Att bygga en attraktiv stad

Den politik som förts i Landskrona de senaste tio åren kan bäst förstås som ett långsiktigt och uthålligt arbete för att förverkliga de idéer som presenterades under valrörelsen 2006. En av de bärande tankarna var då att bostadsbeståndet i kommunen behövde anpassas för att stimulera till inflyttning av människor med egen försörjning. Dessa tankar konkretiserades i en rapport framtagen av den dåvarande stadsdirektören Peter Billquist, som inför valet 2006 var en av sju företagare bakom ett omvälvande upprop, och som i likhet med två andra undertecknare, Börje Andersson och Kenneth Håkansson, engagerats i styret av kommunen.

I rapporten Landskronas vägval – antingen eller… beskrivs två parallella spår för stadsutvecklingen. För det första att bygga 1 500 bostäder med närhet till Öresund. För det andra att göra problemområdena i staden attraktiva för både butiksetableringar och inflyttning av människor med jobb.

Vad gäller nybyggnation av bostäder är ambitionen att ta vara på de obebyggda områdena, precis norr om den gamla fiskebyn Borstahusen ett par kilometer utanför Landskronas centrum. Även vid hamnen i centrala Landskrona planeras nya bostäder.

Under 2017 börjar de första av sammanlagt 1 100 planerade nya bostäder i Norra Borstahusen bli klara för inflyttning. Det rör sig om såväl lägenheter som radhus och villor. I anslutning till det nya bostadsområdet kommer Internationella engelska skolan, som under flera år uppvaktades av kommunen, att öppna en skola inför höstterminen 2017.

Torkild Strandberg beskriver satsningen på Norra Borstahusen som ”gaspedalen i utvecklingen av Landskrona”, medan den andra delen av utvecklingsarbetet snarare handlar om att bromsa den negativa utvecklingen i framför allt centrum och utanförskapsområdet Öster i centrala Landskrona.

Går man runt i Landskrona blir det uppenbart att förutsättningarna finns där. Till stor del består bebyggelsen i centrum och på Öster av just den typ av flerfamiljshus från 1900-talets första decennier som i andra svenska städer betraktas som mycket attraktiva boenden.

Problemen med hyresvärdar som låtit husen förfalla, och saknat både intresse och resurser för att göra något åt det, har dock varit utbrett och som en konsekvens av detta fanns stora problem med både mögel och skadedjur. I rapporten Landskronas vägval beskrevs den fysiska boendemiljön inom delar av Öster som ”undermålig”.

Ett exempel som fick stor uppmärksamhet för några år sedan gällde en fastighet, ägd av en privat fastighetsägare som i åratal ignorerat underhållsbehov. När kommunen gjorde en besiktning bedömdes fastighetens skick vara ett hot mot de boendes hälsa, både på grund av dålig ventilation, farliga elinstallationer, fukt och ohyra. Detta ledde 2014 till att fastigheten kom att tvångsförvaltas av kommunen, för att i början av 2016 tvångsinlösas efter beslut i mark- och miljödomstolen.

Ett instrument för kommunen att bli av med oseriösa fastighetsägare har varit att samordna myndighetsutövningen. Konfronterade med både räddningstjänst, miljöförvaltning och stadsbyggnadskontor på en och samma gång har många av de problematiska fastighetsägarna gett upp och sålt.

Ett annat instrument i arbetet har varit bolaget Landskrona stadsutveckling, som ägs tillsammans med fem privata fastighetsägare. Bolaget bildades för att rusta upp gatumiljöerna i stadsdelen Öster, men har på senare tid även köpt fastigheter. ”Fastighetsägare som saknar ambitioner, dem skjuter vi prick på”, säger bolagets vd Christian Alexandersson i ett reportage i tidningen Dagens samhälle. Ett exempel handlar om en fastighet, där det bedrevs svartklubbar på nätterna, som bolaget nu tagit över och rustat upp.

