Dan Korn: Anhöriginvandring är ett frikostigt svek mot de svagaste

Det är snart tre år sedan den åttaåriga flickan Yara mördades i Karlskrona. Hennes moster och morbror dömdes till fängelse för mord. Nyhetsrapporteringen koncentrerades på den fruktansvärda misshandeln och på skuldfrågan. Vem bar ansvar för att sociala myndigheter inte hade reagerat, för att skolan inte gjort något, trots att larmen om flickans utsatthet hade kommit? Vem hade utdelat de mördande slagen, mannen, som är bror till Yaras mamma, eller hans hustru? Mycket handlade om ”kultur”. Jag tycker att det är fel ord i sammanhanget. Okultur hade varit bättre. Att våld accepteras i högre grad i Gaza, som familjen kommer från, än i Sverige, är en sak som kan beskrivas i kulturella eller sociala termer. Men misshandeln och tortyren av lilla Yara var av ett sådant slag att den inte kan trollas bort genom kulturella förklaringar.

Det fanns en annan sida av saken som inte riktigt kom fram. Yara hade tagits till Sverige av mostern som senare mördade henne, för att hon skulle fungera som ”ankare”. När hon fått uppehållstillstånd i Sverige på grund av särskilt ömmande skäl, som var hennes ringa ålder och att hon sett sin skola bombas, var det meningen att övriga familjen skulle ansöka om att som anhöriga få invandra. Den processen pågick när hon mördades. Och hennes föräldrar och syskon bor numera i Karlskrona. Att människor i Gaza drömmer om en bättre framtid i Sverige, är fullt förståeligt, även om både Yaras föräldrar och morbroderns familj verkar ha haft det bättre där än de flesta. Vad jag här vill uppmärksamma är att svensk lagstiftning ofrivilligt uppmanar till arrangemang som utsätter de svagaste för lidanden.

I sin bok Generous Betrayal (2002) beskriver den norska professorn i socialantropologi Unni Wikan problemet med tvångsäktenskap i vissa norska invandrargrupper. Hon ger siffror som visar att under flera år skedde i vissa grupper inte ett enda äktenskap mellan en flicka från dessa grupper och någon annan än en man från föräldrarnas hemland, vanligtvis en släkting. Att tro att samtliga dessa vanligen norskfödda flickor frivilligt valde att gifta sig med någon från föräldrarnas hemland, att inte en enda hellre ville gifta sig med någon i Norge, är orimligt. Jag har inte lyckats hitta färskare siffror, men per telefon säger Unni Wikan att förhållandena sannolikt ser likadana ut i dag. Och det gäller även i Sverige. Det ledsamma med Wikans bok är att den fortfarande efter femton är så påfallande aktuell. Har det verkligen inte hänt något på den tiden?

Att gifta sig med någon med medborgarskap i Sverige är bingo för många människor i världen. Men i det spelet utnyttjas de svagaste, de unga flickorna. Också föräldrarna utsätts för hård press från klanen eller släkten i det gamla hemlandet.

I många samhällen är gruppens rätt viktigare än individens. Om en människa måste offras för gruppens intresse, ja då förväntas individen ställa upp på det. Bakom den omfattande invandringen av ensamkommande ungdomar de senaste åren finns ofta ett beslut i släkten. Vanligtvis en ung man utses att resa till Sverige för att den övriga släkten med tiden skall kunna följa efter.

Jag har talat med flera personer som sysslar med flyktingmottagande, som vittnar om hur väl många av dessa unga killar anpassar sig. Men samma sak sägs, dels att ungdomarna berättat att de utsetts till att vara ”ankare” för släkten, dels att en förutsättning för dessa ungas integration i Sverige skall lyckas ofta är beroende på att de inte bara är ensamkommande, utan att de också förblir ensamma gentemot släkten. Det är tack vare att banden med släkten eller klanen där hemma är brutna som integrationen fungerar. Att i humanitetens namn arbeta för anhöriginvandring kan därför ofta vara just det Wikans bok betyder: Frikostigt svek. Svek mot de svagaste, de som behöver hjälp mest.