Bevara liberalismen från puritanism

Lika uppfriskande som det är att ideologiska spörsmål åter har hittat tillbaka till ledar- och kultursidorna efter mer än ett decennium av politisk gravitation mot den blodlösa och idéfattiga mitten, lika tröstlöst är det att de ideologiska diskussionerna förs utifrån nidbilder där kombattanterna argumenterar mot illvilliga framställningar av motpartens ideologi, snarare än de faktiska tanketraditionerna och ståndpunkterna.

Under de senaste åren har liberalismen varit föremål för intensiv debatt på svenska ledar- och kultursidor. Många är de som har gjort anspråk på att företräda den rena, sanna liberalismen och samtidigt höjt ett anklagande finger mot dem som de har uppfattat som avfällingar från den rätta läran.

Debatten har inte bara engagerat personer som betraktar sig som liberaler. Även socialdemokrater och personer långt ut på vänsterkanten har engagerat sig i frågan vem som är en äkta liberal och inte. Längst gick förmodligen Dagens Nyheter som lät anlita vänsterskribenten Mattias Hagberg för att recensera liberala ledarsidors liberalism, utifrån deras ämnesval. Skrev en ledarsida mycket om migrationspolitik var den inte, oavsett ståndpunkt, liberal enligt Hagberg.

För vissa liberaler är det rentav en merit att ha fått sin liberalism godkänd av socialdemokraterna eller den radikala vänstern. Det tydligaste exemplet på detta var den så kallade Hummerkniven, ett pris som delades ut av Aftonbladets kulturredaktion till liberala debattörer vars liberalism föll Aftonbladet kulturs socialister på läppen.

Liberal puritanism

Diskussionerna om vem som ska få kalla sig liberal och inte har på sätt och vis erinrat om den så kallade sektvänsterns splittringar i mindre och mindre enheter under 1970-talet, där varje gruppering var övertygad om att just den företrädde den rena och oförfalskade socialismen. I ljuset av detta är det kanske inte så konstigt att frågan engagerar Aftonbladets kulturredaktörer. Det liberala inbördeskriget har också påmint om bokstavsvänsterns interna stridigheter i så måtto att hårklyverierna rört sig på allt abstraktare plan, långt bort från de sakpolitiska realiteterna i dagspolitiken.

De olika liberala falangerna har var och en gjort anspråk på att företräda den rena, oförfalskade liberalismen och därmed underkänt andras rätt att göra anspråk på begreppet. Problemet är bara att det inte finns, och aldrig har funnits, någon enhetlig liberal ideologi. Den liberala tanketraditionen är heterogen till sin natur och har ända från början präglats av meningsskiljaktigheter och falangstrider.

Kanske ska dagens försök att fixera denna rika och stundtals motsägelsefulla tanketradition till en sammanhängande monolit tolkas som ett försök att bringa ordning i ett allt mer kaotiskt politiskt landskap, en längtan efter något stabilt att luta sig mot i en tid av snabb förändring. Försöken att cementera liberalismen till en doktrin riskerar emellertid att bli kontraproduktiva för såväl de debattörer som genomför dem som för den liberala idéutvecklingen i dess helhet. Liberalismens framgångssaga har inte varit en följd av doktrinärt sekttänkande, och sådant kommer sannolikt inte att hjälpa mot dagens antiliberala strömningar heller. Det är inte utan att man frågar sig hur många av liberalismens stora tänkare genom historien som skulle passera genom Dagens Nyheters liberala nålsöga i dag.

Liberalismens framgångssaga har inte varit en följd av doktrinärt sekttänkande, och sådant kommer sannolikt inte att hjälpa mot dagens antiliberala strömningar heller.

En återkommande stötesten i debatterna om vad som är den sanna och oförfalskade liberalismen har varit frågan om liberalismens förhållande till konservatismen. Liberaler lutande åt vänster, framför allt socialliberaler som förespråkar att liberala partier skall samarbeta med socialister, i det svenska sammanhanget vara stödpartier till Socialdemokraterna, har hävdat att liberalism och konservatism skulle utgöra varandras motsatser.