Brottsligheten i centrum och på Öster var den dominerande frågan i valrörelsen 2006 – på tio år hade antalet våldsbrott i kommunen fördubblats. Affärsidkare i centrum kunde inte ha öppet på grund av våld och hot, medan Landskronabor inte längre vågade röra sig i stadskärnan. Kommunanställda attackerades, vilket av kommunen avfärdades som ”bus”. ”Själva vetskapen att rån och överfall ökar skapar en stämning som förgör vår trygghet”, sammanfattade Torkild Strandberg läget under valrörelsen 2006.

Liberalerna gick till val på programmet ”Tidigare, tydligare och tuffare”, och budskapet att det var ”dags att förklara krig mot kriminaliteten i Landskrona”. Programmet fick framför allt nationell uppmärksamhet på grund av förslagen om kameraövervakning i stadskärnan och möjligheten för skolor att göra drogtester, men var långt bredare – från gratis stöldmärkning av skolelevers mobiltelefoner till bättre samarbete mellan polisen och kommunens verksamheter. Värt att notera är att de mest kontroversiella förslagen stoppades – kameraövervakningen i regeringsrätten och drogtesterna av Skolinspektionen.

Även om brottsligheten totalt sett i Landskrona fortfarande ligger på en hög nivå, och över riksgenomsnittet, har det sedan slutet av 2000-talet synts en markant nedgång i centrum och på Öster, de områden som tidigare var extremt brottsutsatta och upplevdes som särskilt otrygga. Det är givetvis svårt att peka ut en enskild faktor bakom utvecklingen. Men en faktor är hur stadsutvecklingsarbetet resulterat i en mer attraktiv stadskärna med fler verksamheter och mer folkliv, genom att exempelvis kedjor som H&M, Gina Tricot och Espresso House etablerat sig. I brist på patrullerande poliser har kommunen även valt att satsa på synliga ordningsvakter i centrum.

En annan faktor är det förbättrade samarbetet mellan kommunen och polisen, genom ett samverkansavtal som första gången tecknades 2008 och fördelar ansvaret mellan kommunens förvaltningar och polisen. Från kommunens sida talar man i dag om hur det tidigare saknades gemensamma mål. Polisen menade att brottsligheten handlade om sociala problem som var kommunens ansvar, medan kommunen skyllde på polisen.

Den senaste tiden har det märkts tilltagande problem med gänguppgörelser och sprängdåd i Landskrona. Det har återigen aktualiserat frågan om kameraövervakning av utsatta områden: ”Vi vill i första hand utreda möjligheterna till kameraövervakning i Karlslundsområdet. I ett andra skede tittar vi även på förutsättningarna för kameror på brottsutsatta platser i hela kommunen”, konstaterade Torkild Strandberg i en intervju i slutet av sommaren.

Medan situationen i centrum och på Öster successivt förbättras framstår Karlslundsområdet, med de två miljonprogrammen Pilängen och Koppargården där det senare finns med på polisens uppmärksammade lista över de 53 mest utsatta områdena i Sverige, som ett allt större problem för kommunen. Ambitionen här är att, på samma sätt som på Öster, öppna för mer kommersiell aktivitet och olika upplåtelseformer, men också att genom rivningar och nyproduktion öppna stadsdelen mot omkringliggande parker och övriga staden. På så sätt handlar det inte bara om en upprustning av den fysiska miljön av det slag som är vanlig när kommuner vill förbättra sina miljonprogramsområden.

För att finansiera denna satsning och annan nyproduktion planeras en försäljning av delar av det kommunala bostadsbolaget Landskronahems bestånd. Tanken är att en försäljning av bostadsområdet Sandvången till Stena fastigheter ska frigöra cirka en miljard. För många socialdemokrater i Landskrona är Sandvången emellertid stadens främsta kvarvarande folkhemssymbol. Partiet har därför under mer än ett års tid försökt förhala försäljningen genom att i flera omgångar överklaga kommunfullmäktiges beslut. I november 2016 stod det dock klart att affären skulle genomföras vid årsskiftet.

