Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Arvsskatt är omoraliskt
En rädsla för rikedom och lättja tillåts förpesta frågan om arvsskatt. Vad hände med rädslan för fattigdom och idealiserandet av strävan, undrar Karin Pettersson.
Det var den värsta av skatter, det var den bästa av skatter. För mer än tjugo år sedan avskaffades den svenska arvsskatten. Politik handlar om framtiden, och därför läggs det generellt inte särskilt mycket tid på att basunera ut vinster man kammat hem. Fokus ligger istället på nästa kampfråga, som sig bör. Men det finns en fara i att den frihetliga borgerligheten är så dålig på att motivera sitt motstånd till arvsskatt. Det är inte över flankerna vi skyddar som fienden tar sig in, så att säga.
Svensk politik präglas alltmer av en oroväckande trend där högern anpassar sig efter ett vänsternarrativ och överger vad som borde vara principiella ståndpunkter. Hit hör både Elisabeth Svantessons uppkallande av matjättarna till möte och den tveksamhet till privata aktörer i skolan som ätit sig in på utbildningsdepartementet.
Högern anpassar sig efter ett vänsternarrativ och överger vad som borde vara principiella ståndpunkter.
Ofta hör man borgerliga företrädare försvara avskaffandet av arvsskatten, och argumentera mot återinförande, med talepunkter om att arvsskatten är för svår att utforma effektivt. Det stämmer visserligen, men det är knappast ett livskraftigt argument mot arvsskatt. Principiella ställningstaganden behöver kunna motiveras bättre än av att folk tycker om dem.
För att förstå varför arvsskatt är kontraproduktivt behöver vi se vad överförsel av ekonomisk inkomst över generationer har gjort för människor. De stora klassresorna ligger, för en stor del av de som har sitt släktträd i Sverige, en eller två generationer bakåt i tiden.
Principiella ställningstaganden behöver kunna motiveras bättre än av att folk tycker om dem.
Det är farfadern som jobbade sig upp på varvet, mamman som läste vidare till lärare eller sjuksyster. Deras barn och barnbarn får nu välja och vraka bland långa universitetsutbildningar eller njuta av den ekonomiska grundtryggheten som låter dem chansa på mer riskfyllda karriärer som entreprenörer och kulturarbetare. Redan 1780 beskrev USAs dåvarande president John Adams detta i ett brev till sin fru:
I must study politics and war that my sons may have liberty to study mathematics and philosophy. My sons ought to study mathematics and philosophy, geography, natural history, naval architecture, navigation, commerce and agriculture in order to give their children a right to study painting, poetry, music, architecture, statuary, tapestry, and porcelain.
Hur Adams formulerar sig här är både viktigt och vackert. Han måste, så att hans söner får friheten att. De i sin tur borde, så att deras barn ges rätt att. Här illustreras inte enbart de vägar som klassresor öppnar för varje generation, utan även hur de blir mindre och mindre fjättrade till livsöden.
Det är farfadern som jobbade sig upp på varvet, mamman som läste vidare till lärare eller sjuksyster.
Det är en ömhetsbetygelse föräldrar gett, och strävat att ge sina barn sedan tidernas begynnelse – uppoffringar de gör för att barnen ska kunna få det lite, lite bättre. Börja ett par steg högre upp. Det är vad som motiverade dem att lägga sina egna önskemål åt sidan, äta medhavda mackor till lunch och vakna tidigt för att vandra långa kalla vägar till jobbet, så att några extra kronor om dagen kunde gå till läxhjälp och pianolektioner. Milton Friedman själv beskriver med värme detta beteendesätt:
The thing that is amazing which people don’t really recognise is the extent of which the market system has in fact encouraged people and enabled people to work hard and sacrifice in what, I must confess, I often regard as an irrational way, for the benefit of their children. One of the most curious things to me in observation is that almost all people value the utility which their children will get from consumption higher than they value their own. Here are parents who have every reason to expect that their children will have a higher income than they ever had and they scrimp and save in order to be able to leave something to their children.
Det här är den amerikanska drömmen i ett nötskal, idén som både motiverade John Adams men även de tusentals svenskar som utvandrade till den nya världen under missväxtåren i slutet av 1800-talet, och det fundament som än idag får hundratusentals familjer att lämna sitt hemland. Jakten på ett bättre liv är en kamp för kommande generationer.
Arvsskatter går inte bara på tvärs med viljan att lämna något bättre till vår avkomma – de förhindrar även idealiserandet av strävsamhet och sparsamhet. Att inte förbruka allt vi kan utan lämna något till efterlevande är slagord för den gröna omställningen, välbehövliga infrastrukturinvesteringar och sunda statsfinanser.
De kvarter som en gång i tiden byggdes för arbetare har idag sexsiffriga kvadratmeterpriser.
Frihetligt sinnade behöver vässa dessa redan kända argument för att ta sig an arvsfrågorna. Den som står svarslös köper lätt det förslag som redan finns, och arvsskattens förespråkare finns på fler platser än i den svenska vänstern och i latenta falanger av den svenska borgerligheten. Tidskriften The Economist har förespråkat det länge, som den bästa och mest rättvisa skatten. Senast i februari i år varnade samma tidning för framväxten av en ny arvsokrati i västvärlden. Deras tydligaste exempel är bostadsmarknaden i våra attraktiva metropoler, som tack vare regelverk som förhindrar nybyggen fått trösklar det krävs arv för att komma över.
Om det finns stora hinder för att öka utbudet i relation till en växande efterfrågan kommer tillgång till det existerande beståndet vara avgörande. Ingenstans syns det här bättre än på bostadsmarknaden. De kvarter som en gång i tiden byggdes för arbetare, från träkåkarna på Södermalm till Röda Bergen i den norra utkanten av Vasastan, för att ta två Stockholmsexempel, har idag sexsiffriga kvadratmeterpriser.
Idealiserande av strävsamhet och arbetsvilja ärvs också de.
Det som behöver kommas till bukt med är bostadsmarknaden, som lider brist på både bostäder och marknad – och istället är full med incitament för att bromsa klassresor.
Det är lätt att se arvsskiften som ett förespråkande av lathet – generationer som ärver och slipper arbeta för att deras föräldrar redan löst det åt dem. Men som Friedman poängterar, och klassresorna vi ärvt illustrerar, är det i grunden djupt sympatiska argument som leder till att människor skrapar ihop ett arv. Därtill är det mer än pengar som går i arv. Idealiserande av strävsamhet och arbetsvilja ärvs också de.
Vill man på riktigt hjälpa människor är inte omfördelning av kapital rätt väg att gå. Omfördelning av kapital kan enbart göras effektivt om incitamenten för rikedom förstörs. Det blir kontraproduktivt, för problemet är inte rikedom, utan fattigdom. Det finns inget värde i att förhindra folk från att ärva, tvärtom borde målet vara att ge fler möjlighet att både ärva och lämna något efter sig. Det är där debatten borde föras, och dit borgerligheten borde flytta den, så fort arvsskatten kommer på tal.