Samhälle Krönika
Arbetet struntar i LO-medlemmarna
Vänstern vill att valet ska handla om två saker – att vårt samhälle har försvagats av en alltför liberal politik och att vi slits sönder av allt djupare ekonomiska klyftor. Men jobbskapandet och reallöneutvecklingen visar att hela narrativet är falskt. Vänstern försöker bygga en valrörelse på samhällsproblem som inte finns, skriver Fredrik Johansson.
Det är naturligtvis för tidigt att säga något säkert om den sakpolitiska spelplanen inför valrörelsen 2022. Mycket kan hända och mycket kommer att hända.
Från vänsterhåll finns en tydlig ambition att valet ska handla om två saker. Dels att pandemin visat att vårt samhälle har försvagats av en alltför liberal politik och att ”det starka samhället” (det vill säga den stora staten) behöver ”återupprättas”. Dels att vi är ett samhälle som slits sönder av allt djupare ekonomiska klyftor. Dessa två bilder av verkligheten kan sedan förklaras av senare decenniers ”nyliberalism”.
Utan näringslivet och en hyggligt liberal ekonomisk ordning hade vi suttit utan toalettpapper och väntat på flockimmuniteten.
I den förra delen är det svårt att komma runt att det är kommersiella aktörer som hållit butikshyllorna fyllda och produktionen igång, samt – inte minst – skakat fram inte bara ett, utan flera, vaccin på rekordtid. Varje digitalt möte har möjliggjorts av privata företag och deras innovationer. Utan näringslivet och en hyggligt liberal ekonomisk ordning hade vi suttit utan toalettpapper och väntat på flockimmuniteten.
I den senare delen vet vi att de ökade klyftorna framför allt hänger samman med utvecklingen på den djupt dysfunktionella svenska bostadsmarknaden, som driver upp bostadspriserna – i synnerhet under pandemin. Den som äger sin bostad har extremt höga kapitalinkomster på pappret det år som hon flyttar. Även andra kapitalinkomster har ökat, men utgör en mycket mindre del. Det har skapats en del spektakulära förmögenheter på senare år, kopplat till framgångsrikt entreprenörskap. Men Sverige har större samhällsproblem än så, försiktigt uttryckt.
Hela narrativet om hur klyftorna ökar i expressfart är helt enkelt falskt.
Ser vi till löneinkomster har inkomststrukturen tvärtom blivit något mer sammanpressad. Den viktiga jämlikhetsfrågan är att faktiskt ha ett jobb. Stigande reallöner under de senare decennierna har nämligen fört med sig att inkomstklyftan mellan arbete och bidragsförsörjning ökat.
Det hänger bland annat samman med att försörjningsstödet (socialbidraget) inte är kopplat till reallönerna utan relaterat till ett mer absolut inkomstbegrepp. Eller annorlunda uttryckt: Socialbidrag har man för att klara sin försörjning och för att ta sig vidare till egenförsörjning, inte för att hänga med i löneutvecklingen.
Hela narrativet om hur klyftorna ökar i expressfart är helt enkelt falskt. Vänstern i svensk politik försöker bygga en valrörelse på samhällsproblem som inte finns.
Tidningen Arbetet – det som tidigare var LO-tidningen – tar det ett steg längre. Dess nya politiska redaktör Daniel Swedin – vars stilistiska talanger och politiska insikter tills nyligen stod till Stefan Löfvens förfogande i Swedins roll som statsministerns talskrivare – skriver under rubriken ”Så kan vi få de superrika att sluta köpa tuttvodka” om allt det elände som drabbat det svenska samhället genom företagande och entreprenörskap.
Rubriken syftar på en artikel från 4 oktober 2012 i den för mig okända nättidningen ”Insider”. Den nio år gamla artikeln berättar om en tysk sprittillverkare, vars produkter innan de tappas upp passerar över bysten på kvinnliga modeller. För att komplettera bilden av hur ”de superrika” spenderar sina pengar har Swedin även hittat en artikel om en kanadensisk konstnär som skapat ett piller som förgyller avföring. Även denna artikel är från oktober 2012.
