Elisabeth Braw:
Trumps mål är ett mindre globaliserat USA
Utblick Essä
Donald Trumps politiska engagemang har i nästan 40 års tid kretsat kring kritik av USA:s handel med omvärlden. Nu ser vi hur globaliseringen, som vi lärde känna den under 90- och 00-talet, i snabb takt håller på att braka samman. Det skriver Elisabeth Braw, författare till boken ”Goodbye Globalization”.
De har utnyttjat USA alldeles för länge. Nu ska vi ge igen. Nu ska det bli ordning. Nu ska vi få dem att komma och böna om ett slut på strafftullarna. Ungefär så där talar Donald Trump om den nya handelspolitik han har nu har infört, som går ut på att USA sätter strafftullar på nästan alla länder (bara Ryssland och några få andra har sluppit undan) och därmed skapa ett helt nytt slags internationell handel, en handel som är mycket mindre internationell än förr.
”Se, jag gör allting nytt”, skulle jag precis skriva. Som ni läsare vet är det ett citat från Uppenbarelseboken, och så snart jag hade skrivit det slog det mig att det var i högsta grad opassande, för jag tänkte nämna citatet i samband med Donald Trump, om vars bibeltro föga är känt. Hur som helst, han vill omdana allt, inte minst världshandeln. Den har han klagat på ända sedan 1980-talet, när han uppbragtes över hur mycket Japan sålde till USA, hur lite landet köpte från USA och att USA dessutom stod för Japans försvar. Han tog ut helsidesannonser i USA:s största tidningar där han förklarade att USA inte borde låta sig utnyttjas av Japan på detta sätt. Han nämnde förstås inte att anledningen till att Japan sålde så mycket till USA var att japanska produkter hade imponerande teknik och jämförelsevis låga priser, så konsumenterna gillade dem.
Sedan kom 1990-talet och den verkliga globaliseringen, när öststaterna öppnade sig och införde marknadsekonomi, Kina utvidgade sitt experiment med kapitalism och andra länder världen runt också införde marknadsekonomi och intensiv handel med Västeuropa och Nordamerika.
I boken Goodbye Globalization (2024) beskriver jag dessa euforiska år, när det fanns så många och så stora möjligheter att västföretagens chefer kunde välja och vraka. När det blev klart att boken skulle skrivas, och att den skulle skrivas av mig, visste jag att det självklara tillvägagångssättet var att bygga boken kring ett antal huvudrollsinnehavare: företagschefer, politiker, vanliga medborgare. En av dem är Michael Treschow, den världskände företagschefen som på 1990-talet ledde Electrolux. En annan är Mo Ibrahim, en sudanesisk ingenjör med högskoleutbildning och doktorstitel från Storbritannien som blev miljardär på att bygga upp mobiltelefoni i Afrika.
Goodbye Globalization följer dessa huvudrollsinnehavare genom det euforiska 90-talet, när vissa av dem var med och byggde upp den globaliserade ekonomin medan andra fick uppleva hur jobb försvann. Den fortsätter till globaliseringens kulmen – det glada OS i Beijing 2008 – och sedan till de bekymmer som började hopa sig runt 2015 och 2016.
Trump lyckades utnyttja den så kallade lilla människans ilska gentemot det etablissemang som verkade ta alla beslut.
Det sistnämnda var året då Trump vann presidentvalet i USA för första gången, och han vann för att han lyckades utnyttja den så kallade lilla människans ilska gentemot det etablissemang som verkade ta alla beslut. I detta etablissemang ingick politiker och företagsledare, den sorts människor som hade byggt globaliseringen, och de frustrerade väljarna i USA och även i Europa hade rätt i att etablissemanget hade tagit en hel del beslut utan att lyssna på de människor som skulle påverkas mest. Medan svenska regeringar i alla fall försökte ordna fortbildning till de fabriksarbetare som blev av med sina jobb fanns det knappt någon sådan landningsdyna på de amerikanska orter där fabriker stängdes och jobben flyttades till billigare länder. Blev man av med jobbet för att fabriken flyttade till Kina hade man otur, medan alla andra bara fick fördelar av globaliseringen.
