Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Fredrik Johansson: Det handlar om medelklassen

Friskoledebatten handlar om medelklassen. Den kommer att göra vad som står i dess makt för att se till att deras barn får en bra skolgång, oavsett vad en Reepalu- eller Åstrandutredning försöker åstadkomma, skriver Smedjans krönikör Fredrik Johansson.

Underskatta inte den politiska betydelsen av medelklassens skolval. Foto: Håkon Mosvold/NTB Scanpix/TT

Den uppblossande skoldebatten handlar om medelklassen. På ett plan handlar det nästan alltid om medelklassen, även om den omedelbara politiska debatten sällan gör det. Det gör den inte den här gången heller, men det är medelklassen som kommer att fälla avgörandet. Inte helt oavsett vad politiken hittar på, men i hög grad.

Frågan är alltså framtiden för det svenska friskolesystemet. Få företeelser är föremål för en så rasande medial kritik, samtidigt som den i handling upprätthålls av tiotusentals helt vanliga familjers fullt begripliga och rimliga beslut. Dissonansen mellan systemdiskussionen och enskilda människors val är betydande. Det kommer att få konsekvenser.

Med medelklass ska här inte bara – men till del – förstås den grupp som har hyggliga ekonomiska förutsättningar. Gruppen är bredare och inkluderar inte minst alla dem som ser det fria skolvalet som ett steg för att bli del av just denna medelklass. Gemensamt är ett engagemang för sina barns skolgång, som tar sig uttryck i medvetna val.

Över staket och häckar i radhusområdena, på fredagens middagar, på hockey- och fotbollsträningar. Man pratar skola.

Tillhör man den här gruppen – och det gör många – så vet man hur samtalen går. Över staket och häckar i radhusområdena, på fredagens middagar, på hockey- och fotbollsträningar. Man pratar skola. I det stora och det lilla. En betydande del av det offentliga Sverige – med opinionsbildare, politiker och journalister – tillhör i huvudsak denna medelklass. Var deras barn går i skolan är i hög grad resultatet av högst medvetna val.

Det är medelklassen som väljer de förhatliga friskolorna med sina koncerner och vinster. Det är medelklassen som står i köerna till Internationella Engelska Skolan och hoppas att företaget i sin rasande profithunger ska öppna ytterligare en skola just där de bor. Det är medelklassen som flyttar till områden och kommuner som är kända för sina bra skolor. Det är medelklassen som tar lånen som driver upp bostadspriserna i de bra skolområdena.

Det är alla dessa enskilda personers beslut som formar en viktig del av den svenska skolans struktur idag. Det som med ett pejorativt begrepp brukar benämnas ”marknadsskolan”. Där friskolekoncernerna beskrivs som autonoma svärmar av gräshoppor som skövlar allt från utbildning och bildning till skolbibliotek och skolgårdar. Bara för att tjäna pengar utan nämnvärd ansträngning.

I en representativ artikel skriver Maria Schottenius i Dagens Nyheter om att ”inte ge skolkoncernerna lika löjligt lättförtjänta vinster. Och med undantag av de personer som berikat sig på grundlurade skattebetalare kommer alla att bli tacksamma”.

Man ska nog inte vara helt säker på det. Det går nämligen inte att komma runt de elever som går i dessa skolor. Hur deras föräldrar reagerar på att just deras barns skolpeng ska få hyvlas av kommunpolitikerna. Eller hur de ställer sig till att just deras barn är delar av ett pussel med 1,5 miljoner bitar, där diffusa mönster om ”allsidig social sammansättning” förväntas framträda genom framsynta regleringar och kvoter i ett centraliserat ansökningssystem.

Friskolekoncernernas skolor har fler sökande än platser, därför att de som vill gå där just vill gå där.

Man kan ju stilla undra hur det kommer sig att något så uselt kan vara så populärt. Är det verkligen det vaga löftet om betygsinflation? Uppväger det allt annat elände som ”vinstjakten” anses förorsaka? Tillåt mig tvivla. Friskolekoncernernas skolor har fler sökande än platser, därför att de som vill gå där just vill gå där. Som vanligt är det enkla svaret antagligen också det som ligger närmast sanningen.

Ett vanligt argument är att friskolekoncerner inte var vad som förespeglades i samband med friskolereformerna i början av 1990-talet. Då talades det om byskolor, föräldrakooperativ och skolpersonal som skulle ta över sin egen skola. Ingen pratade om koncerner. Det blev inte som det var tänkt. Heter det. Som om det skulle underkänna utvecklingen och just alla de val som ligger bakom att det finns skolkoncerner.

Men det bortser också från vad man faktiskt pratade om. Friskolereformerna handlade först och främst om skolval. Om att möta en uppdämd efterfrågan på egenmakt och självbestämmande, väl dokumenterad ibland annat Maktutredningens beskrivningar av medborgarnas vanmakt inför monolitiska välfärdssystem.