Swedins beskrivning av näringslivet ger en inblick i en närmast svindlande världsbild
Men det är Swedins beskrivning av näringslivet och av hur ekonomiska värden skapas som ger en inblick i en närmast svindlande världsbild, där företagande närmast är att betrakta som samhällsskadligt.
Swedin ger ett antal beskrivande exempel, som vart och ett karaktäriseras av två saker. Dels är sätten som företagare tjänar pengar på moraliskt tveksamma (ibland antagligen olagliga). Dels är det väldigt enkelt att tjäna pengar. Den som vill ha råd med tuttvodka och förgyllda fekalier behöver i praktiken inte göra särskilt mycket.
Swedin skriver:
Man kan till exempel vara fastighetsmagnat. Det betyder att man köper upp billiga lokaler och fastigheter och väntar på att priserna ska stiga. Man kan också vara en så kallad finansman. Det betyder inte sällan att man föds in i rikedom och därmed har ett kapital som man kan använda för att starta en hedgefond eller ett riskkapitalbolag. Man kan till exempel köpa upp riktiga företag och sälja ut deras tillgångar till högstbjudande. Eller så är man välfärdsdirektör, köper en vårdkoncern, får pengar av det gemensamma för att ta hand om gamlingar men håller nere kostnaderna genom att underbemanna verksamheten.
Swedin sammanfattar:
Det är så man blir rik: genom att ta kontroll över sådant folk behöver eller vill ha – fastigheter, mark, välfärd, infrastruktur, handelsvaror, immateriella egendomar. Sedan hittar man sätt att ta ut rejäla avgifter om någon vill nyttja dem.
Man ”tar kontroll” över något som redan finns. Och som ”folk” vill ha. Sedan skapar rikedomen sig själv. Det är Krösus Sork på syra. Eller på guldpiller och tuttvodka. Den policy som växer ur denna bisarra syn på företagande är naturligtvis skadlig. Inte minst för de LO-medlemmar som Arbetet i någon sorts formell mening gör anspråk på att tala till eller för.
Centrala aktörer inom LO och Socialdemokratin är tillbaka i en retorik som vi inte hört på fyrtio eller femtio år.
Då ledde det till löntagarfonder, ekonomisk stagnation och en spektakulär entreprenörsflykt
Då ledde det till löntagarfonder, ekonomisk stagnation, en spektakulär entreprenörsflykt (ägarna till företag som IKEA, TetraPak och H&M lämnade landet) och decennier av plågsam återliberalisering av den svenska ekonomin. Den långsiktiga kostnaden bars inte minst av LO:s medlemmar.
Nu är man där igen. Misstron mot marknadsekonomin. Det grinande hatet mot företagare. Referenserna är möjligen något mer fantasifulla. Budskapet är i grunden detsamma.
Läs också:
Sedan mitten av 1990-talet har det skapats 1,5 miljoner jobb i privat sektor i Sverige. Jämfört med en nettotillväxt på noll nya jobb i företagen under de föregående fyra decennierna. Enligt Medlingsinstitutet steg svenska reallöner med 2,2 procent per år mellan 1994 och 2018. Det är 60 procent mer i plånboken på tjugofem år. De föregående femton åren var reallöneutvecklingen negativ. Efter femton år hade en svensk löntagare mindre i lön.
Sådan är den. Den förhatliga nyliberalism som drabbat vårt land så hårt.
Sådan är den. Den förhatliga nyliberalism som drabbat vårt land så hårt.
Näringslivets förnyelse och företagens produktivitet är det långa spelet. Det avgör om vi alla – inte minst LO-medlemmarna – får det bättre, och det bestämmer möjligheterna att finansiera skolan och välfärden. Varje föreslagen skattehöjning bleknar i relation till god ekonomisk tillväxt och reallöneökningar över tid.
Valet 2020 borde handla om detta. Om hur svenska företag kan skapa minst 1,5 miljoner jobb under de kommande decennierna. Och hur de hundratusentals som i dag saknar en egen försörjning kommer i produktivt arbete.
Allt annat är de gapandes sidoshow. Kolporterandet av fientliga nidbilder av företagande, som består av nio år gamla obskyra artiklar. Swedin struntar helt enkelt i LO-medlemmarnas intressen. Möjligen förgyllt. Men det stinker likt förbannat.