Socialdemokraterna har gång på gång anklagat Torkild Strandberg och Treklövern för att vara emot Landskronas befintliga befolkning. ”Det sker en gentrifieringsprocess; folket ska omvandlas, områden ska omvandlas – väck med dem! Och in med det nya som passar Torkild Strandberg”, konstaterade exempelvis S-politikern Aqba Ar-Rawi i en intervju häromåret.

Frågan är bara vad som varit bra i den samhällsutveckling styret i Landskrona nu försöker bryta.

I själva verket är de två delarna av Landskronas stadsutvecklingsprojekt till stor del varandras förutsättningar. Utan satsningar på Borstahusen eller att sälja delar av allmännyttan blir det omöjligt att rusta upp Öster, Karlslundsområdet och andra delar av staden och göra den attraktiv för de som redan bor i Landskrona och upplever staden som nedgången och otrygg. Och utan satsningar på att locka nya köpstarka invånare, blir det svårare att återskapa en attraktiv stadskärna.

Den politiska striden kring Sandvången och stadsutvecklingen i stort har med andra ord kommit att stå mellan dem som vill värna ett ”folkhems-Landskrona” som inte längre finns, och dem som vill bygga vidare på människors längtan efter och minnen av en stad som var en attraktiv plats att bo på. Det senare perspektivet sammanfattades av Torkild Strandberg i hans brev till väljarna inför valet 2010:

Min farmor bodde på Bredgatan i nästan hela sitt vuxna liv. Under årtionden såg hon Öster förändras. De sista åren hon bodde där blev miljön allt stökigare och allt mer sliten. Mycket av den gamla trivseln försvann. Jag är helt och fullt övertygad om att vi kan återskapa den trivseln.

Att främja egen försörjning

Sedan 2005 har andelen av Landskronas invånare med ekonomiskt bistånd från kommunen minskat från 8,9 till 6,9 procent, enligt Socialstyrelsens statistik. På nationell nivå har andelen under samma period gått från 4,5 till 4,2 procent.

Arbetet med att minska bidragsberoendet i Landskrona är intimt sammankopplat med stadsutvecklingsfrågorna. Det handlar både om att bygga nya bostäder för människor med arbete, om att stimulera inflyttning av människor med egen försörjning i det befintliga bostadsbeståndet och om att göra Landskrona attraktivt för företagsetableringar.

Bland de mer omdiskuterade delarna av Landskronas arbete med att bryta kommunens negativa utveckling återfinns den uthyrningspolicy som både det kommunala bostadsbolaget och flera privata fastighetsägare ställt sig bakom. Policyn, som trots uppmärksamheten är långt ifrån unik för Landskrona, innebär att hyresgästen måste ha en inkomst och att försörjningsstöd inte räknas, samt att två tredjedelar av inkomsten ska finnas kvar när hyran är betald. Personer med försörjningsstöd hänvisas direkt till kommunen, som förfogar över ett antal lägenheter för detta syfte.

Sedan policyn antogs 2013 har antalet ansökningar om försörjningsstöd från nyinflyttade minskat markant. ”Jag skulle ljuga om jag sade att det finns något annat mål än att stoppa bidragstagare från att flytta in”, konstaterade Torkild Strandberg i en intervju häromåret. Bakgrunden till detta är givetvis de problem som funnits med att andra kommuner i samarbete med privata fastighetsägare i Landskrona såg till att kostnaderna för försörjningsstöd kunde vältras över på Landskrona.

Utvecklingsbolagets vd Christian Alexandersson vittnar också om ett allt annat än positivt mottagande för den nya uthyrningspolicyn bland andra kommuner. På ett seminarium där han skulle tala om policyn hörde han det exempelvis muttras bland socialsekreterare i publiken om ”den där jäkla uthyrningspolicyn, den har verkligen ställt till det”.

