folkvalda vill väl. Det finns inget ondskefullt i en skattefinansierad opera, en uppvärmd sjö i Smedjebacken eller en myndighet som sysslar med coola innovationer. Men politik handlar om målkonflikter. Människor som får chansen att välja själva växer. Det är dags för en skattereform som vågar banta utgifter, slopa mossiga lösningar – och flytta en gnutta makt från politikernas rum till de lågbetaldas händer. Det är ett recept på frihet och klassresor.

---

Det här är del 2 av 2 i en essä om inkomstskatt. I första delen tecknas den mänskliga upplevelsen av ekonomisk utsatthet. I andra delen behandlas politisk förändring.

Referenser

Agenda (2017). Partiledardebatt (TV-program). Sveriges Television, SVT2, 14 maj.

Daunfeldt, Sven-Olov, Gustavsson Tingvall, Patrik & Halvarsson, Daniel (2016). ”Statliga innovationsstöd till små och medelstora företag – har de någon effekt?” Ekonomisk debatt, 44(1), 6–19.

Ekots lördagsintervju (2017). Ekots lördagsintervju med partisekreterare Lena Rådström Baastad (S) (radioprogram). Sveriges Radio, P1, 4 mars.

Gustavsson, Peder (2015). ”Värmebad i insjö blev kallsup för liten kommun”. Dalarnas tidning, 15 juli.

Kudo, Per (2016). ”Här är myndigheterna vi har minst förtroende för”. Svenska Dagbladet, 5 juli.

Lind, Katarina (2017). ”Recept mot bobubblan: Inför fastighetsskatten igen”. Svenska Dagbladet, 3 juli.

Olsen, Lennart (2007). Rödgrön reda – regeringssamverkan 1998-2006. Hjalmarson & Högberg Bokförlag.

Pettersson, Ola m fl (2017). ”Nu krävs rejäla och modiga ekonomiska reformer”. Dagens Nyheter, 14 juli.

Rosengren, Oliver (2017). ”Låt digitaliseringen hejda skattehöjningarna”. Dagens samhälle, 8 augusti.

SCB (2015). ”Så skulle tak på ränteavdrag påverka”. (2017-08-15)

SKL (2017). Ekonomirapporten 2017 – om kommunernas och landstingens ekonomi. Stockholm: SKL.

Sköld, Henrik (2017). ”Skattemiljon går till gigantiskt kamel-projekt i Göteborg”. Göteborgs-Posten, 9 februari.

Stromback, Thorsten (2010). Privat arbetsförmedling – Australienmodellen (FORES Policy Paper 2010:5). FORES: Stockholm.

Vinnova (2016). Årsredovisning 2016 (VI 2017:05). Stockholm: Vinnova.

Öjemar, Fredrik (2013). ”Regeringen genomför femte jobbskatteavdraget”. Dagens industri, 16 september.