Hayek som liberalkonservativ

På Expressens kultursida framförde Erik Angner, professor i praktisk filosofi och specialiserad på Friedrich Hayek, denna uppfattning. Att Angner är specialiserad på Hayek gör hans ställningstagande extra intressant, eftersom Angner då sannolikt är mycket väl medveten om att Hayeks liberalism i långt högre grad liknar den form av konservatism som under efterkrigstiden varit den dominerande formen av konservatism i den anglosaxiska världen, men också i vårt eget land.

Den liberalkonservatism som förfäktats av de svenska Moderaterna sedan Gösta Bohmans dagar, skulle förmodligen i långt högre grad ha fallit Hayek på läppen än någon form av förbudsivrande folkpartism. En uppsats av Hayek, ”Why I am not a Conservative” från 1960 har ofta anförts av dem som, likt Angner, förfäktar att det skulle föreligga ett motsatsförhållande mellan liberalism och konservatism. De bortser dock ifrån den mycket snäva definition av konservatism som Hayek själv använder i uppsatsen – bland annat räknar han bort hela den konservativa traditionen i Amerika från det som han kallar för konservatism och sorterar i stället in den i sin egen definition av liberalism. Den amerikanska formen av liberalism avfärdar Hayek dessutom som radikalism och socialism. Så rörigt kan det bli när man gör anspråk på att ens egna definitioner av omtvistade begrepp ska vara de enda giltiga.

I ett svar till Angner skriver Johan Hakelius i Magasinet Fokus:

Hayek skrev uppsatsen därför att han kämpade med sin självbild. Han befann sig i just det liberalkonservativa utrymme som Erik Angner påstår inte kan existera. Det var besvärligt för Hayek, bland annat därför att han kom från en bakgrund där konservatismen var stark förknippad med de sista likstela dagarna i Österrike-Ungern. Om något förlikade sig Hayek senare med sina konservativa drag, utan att för den skull överge sin liberalism.

Hayek kallade sig inte för konservativ, men hans liberalism och särskilt hans tankar om den spontana ordningen liknar i mycket den tanketradition som utgår från Edmund Burke, som för övrigt aldrig själv betecknade sig som konservativ. Att det i dag finns klassiska liberaler som hävdar att Burke i själva verket bör betraktas som en klassisk liberal är med andra ord lika naturligt som att det debatteras bland konservativa huruvida Hayek går att betrakta som en konservativ tänkare.

Otvivelaktigt är det så att Hayeks idéer haft stor betydelse för idéutvecklingen inom den anglosaxiska konservatismen, men också för den svenska liberalkonservatismen. Den som av partitaktiska skäl försöker påskina att liberalism och konservatism skulle vara oförenliga, eller som Angner hävdar, rentav utgöra motpoler, bortser från hela den anglosaxiska idétraditionen, men också från Moderaternas existens. Angner låtsas som om den borgerliga Alliansen varit en stelnad hybrid mellan liberalism och konservatism, där vissa partier varit liberala och andra konservativa.

I själva verket har Moderaterna under stora delar av efterkrigstiden i sina sakpolitiska ställningstaganden varit både det mest liberala och det mest konservativa partiet. En omöjlighet för den som inte förstår att dessa två tankeströmningar inte bara går att förena utan också på ett naturligt sätt kan komplettera varandra. Om detta har åtskilligt skrivits; statsvetaren Stig-Björn Ljunggrens avhandling om Moderaterna/Högerpartiet Folkhemskapitalismen från 1990 är fortfarande läsvärd. Den som hävdar att liberalkonservatism skulle vara ett sentida fenomen har med andra ord fel.

Är liberalismen tom?

