Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Bankernas hållbarhetspopulism är farlig
Sveriges banker har under en lång tid varit petiga med vilka aktier som anses vara “hållbara”, där bland annat försvarsföretag har exkluderats. Att bankerna nu börjar öppnar egna försvarsfonder visar att Europa vaknar från drömmen om en evig fred. Det skriver Theodor Tralau.
I veckan kom beskedet att SEB lanserar en ny aktiefond där försvars- och säkerhetsbolag ska ingå. Introduktionen av en ny försvarsfond följer en trend som varit tydlig bland europeiska banker runt om i Europa. I Norge har banken DNB startat sin egen aktiefond, European Defence, och Handelsbanken fattade ett liknande beslut i början av året.
Försvarsbolag ansågs tidigare inte vara “hållbara investeringar” och uteslöts av många banker. Att man nu lägger om sin linje mot försvarsbolagen är därför något bra. I dag har åtta av tio svenskar pengar på börsen, betydligt fler än resten av Europa. Och som Hannah Stutzinsky konstaterade på denna ledarsida bidrar det till att svenska försvarsföretag kan växa – något som gör Sverige och Europa säkrare.
Omsvängningen var trots allt väntad. I dag används svenska vapen vid fronten i Ukraina och försvarsbolagen har vuxit något enormt på grund av omvärldsläget. En hållbarhetspolicy som SEB släppte redan 2022 möjliggjorde placeringar i försvarsindustrin i ett antal nordiska fonder. I Dagens industri (23/7) förklarar SEB den nya fonden med det “förvärrade säkerhetsläget i Europa det senaste decenniet, där Europa nu behöver öka sina investeringar i säkerhets- och försvarsindustrin”.
Men varför det blev det så här från början?
I Sverige försvann våra beredskapslager med mat, mediciner och skyddsrum under Göran Perssons tid vid makten.
Efter kalla kriget skrev statsvetaren Francis Fukuyama sin nu beryktade bok Historiens slut och den sista människan från 1992. I boken konstaterar han att slutet på den bipolära världsordningen, där den västliga liberaldemokratin med sin kapitalism, individualism och frihet hade vunnit mot den auktoritära kommunismen, avslutat den ideologiska kampen. Liberaldemokratin hade vunnit. Men Fukuyamas idé om historiens slut har ofta feltolkats som ett påstående om evig fred – något han själv aldrig hävdade.
Men politiken verkar ha tagit det på allvar. Runt om i Europa började försvaret sakta men säkert rustas ned efter kalla krigets slut. Den demokratiska utvecklingen i Östeuropa och ett försvagat Ryssland minskade behovet av ett stort försvar – vilket innebar att mer pengar kunde allokeras till skolor, välfärd och infrastruktur.
I Sverige försvann våra beredskapslager med mat, mediciner och skyddsrum under Göran Perssons tid vid makten. Och under den borgerliga regeringen fortsatte nedskärningarna i Försvarsmakten. Försvaret var ju ett särintresse, som Fredrik Reinfeldt sade.
Att Europa nu börjar vakna från den eviga fredens dröm har varit viktigt.
Men Europa har inte längre lyxen att inte behöva prioritera sitt eget försvar. När USA, som sedan andra världskriget tagit på sig rollen som världspolis, dragit sig tillbaka från det globala ansvarstagandet tvingas Europa ta ansvar för sin egen säkerhet.
Ett starkt försvar kräver framgångsrika försvarsföretag, något som görs bäst när företag kan få in kapital och utvecklas på en konkurrenskraftig marknad.
Att Europa börjar vakna från den eviga fredens dröm har varit viktigt. Världen ser ut att gå mot mörkare tider och vi hamnar allt längre ifrån det som skulle blivit historiens slut. Men det kommer att bli bättre. Världen kommer att bli en säker plats igen. Men nästa gång har vi inte råd att vara naiva.