Johan Lundberg: Antisemitismen visar att staten Israel behövs

Eurovision Song Contest i Tel Aviv närmar sig, och som väntat har påtryckningarna om bojkott av Israel nått Sverige.

För drygt en månad sedan formulerades ett upprop där Israel påstods kännetecknas av ”apartheidpolitik”. Det undertecknades av 171 så kallade kulturprofiler, däribland Athena Farrokhzad, Dror Feiler, Mattias Gardell, Maj Wechselmann, Mikael Wiehe och Sven Wollter.

Häromdagen tog även Åsa Linderborg till orda i frågan på Aftonbladets kultursida, där hon jämförde Israel med apartheidregimen i Sydafrika och fortsatte: ”Det är lättare att vara gay i Israel än på Västbanken och i Iran, det är sant, vilket ockupationssvassarna alltid gör ett nummer av.”

Resonemangen känns igen från den internationella debatten, där Pink Floyds gamla basist Roger Waters har varit den kanske mest engagerade tillskyndaren av bojkott. Waters är ansluten till Omar Barghoutis organisation BDS, Boycott, Divestment and Sanctions, vars kampanjer har lett till att artister som Elvis Costello, Annie Lennox, Lauryn Hill, Carlos Santana, The Pixies och Massive Attack inte bara slutit upp i bojkotten utan även engagerat sig för att med öppna brev och andra former av påtryckningar få andra artister att ställa in framträdanden i Israel. Nyligen skrev musikern och producenten Brian Eno på temat i The Guardian.

Argumenten är alltså ofta desamma som i den svenska debatten, även om Polarpristagaren Roger Waters gått några steg längre och jämfört Israel med Nazityskland samt i sin scenshow inkluderat en flygande jättegris med en davidstjärna på trynet. Waters, känd för de berömda raderna ”We don’t need no education / Teachers, leave them kids alone!”, har också på frågan varför han är så upptagen av just Israel, svarat att landets regim sannolikt är den värsta i världen: ”I’m not sure that there are any much harsher regimes around the world than Israel.”

Som bland andra Eli Göndör påpekat är det även enklare att vara muslim i Israel än i de flesta andra länder, även i Mellanöstern.

BDS-grundaren Omar Barghouti är även han ett kapitel för sig. Han är emot en tvåstatslösning och motståndare till den judiska statens existens över huvud taget. Han har uttryckt stöd för terrorism och framfört den antisemitiska konspirationsteorin att eftersom ”Israel och USA skapade talibanerna och al-Qaida”, så ”varför inte IS?”: ”Israel och USA drar ju många fördelar av IS”.

Intressant nog bor Barghouti i Israel, där han också utbildat sig. (På frågan om hur det rimmar med hans engagemang för akademisk bojkott har han svarat att det är en privat angelägenhet.) 2009 skrev över 184 000 personer under ett upprop, riktat till universitetet i Tel Aviv för att relegera Barghouti, men universitetets rektor Zvi Galil svarade: ”Ett universitets ska vara en plats som uppmuntrar och tolererar frispråkighet, oberoende av hur kränkande de uttryckta åsikterna är. Universitetet kan inte och ska inte relegera studenter på basis av politiska åsikter eller ageranden.”

Därmed är vi tillbaka i den svenska debatten. Ty det är inte bara frispråkiga Israelkritiker som försvaras av det israeliska systemet; och det är inte heller enbart – såsom Åsa Linderborg låter påskina – homosexuella.

Som Neil Tennant i Pet Shop Boys påpekat, finns all anledning att ifrågasätta den eviga jämförelsen mellan Israel och apartheiderans Sydafrika: ”I Sydafrika kunde artister bara framträda inför en segregerad publik, i Israel kan vem som helst som köper en biljett gå på konserten”.

Inte bara det – som bland andra Eli Göndör påpekat är det även enklare att vara muslim i Israel än i de flesta andra länder, även i Mellanöstern. I Israel beräknas 18 procent av befolkningen vara muslimer. Till skillnad från flera andra länder i regionen är rörelser som ideologiskt associeras till Muslimska brödraskapet tillåtna i Israel och har representanter i Knesset. Det finns i Israel flera shariadomstolar, även en med en kvinnlig domare. Alla universitet tillhandahåller bönerum för muslimer och muslimska kvinnor erbjuds ett speciellt introduktionsprogram på universitetet ifall de skulle ha ofullständiga gymnasiebetyg.

Att Israel bedöms med helt andra måttstockar än andra länder visar att Israel som nation behövs.

Det symtomatiska med debatten om Israel är att den alltid kokar ner till en och samma fråga: bosättningarna. Om nu demokratikämpar som Sven Wollter, Roger Waters, Åsa Linderborg, Maj Wechselmann och Elvis Costello är så engagerade i minoriteters rättigheter i olika länder: varför har de då valt att så helhjärtat engagera sig för att få till stånd bojkott av just Israel? Även om det kanske är svårt för Sven Wollter att förstå, så kan man faktiskt vara motståndare till israeliska bosättare, och samtidigt konstatera att många av länderna i Mellanöstern – och även i Europa – har en hel del att lära av Israel när det kommer till hantering av minoritetsgrupper. Därmed inte sagt att allting i Israel är frid och fröjd.

Dock kan man konstatera att den antisemitism tar sig uttryck i att Israel bedöms med helt andra måttstockar än andra länder visar att Israel som nation behövs. Det sätt att resonera som Åsa Linderborg så tydligt demonstrerar sipprar ner genom hela samhällskroppen och landar till slut i de svenska städer och bostadsområden som nu judar väljer att lämna på grund av den ökande antisemitismen. Det är städer och bostadsområden där de ansvariga politikerna valt att se mellan fingrarna när det gäller orsakerna till att judar flyttar.

Frågan är vart man hade tänkt sig att dessa judiska flyktingar från Sverige skulle ta vägen om nu inte Israel fanns.