Utblick Essä
Amerikansk uppförsbacke på Grönland
De amerikanska försöken att ta över Grönland har framförallt resulterat i att grönlänningarna kommit att uppskatta relationen till Danmark. Frågan är om det amerikanska strategibytet från att tala om invasion till att utfärda frikostiga ekonomiska löften kommer att ändra på den saken. Det skriver Ann-Sofie Dahl.
Sådär jättebra kan man ju inte säga att det har gått för den trumpska planen att ta över Grönland. Vare sig grönlänningar eller danskar har låtit sig förskräckas av de amerikanska hoten om att lägga vantarna på världens största ö – ”one way or the other”. Snarare tvärtom.
För ju mer president Trump och hans vicepresident har höjt tonläget och skramlat med sina retoriska och faktiska vapen, desto mer ilsknade danskarna till.
I Köpenhamn har man inte en tanke på att lämna ifrån sig någon enda kvadratmillimeter av Rigsfællesskabet – och speciellt inte till en amerikansk president som beskyller Danmark för att vara en ”dålig allierad”.
Det är alltså tacken för hjälpen i alla de amerikanska krig som danska soldater har återvänt från i kistor. 43 danska soldater från krigen i Afghanistan och Irak kom hem utan livet i behåll.
Det var droppen för statsminister Mette Frederiksen och hennes regering; någon dålig allierad kan ingen, och ska ingen, beskylla det bokstavligen talat intill döden lojala Danmark för att vara.
Ju mer det gick upp för grönlänningarna vad en tillvaro under amerikansk kontroll skulle innebära, desto mer kom de att uppskatta sina gamla vänner i Köpenhamn.
Och ju mer det gick upp för grönlänningarna vad en ny tillvaro under amerikanskt ägarskap eller kontroll faktiskt skulle innebära, desto mer kom de att uppskatta sina gamla vänner i Köpenhamn. Inte minst det generösa danska bloktilskud på bortåt 6 miljarder danska kronor årligen som förser öns alla invånare med en lika generös välfärd.
Så nu har man bytt taktik både i Washington D.C. och Köpenhamn.
I den amerikanska huvudstaden har man övergått från ”invasion” till ”persuasion”, som New York Times uttryckte det i förra veckan. Med PR och övertalning ska grönländska hjärtan hädanefter vinnas, plus frikostiga löften om guld och gröna skogar när – eller om – amerikanerna flyttar in.
I den danska huvudstaden har statsminister Mette Frederiksen lagt den tysta diplomatin och den tillkämpat korrekta tonen på hyllan och igångsatt en egen charmoffensiv. Under hennes besök i Nuuk häromveckan utdelades det statsministeriella kramar till både höger och vänster.
”Man kan inte annektera andra länder”, förklarade den danska statsministern stramt med sin nyvalda grönländska kollega vid sin sida. Inte ens om man hänvisar till internationell säkerhet, lade hon till, för att försäkra sig om att budskapet skulle gå in i Washington D.C.
Nämnda kollega heter Jens-Frederik Nielsen och är partiledare för det liberala partiet, Demokraatit, som överraskande vann det grönländska landstingsvalet den 11 mars och som just har bildat en bred koalitionsregering där alla partier utom ett – det vänsterradikala och självständighetsivriga Naleraq – ingår.
Demokraatit, vars danska pendang är det pigga Liberal Alliance, är tillika det parti som förespråkar den allra längsta vägen till självständighet och som är allra minst mottagligt för de amerikanska ouvertyrerna.
Att grönlänningarna inte är lättflörtade har amerikanerna redan fått erfara den hårda vägen.
Att grönlänningarna inte är så lättflörtade har amerikanerna förstås redan fått erfara den hårda vägen.
Av vicepresidentfrun Usha Vances planer på att bekanta sig med grönländsk kultur och bevista det årliga hundeslædeløbet i Sisimiut bidde det inte ens en vante. Trots ett ihärdigt dörrknackande av utsända amerikaner på ön lyckades de inte hitta en endaste grönländsk familj som kunde tänka sig att bjuda in henne och hennes entourage på ett traditionellt ”kaffemik”. Och, lät man meddela, om hon ville besöka konstmuseet i Nuuk fick hon snällt ställa sig i kön och köpa biljett som alla andra.
Istället fick hon och maken hålla sig på hemmaplan på den amerikanska Pituffikbasen, tidigare mer känd som Thulebasen, långt uppe i det nordvästra hörnet av Grönland. Klart säkrast också för att slippa demonstrerande grönlänningar som skanderar ”Yankee go home”.
Att merparten av dem inte hyser någon större längtan att förvärva amerikanska pass visades i en opinionsmätning gjord av tidningen Berlingske i början av året, där hela 85 procent var negativa till tanken på att låta Grönland inlemmas i USA. De negativa känslorna verkar inte direkt ha avtagit. Scenariot att amerikanska marinsoldater en vacker dag skulle stå på huvudgatan i Nuuk känns inte så tilltalande.
Så nu har alltså de tidigare amerikanska hoten om ”invasion” bytts till ”persuasion”, militär annektering mot övertalning. Med fräckhet kan man som bekant komma långt men med käckhet hoppas USA komma längre.
Allra längst kommer man, enligt den nya plan som är under utarbetande av NSC (Nationella säkerhetsrådet) i Washington, D.C., om man kombinerar käckheten med en välfylld påse pengar.
En check på 10 000 dollar till varendaste grönlänningar är tanken, avslöjar New York Times källor. Det låter onekligen frestande – men de 66 000 danska kronor som det motsvarar lär inte räcka långt för att ersätta allt det som grönlänningarna nu får genom det danska bloktilskudet: skolor, sjuk- och hälsovård, daghem och utbildning och mycket, mycket mer. När grönlänningarna själva får välja lär den danskfinansierade välfärden ligga i topp.
Trumpadministrationen har även tänkt appellera till samhörigheten mellan de grönländska inuiterna och dem i Alaska – men att de senare lever under betydligt tuffare villkor lär inte vara obekant i Nuuk med omnejd.
Det smartaste hade förstås varit att slå in på samma väg som i frågan om Panamakanalen, där Trumps spansktalande utrikesminister, Marco Rubio, just förhandlat fram en lösning där USA får full tillgång till kanalen men den förblir i Panamas ägo.
Översätt det till Grönland där det existerande militära avtalet mellan USA och Danmark ger alla möjligheter till fördjupning och breddning i princip hur långt som helst för amerikansk del. De 17 baser som USA hade en gång i tiden men har stängt efter hand – bara Pituffik är kvar – skulle till exempel med lätthet kunna återöppnas.
Likaså skulle säkerligen de erbjudanden om att utvinna mineraler som USA tidigare tackat nej till kunna förnyas. Att det är en verksamhet där det är lättare sagt än gjort noterades kanske av paret Vance när de flög över det enorma och extremt svårtillgängliga territoriet.
USA skulle få allt man önskar och förmodligen mer därtill – och det utan att behöva avlossa ett enda skott eller skriva en enda check till grönlänningarna. Om det nu bara vore så enkelt. Och om det bara inte bodde en imperialist till amerikansk president i Vita huset.