Att tänka rött är stort, att leva blått är uppenbarligen större

”Det är mycket lättare att snabbt få loss en halv miljard till försvaret än till förlossningsvården.” Detta enligt Göran Greider, chefredaktör på Dala-Demokraten och permanent soffsittare i landets alla debattprogram, när han i söndags gästade Sveriges Radios Gomorron, Världen. Jag kunde inte låta bli att le åt den retoriska figuren, kanske för att den påminde mig om min uppväxt i en vänsterröstande Stockholmsförort på 1980-talet. Det var så där det lät på den tiden. ”Barn är mjuka, bilar är hårda” ansågs på riktigt vara en insikt. ”Utan vapen inga krig”, trodde många vars bild av mänsklighetens historia tycktes ta avstamp strax före Vietnamkriget. Så var tidsandan, helt enkelt.

Men hur charmig retoriken än må vara, och hur frestande det än är att casta sig själv i rollen som ensam sanningssägare med snövit själ, så är det inte charmigt att vara ohederlig eller att fara med osanning. Och Göran Greider gör sig skyldig till minst ett av alternativen.

Till att börja med läggs nästan tio procent av Sveriges BNP på sjukvård. Och då ingår ändå inte allt som hänger samman med sjukvården, till exempel viss forskning och utbildning. Försvarets motsvarande andel? En (1) procent.

Men viktigare är att försvaret är statens uppgift medan sjukvården bedrivs av tjugo landsting och regioner som alla har sina egna politiker, skatter och förvaltningar. Staten medfinansierar sjukvården, via de statsbidrag som utgår till landstingen, men är inte huvudansvarig för den. Att rikspolitiker lägger mer pengar på rikets försvar än på kommunernas och landstingens verksamheter är därför ganska rimligt. Om de nu gjorde det. Vilket de inte ens gör.

Ty faktum är att statsbidragen till kommuner och landsting omfattar 162 miljarder kronor, fyra gånger så mycket som försvarsbudgeten (2015). Av dessa har 29 miljarder gått till hälso- och sjukvård.

Låt oss nu återvända till den där halvmiljarden. Om vi utgår från att den behövs, och att det är landstingspolitikernas sak att skaka fram den, så måste vi först dividera siffran med tjugo – för de tjugo landstingen och regionerna – och sedan justera för folkmängd. Göran Greiders Dalarna, med ungefär en halv miljon av Sveriges tio miljoner invånare, behöver då hitta 12,5 miljoner kronor. Dalarna, där det enda som är rödare än väljarna är siffrorna i de offentliga balansräkningarna, har en landstingsbudget som omfattar ungefär åtta miljarder kronor. Om landstinget inte kan lösgöra 1,5 promille av sin egen budget för att hantera en eventuell förlossningskris så säger det faktiskt mer om Dalarnas landstingsledning – vilken återkommande hyllas av Göran Greider på ledarplats i Dala-Demokraten – än om statens försvarssatsning. Det säger till exempel att Dalarnas landstingspolitiker gjorde fel när de inte ens ville studera om det var billigare att lägga ut sjukhusstädningen på entreprenad.

Sådan är mentaliteten hos de styrande i Dalarnas landsting. De är aktivt ointresserade av att försöka lägga en större del av sjukvårdsbudgeten på den faktiska sjukvården. Kanske är det därför deras ständige hejaklacksledare Göran Greider har valt att inte själv bo i Dalarna, sitt arbete till trots, utan i stället i Stockholmsförorten Årsta. Där sjukvården ombesörjs av det han nyligen kallade ”en av de större borgerliga katastroferna i det här landet”.

Att tänka rött är stort, men att leva blått är uppenbarligen större. Att argumentera rosa är och förblir dock bara enfaldigt.