Hugo Burén: Arvsskatten är inget att längta tillbaka till

En av de mest avskydda, och på goda grunder avskaffade, skatterna, har något oväntat gjort comeback på delar av den svenska vänsterns önskelistor.

I sitt sommarprat passade ekonomijournalisten Andreas Cervenka på att lyfta fram en anekdot från sin tid som reporter i USA. För en förvånad amerikan i techbranschen hade Cervenka förklarat att Sverige varken har skatt på gåvor, förmögenheter eller arv – det var alltså dags för amerikanerna att omvärdera sin Sverigebild. Berättelsen känns igen från hans egen bok Girig-Sverige: så blev folkhemmet ett paradis för de superrika (2022) som kom ut förra året.  

Sommarpratet gick inte under radarn. På Dagens Nyheters kultursida skrev Sanna Torén Björling under rubriken ”Andreas Cervenka bjuder på en ekonomilektion som gör en förbannad”. Göran Greider kommenterade sommarpratet i Dala-Demokraten med rubriken ”I de rikas paradis hör ingen en fattigs bön. Men hör på Andreas Cervenkas sommarprat!”. 

Det underliggande budskapet i Cervenkas sommarprat och bok är det klassiska vänsternarrativet om att någonting har gått sönder i Sverige. Han hävdar att vi fått ett land där det tycks råda otämjbar kapitalism, med en ekonomisk spelplan där vissa grupper tjänar på andras olycka. En omfördelande ekonomisk politik är den enda lösningen. Kanske är det de uppräknade, tillika borttagna, skatterna, som måste återinföras för att råda bot på tillståndet?

Intäkterna från gåvo- och arvsskatten var mindre än två promille av skatteintäkterna.

Men de som tänker så tycks helt ha glömt bort varför arvsskatten, och gåvoskatten som fanns till för att förhindra försök att planera sig fri från arvsskatten, avskaffades.

För somliga kanske arvsskatten kan framstå som ett lockande sätt att omfördela pengar från de som har väldigt mycket till bättre behövande. Bland liberaler har det även funnits en idé om att gåvo- och arvsskatten kan vara en skatt i meritokratisk anda – ett sätt att låta förutsättningarna mellan människor bli mer jämbördig. 

Intäkterna från gåvo- och arvsskatten motsvarade vid tiden för borttagandet mindre än två promille av skatteintäkterna. Men få skatter lär ha ställt till med så stora problem i förhållande till bidraget till statskassan.

År 2004 beslutade man i riksdagen att slopa både arvsskatten och gåvoskatten. Bakom beslutet fanns en enig riksdag, där samtliga partier röstade för skatternas avskaffande. I första hand var det ett svar på de stora problem som skatten hade inneburit vid generationsväxlingar hos landets företag. I likhet med förmögenhetsskatten var arvsskattens nackdel att den som skulle betala skatten inte alltid hade de kontanta medlen som behövdes. Man var endast rik på pappret. 

***

I boken Sörjda av ingen saknade av få (2020) ger Anders Ydstedt och Amanda Wollstad ett exempel på arvsskattens grundproblematik. När Sally Kistner blir änka, fru till Erik Kistner (grundare av läkemedelsföretaget Astra), ärver hon en förmögenhet som i stora delar är bunden i aktier. Aktiemarknaden förstår snabbt att änkan skulle bli tvungen att sälja stora delar av aktieinnehavet för att kunna betala sin skatt, detta då kontanta medel inte fanns. Aktiekursen faller markant som ett resultat av detta, tillsammans med reavinstskatten och den fastställda arvskatten försattes dödsboet i konkurs. Hoppsan. 

Ydstedt och Wollstad ger även mer alldagliga exempel på arvsskattens biverkningar, såsom den efterlevande maken eller makan som inte längre har råd att bo kvar i den högt taxerade bostaden, då alla tillgångar var bundna i bostaden. Eller de barn som tvingas sälja föräldrarnas sommarstuga eller sitt barndomshem som ett resultat av en brist på kontanta medel. 

De erfarenheterna verkar av allt att döma vara vanliga. Under slutet av 1900-talet berördes mellan 25 och 30 procent av svenskarna av arvsskatten, vilket sannolikt förklarar människors inställning till arvsskatten. I SOM-institutets rapport “Allmänhetens åsikter om politiska förslag 2022” framgick det att 41 procent tyckte att det var ett mycket dåligt förslag att återinföra arvsskatten, endast 5 procent tyckte att det var ett mycket bra förslag. Bland äldre och människor på landsbygden var stödet för en återinförd arvsskatt särskilt lågt. 

Arvsskatten drabbade såväl företag som individer på ett skadligt sätt.

Ett annat problem med arvsskatten var att företag och kapital lämnade landet samtidigt som utländskt kapital var svårt att locka hit. Även här är likheterna med förmögenhetsskatten slående. När såväl skatterna på arv, gåvor och förmögenheter har plockats bort har vi istället fått se en annan, mindre destruktiv, trend för svensk företagsamhet.

Riskkapitalmarknaden har blomstrat samtidigt som Sverige har högst andel investeringar i tech-startups per capita i EU. Endast Silicon Valley har fler nya företag värderade till över en miljard dollar. Företag som Spotify, Skype, Klarna, Evolution Gaming, Mojang och iZettle går att se ur detta ljus. Genom att riskkapitalet stannar i Sverige ökar chanserna för svenska företag att hitta finansiering, och i framtiden tillhöra det svenska tech-undret. Med tiden skapas erfarenheter och kluster som kommer väl till pass för vidare innovation, utveckling och framsteg. 

Arvsskatten drabbade såväl företag som enskilda människor på ett skadligt sätt. Det finns ingenting som talar för att en återinförd gåvo- och arvsskatt skulle få några andra konsekvenser än de som vi såg sist skatten existerade. För omfördelningens skull är det istället bättre att fokusera på att göra livet enklare för de människor som har det sämst ställt, exempelvis genom att sänka skatten för de med lägst inkomster. Det är åtgärder som på riktigt gör att människor får mer att röra sig med – snarare än tillbakablickande på skatter som gjorde mer skada än nytta.