Arbetsförmedlingen har för mycket pengar

Häromdagen blev det känt att Arbetsförmedlingen lagt 120 miljoner kronor på sin nya hemsida. Efter lanseringen har kundnöjdheten halverats, eftersom sidan inte är användarvänlig. Att detta är slöseri med skattebetalarnas surt förvärvade slantar är uppenbart, men hur mycket är 120 miljoner i dessa sammanhang?

Summan kan jämföras med de 500 miljoner kronor som det nyligen med buller och bång meddelades att försvaret ska få i höjda anslag i år. Enligt försvarsminister Peter Hultqvist är det ”en viktig säkerhetspolitisk signal.” Arbetsförmedlingens hemsida är alltså inte långt efter.

För Arbetsförmedlingen är dock 120 miljoner småpengar. Myndigheten får i år 80 miljarder kronor i anslag och det kommer de närmaste åren sannolikt att växa uppåt 100 miljarder. Myndigheten gör sitt bästa för att göra av med pengarna, eftersom det ligger i uppdraget. Men det lyckas inte: de senaste åren har Arbetsförmedlingen lämnat tillbaka miljardbelopp varje år – 2016 lämnades hela 7,1 miljarder tillbaka. Det är mer än vad Försvaret skulle behöva i ökade anslag enligt överbefälhavare Micael Bydén, och nästan hälften av vad polisen kostar årligen.

Det är förvisso bra att Arbetsförmedlingen lämnar tillbaka sitt överskott. Samtidigt är det farligt när myndigheter har för mycket pengar. Nog väcker det misstänksamhet: Hur har man satt sprätt på resten?

En effekt av överflödet är en dålig kostnadskontroll. När Riksrevisionen granskade Arbetsförmedlingen konstaterades att ”vissa styrsignaler inte främjar hushållning med resurser”. Enkäter och intervjuer bland arbetsförmedlare visar att det internt sällan finns budgetbegränsningar och att arbetsförmedlarna dessutom i liten utsträckning känner till kostnaderna för olika program och insatser.

Ett exempel på slöseri är de dyra så kallade ”arbetsmarknadsutbildningarna” som ska förbereda arbetssökande för jobb. Dessvärre, konstaterar myndigheten i sin senaste arbetsmarknadsrapport, leder utbildningarna till att chanserna till jobb minskar för deltagarna (!). I ljuset av dessa misslyckanden blir det komiskt att myndigheten ägnar sig åt missionsarbete runtom i världen för att ”bidra till väl fungerande offentliga arbetsförmedlingar”. Under 2015 bedrevs sådant utvecklingssamarbete, finansierat av Sida, i bland annat Sydostasien, Vitryssland, Tanzania och Ukraina. Ambitionerna är det i alla fall inget fel på.

Även på hemmaplan sätts höga mål. I höstas deklarerade generaldirektör Mikael Sjöberg att myndighetens ”platstjänst”, som i dagsläget visserligen ”är långt ifrån den mest moderna och användarvänliga jobbsajten”, ska bli en samlingsplats likt ”Appstore eller Google Play”. Det är nog få som vill betala för att Arbetsförmedlingen ska kunna göra den oändligt långa resan.

Framför allt med tanke på att det aldrig kommer att lyckas. Arbetsförmedlingen kan inte bli en matchningsaktör av rang; privata företag kommer alltid vara mycket bättre på det. Arbetsförmedlingen är framför allt en kontrollmyndighet med uppdrag att göra fritiden så jobbig som möjligt för arbetslösa.

Politiker och arbetsmarknadens parter borde göra sitt yttersta för att så många som möjligt ska komma in på arbetsmarknaden, genom att sänka arbetskraftskostnader och ändra förlegade och rigida regelverk. Arbetsförmedlingens verksamhet bör koncentreras på den grupp som efter dessa reformer står kvar extremt långt från arbetsmarknaden. I dag saknar myndigheten verktyg för att hjälpa den här gruppen, samtidigt som man vadar i pengar.

Kanske är det därför myndigheten tappat koncepten och lagt 120 miljoner av skattebetalarnas pengar på att försämra sin hemsida.