Almedalen har blivit den offentliga sektorns branschmässa
Politikerveckan på Gotland är i ständig förändring. Den senaste trenden är att politikerna överger den. I stället håller den på att utvecklas till en intern branschmässa för offentlig sektor.
Flera personer i mitt professionella nätverk har de senaste veckorna oberoende av varandra gjort samma iakttagelse: politikerna överger Almedalsveckan. Inte bara statsminister Stefan Löfven som gjorde något slags märklig poäng av att han inte tänkte vara där utan i stället, under just denna vecka, tänkte ägna sig åt något så exotiskt som att träffa vanligt folk. Nej, jag syftar på vanliga politiker, om det nu går att tala i termer av sådana.
De politiker jag talat med på kommun- och landstingsnivå har antingen meddelat att de inte tänker åka dit alls i år, eller att de kommer att köra en hit-and-run, det vill säga flyga in till sitt seminarium och sedan lämna ön så snart de är klara. Någon enstaka kommer att vara där längre än vad som är absolut nödvändigt.
Politikerveckan i Almedalen har varit i ständig förändring ända sedan Olof Palme stod på det där lastbilsflaket och talade någon gång i historiens gryning. De senaste tio åren har det varit kutym att förfasa sig över den ständigt ökande mängden seminarier och de hutlösa priserna på boende. Förändringen och reaktionerna är således inte någonting nytt. Det nya är förändringens natur. Det verkar som att Almedalsveckan håller på att bli en politikervecka utan politiker.
Det verkar som att Almedalsveckan håller på att bli en politikervecka utan politiker.
Det började som ett möte mellan folkvalda och deras väljare, en manifestation av den svenska demokratin och öppenheten. Lagom opretentiöst och folkligt. I politikernas spår följde journalisterna som bevakade talen. Sedan följde de olika organisationer som tillsammans utgjorde den korporativa svenska samhällsmodellen: arbetsgivarorganisationerna och fackförbunden. I deras spår följde andra typer av intresseorganisationer och företag, vars representanter hoppades få en möjlighet att umgås med de folkvalda under avslappnade former.
Någonstans här började trycket på de folkvalda att bli så stort att det uppstod en marknad för mellanhänder, sådana som genom privata kontakter kunde ordna möten och få politiker att avsätta tid åt de särintressen som kunde betala för sig: in PR-byråerna. Priserna sköt i höjden. Visbyborna flyttade ut och kunde casha in ett par månadslöner på att under en vecka upplåta sina hem åt Stockholmare med gyllene kreditkort.
I kölvattnet på det korporativa Sveriges ökade närvaro började kommun- och landstingsbyråkrater runtom i Sverige att ställa sig frågan: varför får inte vi åka till Gotland och dricka rosévin? De ovan nämnda PR-byråerna konsulterades och bekräftade vad tjänstemännen redan anat: det var mycket viktigt att de offentliga verksamheterna ökade sin närvaro i Almedalen, gärna med ett eget seminarium om någon kommunal hjärtefråga. PR-byrån skulle gärna ställa upp och hjälpa till med arrangemanget.
Så hände det sig att medeltidsgränderna började fyllas av kommunala tjänstemän på oklart uppdrag, inte sällan i specialbeställda pikétröjor med kommunens logotyp.
Så hände det sig att medeltidsgränderna började fyllas av kommunala tjänstemän på oklart uppdrag, inte sällan i specialbeställda pikétröjor med kommunens logotyp. En fysisk manifestation av den offentliga sektorns kretslopp: tjänstemän på resa för att opinionsbilda om sina verksamheters förträfflighet gentemot de folkvalda som fördelar skattemedlen till dem.
Problemet är bara att politikerna själva tycks ha tröttnat på spektaklet. Den politikervecka som började som ett möte mellan politiker och vanligt folk är nu större än någonsin, men såväl politiker som vanligt folk lyser med sin frånvaro. Vanligt folk för att de inte har råd, politiker för att de inte har lust. Kvar är journalisterna, opinionsbildarna, branschintressena och pr-konsulterna, och en ständigt växande skara offentligt anställda.
Jag tror inte att politikerveckan på Gotland kommer att dö ut, men mycket tyder på att den håller på att utvecklas till något helt annat: en intern branschmässa för offentlig sektor. Ungefär som bokmässan i Göteborg utvecklats till ett slags allmän mediemässa där böckerna utgör en allt mer perifer kuriositet. Eller som en lite festligare variant av SKL-kongressen.