Lika kontroversiellt, inte minst i media, var beslutet om att ställa krav på motprestationer för att få försörjningsstöd. Alla arbetsföra bidragssökande blev skyldiga att delta i 30 timmars praktik i veckan. Det handlade både om att understryka att det finns en förväntan om att alla har något att bidra med och borde kunna försörja sig själv, och om att göra det tydligt att det inte är självklart att kunna leva på andra. Socialstyrelsen menade dock att motprestationskravet, för personer över 25 år, stred mot socialtjänstlagen.

Motståndet från journalister och Socialstyrelsen fick också en plats i Liberalernas valrörelse 2010, där man konstaterade:

Byråkrater och journalister har en stor fördel framför oss andra. De kan kosta på sig att hela tiden leva i nuet. Det kan inte vi. I mitt dagliga arbete måste jag ta hänsyn till var kommunen befann sig för tio år sedan, och var den kan komma att befinna sig om tio år.

Landskrona vann dock striden när riksdagen i maj 2013 röstade för en ändring i socialtjänstlagen som innebär att det nu är tillåtet för kommuner att kräva en motprestation av den som ansöker om försörjningsstöd.

En långsiktigt lika viktig del av arbetet med att minska bidragsberoende och öka möjligheterna till egen försörjning har varit att förbättra företagsklimatet. Från 2005 då kommunen placerade sig på plats 211 i Svenskt Näringslivs rankning av företagsklimatet i kommunerna har Landskrona klättrat till plats 102 i 2016 års undersökning. Inte minst har några stora företagsetableringar – logistikföretaget DSV och vindkraftföretaget Enercon – varit symboliskt viktiga. ”De har visat att Landskrona är en kommun som företag kan flytta till och inte bara från”, konstaterar Torkild Strandberg.

Men arbetet med att främja egen försörjning handlar också om att minska beroendet av det statliga utjämningssystemet genom att öka den egna skattekraften. Som Torkild Strandberg konstaterade i Liberalernas valmaterial inför det senaste valet är frågan om det är rimligt att en kommun med Landskronas läge i så hög utsträckning som i dag är beroende av andra:

Jag hävdar med bestämdhet att vi måste bli bättre på att bära våra egna kostnader. Annars blir vi alltför beroende av andras godtycke och välvilja, för vår lokala välfärd. Det är farligt att varje år vara beroende av andra för att inkomster och utgifter ska gå ihop. Landskrona måste stå på egna ben. Därför måste vi bli fler som arbetar och betalar skatt i Landskrona.

I strävan att minska bidragsberoendet i kommunen har Landskrona konfronterats med ett av skatteutjämningens inbyggda systemfel.

Den kommun som lyckas förbättra sin ekonomiska ställning drabbas direkt av minskade statsbidrag. Skatteutjämningssystemet har genom sin utformning – som till stor del bygger på att mottagarkommunerna är glesbygdskommuner vars problem är kopplade till geografi – tagit bort incitamenten för kommuner med goda förutsättningar att ta tag i problem och långsiktigt hantera sina utmaningar. Det var, menar flera i Landskronas nuvarande kommunledning, en faktor som bidrog till att det tidigare S-styret var ointresserat av att motverka segregation och bidragsberoende i början av dessa effekter.

”Om man som Landskrona ordentligt minskar det långsiktiga beroendet av försörjningsstöd, slår det direkt i nästa års budget då ett antal miljoner i utjämningen försvinner. Någon form av incitament för den som lyckas borde finnas”, menar Torkild Strandberg.

Som systemet är utformat i dag är vinsterna för en kommun att öka sin skattekraft högst begränsad.

Men ytterst är frågan som kommunpolitiker bör förhålla sig till om det är bättre att bo i en stad på dekis, som lever på statsbidrag, eller i en kommun som försöker göra något åt sina problem. Och ett annat stort problem återstod att lösa: hur lyfter man skolor som under lång tid levt med sjunkande resultat, när så många av dess elever inte har svenska som förstaspråk?