Globaliseringen har skapat enormt välstånd, och tack vare dess billiga varor har extremt många fått ett i högsta grad bekvämt liv. När lagade du exempelvis senast en strumpa? Men Trump har rätt i att globaliseringen inte har fungerat perfekt. 1980-talets klagomål på Japan ersatte han under 2010-talet med klagomål på Kina, som då blivit den globaliserade ekonomins supermakt, och det delvis tack vare stöld av intellektuell egendom och andra fula knep.
Under sin första mandatperiod föresatte sig Trump att rätta till globaliseringen – och han gjorde det genom att rikta in sig på Kina. Hans administration utmålade kinesisk teknik som ett säkerhetshot mot västländer, och det hade den inte helt fel i. När USA:s väljare nu gett Trump ytterligare en chans att leda landet ser han det som ytterligare en chans att rätta till globaliseringen, och denna gång går han tillväga på ett mycket mer radikalt sätt. Kina ska fortfarande tuktas, men nu inte bara genom begränsning av var dess högteknologi används utan också genom höga strafftullar på alla kinesiska produkter och komponenter (och där ingår naturligtvis även produkter och komponenter som amerikanska företag tillverkat i Kina).
Men denna gång nöjer sig Trump inte med att försöka rätta till Kinas ofta subversiva beteende.
Men denna gång nöjer sig Trump inte med att försöka rätta till Kinas ofta subversiva beteende i den globaliserade ekonomin: nästan alla andra länder ska också straffas, även om de råkar vara öar utan mänskliga invånare. Denna bestraffning gäller även EU, som förvisso har handelsöverskott med USA, men bara ett litet sådant – 48 miljarder euro – om man räknar både varor och tjänster. Att EU:s medlemsstater inte sysslar med samma fula knep som Kina utan i stället samvetsgrant lyder WHO:s regler och alla andra fördrag de har skrivit under verkar inte spela någon roll.
Faktum är att Trump i denna mandatperiod inte bara försöker rätta till andra länders fuskiga metoder: han vill göra USA mindre globaliserat. Mer ska tillverkas hemma; USA ska bli i största möjliga mån bli självförsörjande. Att minska beroendet på Kina är ingen dålig idé; EU försöker också göra det. Men autarki är inte lätt att införa ens för världens största ekonomi. Varor kommer att bli dyrare, och varifrån alla fabriksarbetarna ska komma är också oklart. En leksakstillverkare i Chicago-området berättade för nyhetsbyrån AP att strafftullarna företaget betalar på importerade produkter kommer att öka från två miljoner dollar om året till 100 miljoner dollar. Trumps tanke är att detta kommer att leda till att folk och företag köper produkter tillverkade i USA, att utländska företag öppnar fabriker i USA eller båda delarna.
Att USA:s närmaste vänner – landets allierade i Nato och länder som Japan och Australien – fick samma ”straff” som världens andra länder var oväntat, och mest oväntat var kanske att Trump-administrationen inte införde några strafftullar mot Ryssland. EU må mena att 48 miljarder euro inte är värt att käbbla om, och att ett internt handelskrig tvärtom skulle skada Väst, men beslutsfattarna i Washington verkar ha en annan åsikt. Och ett ännu svårare problem väntar Amerikas bästa vänner om de inte fogar sig (fast ingen vet vad som krävs för att EU ska anses ha fogat sig).
Washington har redan hotat med att begränsa eller dra tillbaka sina styrkor från Europa om det amerikanska handelsunderskottet kvarstår. ”Vi betalar för militär i Europa och får inte mycket tillbaka. Det rör inte handel, men jag tror vi ska göra det till en del av samtalen. Det vore snyggt att knyta ihop allt i ett paket för varje land”, sade Trump i början av april.
Ja, globaliseringen brakar samman i snabb takt. Undertiteln på min bok är ”The Return of a Divided World”. Jag gör inte anspråk på att vara någon profet, men det är definitivt en delad värld vi nu ser framför oss.
Omslagsbild: Midjourney