Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Krönika

En kastad sten mot polisen är en markering mot allt Sverige står för

Integration kan inte vara ett val om det som ligger i vågskålen är acceptansen för demokratin. Det är ett fritt val att leva just i Sverige, och om man inte kan acceptera svenska lagar och svensk yttrandefrihet finns otaliga andra länder att söka sig till, skriver Alice Teodorescu Måwe apropå Uppdrag gransknings program om påskkravallerna för ett år sedan.

Korankravallerna i Örebro i april 2022. Foto: Kicki Nilsson/TT

Det är så många scener i Uppdrag gransknings fyra avsnitt om fjolårets korankravaller som lämnar mig i chock. Trots att jag skrivit om integrationsfrågor, målkonflikter och den lamslagna politiken på området i ett drygt decennium är det svårt att förhålla sig till det urskiljningslösa hatet och våldet som riktas mot polisen i rollen som demokratins gränsvakt. Den svenska utgångspunkten, att integration per se är ett eftersträvansvärt mål för den som kommer hit, punkteras metodiskt under programmets gång, trots den felställda frågan om polisens ansvar för situationen. 

I svensk kontext har integration kommit att betraktas som ett smörgåsbord av valmöjligheter, som är helt upp till individen att efter eget intresse ta del av. I valmöjligheten finns därmed också möjligheten att inte välja alls, att helt välja bort, utan några kännbara konsekvenser för den enskilde – trots de långtgående problemen för samhället.

Det centrala för den lyckade integrationen, eller funktionella anpassningen som är en bättre term, är frågan om vilken identitet, och därmed lojalitet, som odlas. Är det avståndstagandet, eller identifikationen, som utgör grunden för modellerandet av en ny identitet, i ett nytt land, i en ny kultur?

Den kastade stenen, riktad mot den som har fått statens uppdrag att skydda en, liksom det samhälle som blivit ens tillflyktsort, är en markering: vi vill inte inlemma oss i ert system, lyda under era normer och lagar, detta är vårt territorium, här råder våra regler. Den kastade stenen är symbolen för den maktförskjutning som pågått under flera decennier, för det parallella samhällets framväxt och cementering. För den parallella maktordning som uppstått i det vakuum som uppenbarat sig när majoritetssamhället gett sig av. Ur detta perspektiv blir statens representanter – poliser, socialsekreterare, myndighetsföreträdare – som ynka ockupanter som ska bekämpas med alla medel. 

Utifrån vittnesuppgifterna från de närvarande poliserna, som beskriver hur också mammor med spädbarn på armen, pensionärer och skolbarn aktivt deltog i stenkastandet, går tankarna till bilder från den första och andra intifadan i Mellanöstern. Intifada betyder uppror på arabiska och brukar användas för att beskriva de två palestinska revolterna i konflikten med Israel kring de ockuperade områdena. I direkta, mycket våldsamma konfrontationer mellan den palestinska befolkningen och den israeliska armén kastade, inte minst ungdomar och barn, stenar och molotovcocktails mot armén i det som kom att kallas för ”stenarnas krig”. 

Tillvägagångssättet är med andra ord inte nytt, det nya är bilderna av svenska poliser som tvingas retirera undan stenregnet, som överger sina brinnande fordon, som skadas svårt och vars desperation etsar sig fast på näthinnan. Det är en högst reell kamp, på liv och död, om makt och territorium – men också om symbolik. 

För om inte polisen kan förhindra eller i vart fall skyndsamt slå ner kravaller av det slag som vi såg i fjol, vad säger det våldsverkarna om statens förmåga att fullgöra sitt uppdrag att säkra medborgarnas grundlagsstadgade fri- och rättigheter? Och hur påverkas de skötsamma grannarnas tilltro till staten, vars främsta uppgift är att skydda sina medborgare mot inre och yttre hot, när det blir uppenbart att det i stadsdelar som domineras av minoriteter gäller andra regler än i resten av landet? Att polisen inte ens kan skydda sina egna poliser?

Det är först i skarpt läge som de demokratiska friheterna kan stresstestas.

Rasmus Paludan må vara en högerextrem provokatör men det hans manifestationer visat är ett grundläggande problem för den svenska rättsstaten. Precis som ifråga om Lars Vilks konstnärskap, som kostade honom livet, är det först i skarpt läge som de demokratiska friheterna kan stresstestas. Och resultatet är allt annat än vackert. 

Mycket tyder nämligen på att vi klarar testet allt sämre eftersom vi i högre grad undviker att utsätta oss för det; i takt med att det blir allt vanligare att Polisen nekar tillstånd för koranbränningar eller andra demonstrationer, där det antas finnas en potentiell risk för att en del muslimer ska känna sig ”kränkta” med allvarliga ordningsstörningar eller fara för människoliv som följd, undermineras de demokratiska fri- och rättigheterna. 

Vi så att säga undviker det obehagliga istället för att åtgärda det. Det påminner om det rationella i att hålla sig borta ifrån mörka parker eller skumma gränder för att undvika att bli överfallen vilket, om man enbart ser till statistiken, skulle kunna ge en falskt positiv bild av förekomsten av utomhusvåldtäkter. Våldtäktsmännen skulle inte gå upp i rök, men kvinnorna skulle kringskära sin frihet för att slippa utsättas, alltså skulle färre brott av den sorten begås. Resultatet skulle teoretiskt vara bra för den enskilda kvinnan, men samtidigt förödande för gruppen kvinnor som av rädsla tvingades vidta dessa åtgärder. 

Grundfrågan är om oron för den allmänna ordningen, för kravaller, stenkastning, skadegörelse och våld och hot mot blåljuspersonal ska väga tyngre än de demokratiska fri- och rättigheterna? Ska den som framstår som farligast och mest våldsam, som kan ingjuta mest rädsla, som kan organisera en stor mobb, bestämma spelreglerna för staten och samhället?

En annan fråga är hur många som sympatiserar med våldshandlingar mot polisen, utan att för den sakens skull själva kasta stenar? Hur många som aktivt skulle försöka förhindra andra från att göra det? Varför så många ens går till dessa platser, eller för den delen inte snabbt går därifrån när man förstår vartåt det barkar?

Den centrala frågan är hur samhället bäst närmar sig de individer som föraktar majoritetssamhället.

Det centrala, om vi som land ska ha en chans att bryta med den negativa utvecklingen av mer eller mindre självvalt utanförskap, är hur samhället bäst närmar sig de individer som identifierar sig med, eller rentav inkarnerar, föraktet mot majoritetssamhället. De som visserligen, rent geografiskt, bor i Skäggetorp eller Rosengård men som mentalt är kvar i Mogadishu eller i Gaza. 

Integration kan inte vara ett val om det som ligger i vågskålen är acceptansen för demokratin. Det finns  värderingar, som respekten för yttrande- och demonstrationsfriheten, som staten aldrig ska kompromissa kring. I svensk lag finns, tack och lov, inget blasfemiförbud. Trenden mot att, bakvägen med hänvisning till ordningslagen, ändå införa ett sådant hädelseförbud, specifikt mot islam, är en farlig återvändsgränd.

Den svenska staten behöver tydligare visa vad som gäller i Sverige och därigenom göra klart att den som önskar bo här också har att rätta sig efter några grundläggande principer. För den som inte kan hantera sina kränkta känslor när Paludan bränner koraner finns ett otaligt antal andra länder att söka sig till. Det är ett fritt val att leva just i Sverige, att respektera svenska lagar är det inte. 

Vill du ha Alice Teodorescu Måwes texter direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!