Bengt Olof Dike: Ställ vänstern mot väggen
När Berlinmuren föll 1989 ”imploderade” Åsa Linderborg, har hon öppet erkänt. Hennes sorg över att det kommunistiska DDR plötsligt föll som en fura – tillika och dessbättre utan att ett enda skott avlossades – var tung. Den politiska framtiden enligt hennes kommunistiska övertygelse var mörk. Och socialister och kommunister över hela världen trodde inte sina ögon: hur kunde deras ideologiska vision slås i spillror nästan bokstavligt över en natt. En efter en försvann de sovjetiska lydstaterna i Europa.
Deras folk kunde andas fritt igen, säga och skriva vad de ville utan att fängslas. Och uppgörelserna med det förflutna kunde börja – även för historiker, politiker och journalister i Sverige, hoppades och trodde många. Nu skulle kommunismens politik i lång praktik dokumenteras och dess troende äntligen i vår öppna och fria debatt ställas mot väggen och tvingas ta ansvar för sitt medlöperi. Per Ahlmark har föredömligt grävt fram många av dem i böcker, vilka alls inte fått det genomslag och den uppskattning de är värda. En förklaring till detta är att den s k kulturvänstern i public-servicekanalerna och i flera stora tidningars kulturredaktioner inte hade något större intresse av att öppna dörrarna för det annars behövlig räfst- och rättartinget.
De borgerliga partierna tog heller inte chansen att plocka till sig av de stekta politiska sparvar, som serverades dem på fat. Inga obehagliga frågor till vänsterns proselyter i riksdagen, kulturvärlden och medierna. Och inga till Socialdemokraterna, som redan då hade en lång historia bakom sig av samarbete med det gamla kommunistpartiet under Lars Werner och tidigare partiledare. Ovilja och oförmåga att politiskt sakligt och taktiskt utnyttja den givna situationen präglade borgerligheten.
Detsamma kan sägas om den borgerliga pressen. Visserligen skrevs det ett antal ledare om vad som skett. Men inga stora och avslöjande nyhetsgranskningar med skarpa frågor till dem, som alltid hållit sitt högra öga öppet men blundat på det vänstra, kunde läses i tidningarna eller höras och ses i etermedierna.
Det var – och fortfarande är, kanske än mer i dag – som om borgerligheten själv lade en stor våt filt på ämnet som sådant: vänsterns skuld. I åtminstone två valrörelser, 2010 och 2014, hade Fredrik Reinfeldt chansen att putta ned Vänsterpartiet under fyraprocentsspärren och därmed (2014) förhindrat regimskiftet. Moderaterna borde förstås på ett tidigt stadium ha blottlagt Vänsterns odemokratiska historia och s k reformering, vilken tycks ha övertygat många framträdande socialdemokrater.
Och Reinfeldts parti skulle med envis konsekvens ha ställt ledande socialdemokrater mot väggen om samarbetet med Vänsterpartiet; den ene efter den andra borde – för att vara skarp i tonen men rättvis – ha tagits in för ”rakning”. Detta inte minst därför att Socialdemokraterna och kulturvänstern till fullo använder ett annat för sin historia obskyrt parti,
Sverigedemokraterna, för att vinna poäng. Dagligen misstänkliggörs nu Anna Kinberg Batra och Moderaterna för hennes utspel i höstas om att det inte är möjligt att längre negligera deras röster i riksdagen, samtidigt som SD:s motbjudande historia radas upp.
Men är då inte Vänsterpartiets historia lika motbjudande? Dessutom är den mycket längre än SD:s. De flesta känner till partiets hyllningstelegram till de kommunistiska diktaturregimerna bakom ”järnridån” som Winston Churchill korrekt kallade de fria europeiska staternas gränser till dem. Ända fram tills Berlinmurens fall svassade Vänsterpartiet för kommunistdiktaturerna, varefter motståndet inom partiet mot att ta bort ordet ”kommunism” var stort.
Men jag tror däremot inte att alla är underkunniga om vad de yngre av Jonas Sjöstedts partimedlemmar står för. Har Ung Vänster, som ungdomsförbundet heter, rensat bort ordet?
Ingalunda! I det hela 36 sidor långa principprogrammet läser vi bland annat följande:
”Ung Vänster är ett revolutionärt ungdomsförbund med rötter i den kommunistiska delen av arbetarrörelsen . . .”
Och vidare: ”Vårt mål är ett klasslöst samhälle, fritt från förtryck – ett kommunistiskt samhälle”
Ytterligare ett par meningar:
”Marxistiska och feministiska teorier har stor betydelse för vårt förbund . . .”
Och Ung Vänster konkluderar att socialismens ”mål är kommunismen”.
En återkommande S-debattör och ideolog är Daniel Suhonen, chef för tankesmedjan Katalys. Att han återfinns långt till vänster på den ideologiska skalan vet åtminstone de flesta ledande politiker, publicister och kulturutövare. Han beskriver sig som demokratisk socialist, hur nu socialismen kan vara demokratisk. När man sedan jämför hans ekonomiska teorier med Ung Vänsters är likheten i det närmaste total.
Suhonen släpptes i fjol in på liberala Expressens kultursida, där han i så gott som varje artikel har vädrat sin politiska uppfattning.
Men ingen (borgerlig politiker eller skribent) har veterligt ännu bett honom förklara varför Vänsterpartiet med sin historia är bättre än SD med sin.
Och varför ställs inte kulturvänsterföreträdare som Kajsa Ekis Ekman, Malin Ullgren (DN) och Åsa Linderborg (Aftonbladet) ordentligt till svars för sin nästan ohämmade – gäller förstås alldeles särskilt Linderborg – socialistiska och kommunistiska propaganda? Ingen stark reaktion från demokratins och marknadsekonomins försvarare, bara loja huvudskakningar präglar dem. Här duger det inte att vara ”fin i kanten” med tystnadens filosofi.
Och den kända S-företrädaren, som en gång anställde Åsa Linderborg i Aftonbladet, går helt fri från att behöva försvara sitt beslut. Men så är ju också Helle Klein, tidigare politisk chefredaktör för den stora kvällstidningen och senare prästvigd i Svenska kyrkan, bekväm med beteckningen vänstersocialist.
Dags alltså nu för borgerligheten och det goda, ansvarsfulla, fria, öppna och demokratiska samhällets pennfäktare och datorekvilibrister att vakna ur sin Törnrosasömn. Motståndarna lägger inte frivilligt ned vapnen i sin blinda och förfelade tro på det socialistiska lyckoriket.