I propositionen från 1992 skriver statsrådet Beatrice Ask: ”Jag anser att man nu måste gå vidare och ytterligare inte bara stärka rätten utan också den praktiska möjligheten för föräldrar och elever att själva välja den utbildning som bäst passar de egna behoven.”

Trodde man då att hundratusentals elever skulle vilja gå i fristående skolor och därmed välja bort det kommunala alternativet? Möjligen inte. Men man trodde nog inte heller att viljan att välja en annan skola än den kommunala skulle vara så stark. Eller att kvaliteten i många kommunala skolor skulle vara så usel.

Det är viljan att välja skola som skapat den volym som gör att det finns friskolekoncerner och inte bara de små stiftelseskolorna eller föräldrakooperativen. Det är inte utbudet som skapat sin efterfrågan, utan tvärtom. Skolval av den omfattning vi har i dag förutsätter skolkoncerner helt enkelt. Vilket bekräftas av att de gamla stiftelse- och föreningsdrivna klassiska privatskolorna inte har vuxit – i alla fall inte alls i samma utsträckning.

Ideella skolor kan växa, men då är det främst av ekonomisk nödvändighet och inte för att man vill.

Ideella skolor är det lilla formatet. Till gagn för dem som står på insidan. Men till klen tröst för dem som inte gör det. Tvärtom finns det starka krafter i dessa skolor som aktivt blockerar tillväxt. Föräldrar på insidan gillar det lilla formatet. Få är intresserade av att skolledningen ska ägna tid åt att starta nya skolor eller utvidga den befintliga. Ideella skolor kan växa, men då är det främst av ekonomisk nödvändighet och inte för att man vill.

Skolkoncernerna är det stora formatet och finns för att de absorberar de tiotusentals elever som vill välja en annan skola än den som de är hänvisade till. Skolkoncerner gör det som ideella skolor inte gör: man skalar upp enligt företagsekonomisk logik. Om stiftelseskolan är exklusiv, så har skolkoncernen drivkraft att vara inklusiv. Man producerar i industriell skala det strukturkapital som krävs för att få en skola att fungera. Och bygger system som är mindre personberoende och mer skalbara.

Debatten bortser nästan helt från detta. Att det finns en mycket stor efterfrågan på att välja skola i allmänhet och att välja just de skolor som utmålas som den svenska skolans största problem. Om man så förbjuder skolkoncernerna så kommer efterfrågan inte att försvinna. Frågan är vart den tar vägen. En del debattörer anar nog det. Vilket plågar dem.

Man hänvisar till en uppretad opinion som är upprörd över vinster eller över betygsinflation. Sällan specifikt. Och när det blir specifikt bränns det. Utbildningsminister Anna Ekström får frågan i radion om det inte är bekymmersamt om den så kallade närhetsprincipen leder till ökad boendesegragtion. Hennes svar blir att skolor helst ska ligga ”mellan bostadsområden” så att elever från olika bakgrund kan mötas.

En sorts skolpolitiskt dagdrömmeri. Utan hänsyn till att skolfastigheter i hög grad står där de står eller till att dynamiken på bostadsmarknaden över tid förändrar elevunderlaget, om det inte finns ett fritt skolval. Medelklassen kommer välja. Oavsett vad utbildningsminstern hoppas.

Den kommer att belåna sig intill döden för att se till att deras barn får en hygglig skola.

Skolvalet handlade om att ge medborgarna en möjlighet till exit, där de tidigare bara hade voice. För att tala i statsvetartermer. De har nu inte bara vant sig vid det – även de mest kritiska debattörerna bedyrar att skolvalet är heligt. De har dessutom andra möjligheter att utöva exit än tidigare.

Medelklassen kommer – nästan oavsett vad politiken hittar på – göra vad som står i dess makt för att se till att deras barn får en bra skolgång. Den kommer att belåna sig intill döden för att se till att deras barn får en hygglig skola. Man kommer bo mindre, pendla längre och låna mer för att bo närmare de skolor som är bra. I värsta fall kommer man sätta sina barn i rent privata skolor. Det kommer inte alla ha råd med, men tillräckligt många för att vi skulle få en rent kommersiell skolmarknad i Sverige.

Det är kraften i detta som debatten bortser ifrån. Skrivbordskonstruktioner som syftar till likvärdighet eller allsidig social sammansättning (där den aktuella utredningen inte ger svar på vad som ska uppnås eller hur) ställs mot en verklighet av vad som är hundratusentals föräldrars kanske enskilt viktigaste fråga.

Varje rimligt och rättfärdigt system måste låta den kraften komma till uttryck. Det var bakgrunden till reformen, av det enkla skälet att det inte var så tidigare. Det engagemanget kommer skriva också nästa kapitel i den svenska skolans utveckling. Oavsett vad en Reepalu- eller Åstrandutredning försöker åstadkomma. Det blir som att stämma i en älv med bit knäckebröd.

Det handlar om medelklassen. Och medelklassen väljer.