Ekonomi Krönika
Bättre att sänka jobbtrösklarna än bidragstaket
Moderaterna gjorde en stor sak av bidragstak i valrörelsen 2022. När den nu ska omvandlas till verklighet framstår det allt mer som retorik och symbolpolitik. Det som behövs är en rejäl reform som riktar in sig på lågkvalificerad arbetskraft, skriver Albin Zettervall.
I Moderaternas valmanifest 2022 var ett av löftena att “Införa ett bidragstak så att de samlade bidragen aldrig kan bli högre än lönen från ett arbete”. Statsministern tog själv upp punkten under ett flertal debatter i valrörelsen när arbetslöshet och utanförskap diskuterades.
Men det som har låtit enkelt har visat sig svårare än Ulf Kristersson nog tänkte sig. Nyligen kom den statliga utredningen om bidragstaket som visar att det formulerade löftet är i princip omöjligt att genomföra, och troligen inte heller önskvärt för en regering som vill motarbeta utanförskapet.
Bidragstaket ska bara gälla ekonomiskt bistånd (tidigare känt som socialbidrag), som är det yttersta skyddsnätet. Ekonomiskt bistånd kan man få när man inte har några andra tillgångar, och storleken på bidraget ska leda till att mottagaren får en skälig levnadsnivå. Det finns ett inbyggt “tak” i det ekonomiska biståndet då andra inkomster som lön och barnbidrag räknas av om den totala inkomsten blir högre än vad som bestäms som skälig levnadsnivå.
Utredaren presenterade två olika förslag på ett bidragstak, ett strikt bidragstak som faktiskt innebär att de samlade bidragen aldrig kan bli högre än lönen från ett arbete, och ett mildare förslag som minskar bidragen för hushåll med fler än tre barn. Exemplet på det strikta bidragstaket från presentationen såg ut som följande:
Med ett strikt bidragstak skulle det överlägset vanligaste bidragshushållet, ensamhushåll, inte alls beröra, för om man är ensamstående och lever på ekonomiskt bistånd är det redan mer lönsamt att arbeta än att inte göra det. Detsamma gäller för andra stora bidragsgrupper, som ensamstående med få barn.
Anledningen till att bidragstaket träffar sammanboende hårdare är att ensamstående föräldrar har rätt till underhållsstöd från Försäkringskassan. Det har man rätt till oavsett om man jobbar eller inte. I exemplet med en ensamstående med nio barn blir bidraget cirka 16 000 kronor, beroende på åldrarna på barnen.
Den stora risken är snarare att barn väljer att hoppa av skolan för att arbeta och öka hushållets inkomster.
För ett hushåll med två sammanboende med nio barn halveras bidragen, från 67 000 till 34 500 med förslaget, och ett hushåll med en ensamstående med nio barn skulle då få 15 000 kronor mer i månaden än det andra hushållet. Det är en mycket kraftig sänkning för ett fåtal familjer. 2022 fanns det 37 sammanboende biståndshushåll i Sverige med nio barn.
Detta skulle förstås öka drivkrafterna till arbete, men risken för ökad kriminalitet och försämrad integration är mycket stor. Den stora risken är snarare att barn väljer att hoppa av skolan för att arbeta och öka hushållets inkomster. Det skulle också skapa en större risk för barn att bli rekryterade av gäng, vilket förstås vore katastrofalt för en regering vars viktigaste fråga är att bekämpa den typen av brottslighet.
***
Det andra och mildare förslaget från utredaren innebär i korthet att försörjningsstödet minskas, för varje barn utöver tre, med hälften av den genomsnittliga personliga kostnaden i riksnormen. Inte heller i det förslaget berörs de mindre hushållen. De större hushållens bidrag sjunker men i mindre utsträckning. I förslaget finns även en eventuell förändrad riksnorm, som står för en stor del av minskningen i de större hushållen.
Det finns förstås en rättviseaspekt i frågan – människor som kan arbeta ska arbeta. De flesta anser nog samtidigt att barn inte ska bli onödigt lidande av föräldrarnas val. Ett alternativ för att lösa problemet skulle kunna vara att människor får kompletterande bidrag för att undvika allvarlig barnfattigdom, så länge mottagaren arbetar efter sin förmåga. Därför är ett aktivitetskrav och en jobbpremie, som också har utretts, en mer smakfull politik för fler i arbete.
Min egen kritik mot förslaget som jag framför i min nysläppta rapport har främst handlat om att det är för få mottagare av ekonomiskt bistånd för att arbetslösheten på ett verkningsfullt sätt skulle sjunka. Enligt SCB var det cirka 70 000 mottagare av ekonomiskt bistånd under 2023 räknat i helårspersoner, samma år var 440 000 arbetslösa. Cirka hälften av alla bidragsmottagare kan av olika anledningar inte arbeta. Ser man till tabellerna ovan är de flesta mottagare ensamhushåll, som inte heller berörs av ett bidragstak. Även om bidragstaket vore en magiskt bra reform som fick hälften av mottagarna ut i arbete, skulle arbetslösheten fortfarande vara oacceptabelt hög.
Det spelar dock ingen roll hur mycket piska eller morot man använder om den arbetslöse de facto inte kan få ett jobb.
De senaste årens debatt har lidit av en felaktig problemanalys. Antalet och andelen personer som lever på bidrag är lågt. Det är färre personer som lever på bidrag nu, i jämförelse med 1990, trots att vi är två miljoner fler människor. År 2006 försörjdes cirka en miljon helårspersoner av bidrag, och 2023 var det 700 000 – en minskning med 30 procent samtidigt som befolkningsökningen ägt rum. Att som regeringen sätta sitt största fokus på ekonomiskt bistånd är därför en felprioritering.
Det spelar dock ingen roll hur mycket piska eller morot man använder om den arbetslöse de facto inte kan få ett jobb.
De senaste decennierna har facket varit framgångsrika med sin strategi om att höja de lägsta lönerna på arbetsmarknaden. Det kan låta som en god och fin idé, men i praktiken leder höjningarna till högre arbetslöshet och lägre sysselsättning. Sverige har ett stort utbud av lågutbildad arbetskraft, men väldigt låg efterfrågan. Vi har färst enkla jobb i hela EU, då enbart 4 procent av jobben som finns har låga inträdeskrav. Om Sverige hade haft lägre ingångslöner skulle efterfrågan på lågutbildad arbetskraft öka och nya arbetstillfällen hade kunnat växa fram.
Det stora kruxet är att en reform som syftar till att sänka ingångslöner kommer leda till hård kritik från fackligt håll. Sedan Reinfeldtåren har Moderaterna hållit en låg profil i sin kritik av den svenska arbetsmarknadsmodellen, vilket inte var fallet tidigare. Om regeringen på riktigt ska komma åt den stora strukturella arbetslösheten kan man inte vara feg. Parterna har på detta område inte tagit hänsyn till de svagaste på arbetsmarknaden, och därför måste någon annan försvara deras intresse av att få ett jobb. Utan lägre ingångslöner dömer vi hundratusentals människor till ett permanent utanförskap.