Alice Teodorescu Måwe: Asylinvandringen räddar inte välfärden

År 2011 lanserade den dåvarande regeringen, med integrationsminister Erik Ullenhag (FP) i spetsen, en ny hemsida som ett led i alliansregeringens arbete mot främlingsfientlighet. Webbsidan syftade till att ”bemöta de myter om invandring som sprids på nätet”. I samband med lanseringen konstaterade Ullenhag i en debattartikel att ”En av dagens stora samhällsutmaningar är att se till att utrikes födda får jobb och lär sig svenska”.

Några år senare, i SVT:s valvaka 2014, återkom Ullenhag gång på gång till alla de utrikes födda som dagligen gick till jobbet, som var centrala för välfärden, inte minst till följd av den åldrande befolkningen. Detta som ett svar på de stora framgångar som Sverigedemokraterna just hade skördat i valet. Men det var ett svar på en fråga som få hade ställt. 

Så när den före detta folkpartiledaren Bengt Westerberg på DN Debatt häromdagen, sådär 12 år senare, önskar ”ett paradigmskifte i invandringsdebatten” med hänvisning till hur invandringen ”ofta varit helt avgörande för Sveriges utveckling” gör han det i en lång folkpartistisk tradition. Westerberg börjar sin exposé med de första renjägarna, och slutar med dagens invandring som han menar är helt central för såväl antalet förvärvsarbetande i allmänhet, som för välfärdssektorn i synnerhet. 

Därefter följer en genomgång av alla de vårdare, buss- och spårvagnsförare, taxichaufförer, läkare och sjuksköterskor, tandläkare och universitetslärare som är utrikes födda och ett konstaterande att ”det är alltså lätt att föreställa sig att Sverige bokstavligen skulle stanna utan dem”.

Westerberg har till viss del rätt, även om han mest har fel, i sin analys. Invandringen har visserligen, historiskt, tjänat Sverige väl. Men det är ingen naturlag att den gör det, lika lite som det är en naturlag att den inte kommer att göra det. Utfallet beror helt på vilka som kommer hit, varför de kommer, och till vad de kommer. I ett samhälle där människor snabbt absorberas och blir en del av majoritetssamhället, där de arbetar, gör rätt för sig och finner sig tillrätta i det nya samhällets kultur och värderingar, blir invandringen en välkommen och berikande företeelse.

Men att, som Westerberg och en del andra som exempelvis TCO, insinuera att diskussionen om invandringens baksidor skulle handla om de som arbetar och som förmodligen är integrerade utifrån andra parametrar också, är varken hederligt eller konstruktivt. Det är snarare att fortsätta blanda samman korten i stället för att adressera den verklighet som givit upphov till missnöjet – och därmed till SD:s framväxt.

Med detta sagt är det givetvis så att det också finns människor som ser alla av annan härkomst som ett problem, oavsett hur välintegrerade de är. Men för det stora flertalet är det helt andra faktorer som avgör hur invandringen till Sverige uppfattas. 

Acceptansen för migrationen, liksom synen på den som fenomen, beror till betydande del på hur väl integrationen faller ut. Om integrationen inte fungerar, om den uppfattas som ekonomiskt eller socialt betungande, kommer fokus att flyttas från migrationens potential till dess potentiellt negativa konsekvenser. Och för att integrationen ska fungera, för att människor ska kunna komma i arbete och marineras i ”svenskhet”, behöver migrationen vara stram och reglerad.

Ett fåtal framgångsrika, eller en minoritet levandes i utanförskap, gör varken till eller från för helheten.

Man måste helt enkelt kunna skilja på anekdotiska exempel som illustrerar framgångsrik integration på mikronivå och vad som sker med samhället ur ett makroperspektiv. Ett fåtal framgångsrika, eller en minoritet levandes i utanförskap, gör varken till eller från för helheten. Effekterna blir intressanta först när det handlar om ett större antal av det ena eller det andra, av den enkla anledningen att det är först då som migrationens samhällspåverkan blir påtaglig. 

På 1950- och 60-talet, under den stora vågen av arbetskraftsinvandring, var assimilation det rådande idealet i Sverige, och den politiska enigheten i frågan var bred. Processen var enkel då många av de som kom hade sina rötter i andra europeiska länder med liknande värderingar och religionstillhörighet. Men också eftersom de anlände till en arbetsmarknad som hungrade efter arbetskraft. För ett drygt halvsekel sedan var sysselsättningen i gruppen arbetsföra i åldern 20-64 år 20 procent högre bland utrikes födda än bland inrikes födda. Sedan mitten av 1980-talet har utvecklingen svängt; i dag är siffran för utrikes födda den omvända, till de utrikes föddas nackdel. Utrikes födda är också överrepresenterade när det kommer till grova våldsbrott och sexualbrott.

I takt med att invandringen till Sverige har ökat har sysselsättningen i gruppen minskat. En inte oväsentlig förklaring är att den tidigare mycket produktiva arbetskraftsinvandringen, som gick rakt ut i arbete, i stor utsträckning ersatts av asyl- och anhöriginvandring. Under tiden som invandringen skiftat karaktär har Sverige i allt högre grad lämnat tillverkningssamhället, till förmån för tjänstesamhället, vilket ställt ännu högre krav på arbetstagarnas språkkunskaper och förståelse för det svenska samhället. 

Det hade gett mer legitimitet åt de vägval som gjordes, om asyl- och skyddsskäl inte hade sammanblandats med välståndsargument.

Den AI-revolution som vi befinner oss i början av kommer att förändra arbetsmarknaden ytterligare och dessutom sannolikt drabba grupper som hittills varit förskonade. Att den teknologiska utvecklingen kommer att slå ännu hårdare mot människor som aldrig kommit in på svensk arbetsmarknad, som saknar utbildning och som inte behärskar det svenska språket, är med andra ord ingen vild gissning. Det innebär att bara det faktum att demografin är ”gynnsam”, utifrån perspektivet att det tillkommit många människor i arbetsför ålder, inte per se leder till positiva effekter för arbetsmarknaden eller välfärden. Människor som inte kommer i arbete innebär snarare en ökad försörjningsbörda för de som arbetar.

Högern, näringslivet, facken och vänstern argumenterade tidigare, om än av något olika skäl, för en generös migrationspolitik med hänvisning till demografin, välfärden och arbetsmarknadens behov. Det borde man inte ha gjort. Den generösa migrationen kunde ha försvarats med andra slags argument än sådana av lönsamhetskaraktär. Det hade gett mer legitimitet åt de vägval som gjordes, om asyl- och skyddsskäl inte hade sammanblandats med välståndsargument som statistiken redan då talade emot. 

Den som i början av 2010-talet, likt Ullenhag och Westerberg, argumenterade för att invandringen till Sverige behövdes för att klara välfärden ställs i dag – med det stora sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda som ett väletablerat faktum, den enorma segregationen och brottsligheten som följt i dess spår – snarare inför frågan hur välfärden och samhället ska klara att så många utrikes födda inte arbetar och bidrar till det gemensamma. Men inför den sortens frågor står Westerberg svarslös, den historiska erfarenheten till trots.

Vill du ha Alice Teodorescu Måwes texter direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!