Ett annat aktuellt exempel på pennfäktning mellan liberaler och konservativa där såväl begreppet liberalism som begreppet konservatism reduceras till en så liten del av respektive tanketradition att det i praktiken rör sig om nidbilder, är det meningsutbyte som ägt rum mellan teologen Joel Halldorf och den liberale debattören Mattias Svensson på Expressens kultursida respektive i nättidskriften Opulens.

Halldorf menar att liberalismen är ”tom” och därför inte kan svara mot de behov som människor har i sina liv, varför dessa söker sig till andra läror, som nationalism och konservatism. På detta svarar Svensson i Opulens att det i själva verket är konservatismen som är ”tom”. Detta motargument (som mest liknar skolgårdens ”men durå!”) får sin förklaring i att Svensson reducerar konservatism till förbudsivrande, mot vilken han ställer sin egen form av liberalism. Svensson bortser därmed bekvämt från en lång liberal tradition av förbudsivrande, inte minst i vårt eget land. För författaren till boken Glädjedödarna: en liten bok om förmynderi borde annars liberaler som motbokssystemets upphovsman Ivan Bratt vara välbekanta. Att konservativa ofta varit de som stått upp mot liberalers förbudsivrande väljer Svensson också att bortse ifrån.

Svensson och Halldorf gör sig från varsitt håll skyldiga till samma misstag: de reducerar ideologin de polemiserar mot till just de inslag de ogillar, och framställer den egna tanketraditionen som motsatsen. Hos Halldorf förvandlas liberalismen till endast en slags atomistisk individualism, som visserligen medfört mycket gott, men som lösgjort den enskilda individen från hennes gemenskaper med tomhet som följd. Hos Svensson reduceras konservatismen till en fråga om huruvida staten skall reglera människors privatliv eller inte, trots att konservativa ofta är mer skeptiska till statlig inblandning i privatlivet än vad liberaler är.

Gemensam för all denna pajkastning mellan liberaler och konservativa, och mellan klassiska liberaler och socialliberaler, är att den rör sig på en abstrakt ideologisk nivå. Det är en debatt om begrepp snarare än sakpolitik, om vem som ska ha rätt att göra anspråk på vissa ideologiska beteckningar. Såväl bland socialliberaler som bland klassiska liberaler finns de som hävdar att just deras form av liberalism är den enda sanna och att alla andra uppfattningar är förfalskningar av den sanna läran. Ett tecken i tiden är titeln på Lena Anderssons kommande bok Om falsk och äkta liberalism. Boken ges ut av Liberal debatt, knuten till partiet som nyligen bytte namn till Liberalerna och som knappast varit främmande för förbud och förmynderi.

Debatterna om liberalismen handlar därför mindre om vem som har rätt eller fel i sak, utan om vem som är renlärigast. Så tog Mattias Hagbergs granskning av liberala ledarsidor i Dagens Nyheter inte hänsyn till argumenten som framfördes utan endast till ämnesvalet. Den ledarsida som fokuserade för mycket på vissa frågor kunde enligt Hagbergs uppfattning inte göra anspråk på att kalla sig liberal.

Det har aldrig funnits en enda enhetlig liberalism

De olika liberala falanger som strider om begreppet tycks alla härleda sina idémässiga rötter till något slags ursprunglig, oförfalskad och sann liberalism, men faktum är att någon sådan aldrig har funnits. Det 1700-tal ur vilket den liberala idétraditionen växte fram var, för att använda en sliten metafor, en smältdegel av tankegods och idéströmningar som sammansmält med varandra och bildat mer eller mindre konsistenta legeringar.

Många av dem som i dag räknas som liberalismens viktigaste tänkare kände inte till någon liberalism, än mindre kallade de sig själva för liberaler. Det 1800-tal då de moderna ideologierna tog form var stormigt och motsägelsefullt, nya begrepp uppstod och gamla bytte innebörd i ett rasande tempo. Dagens försök att i efterhand nagla fast de ideologiska nyckelbegreppen i fixa definitioner är både anakronistiskt och fåfängt.

Dagens försök att i efterhand nagla fast de ideologiska nyckelbegreppen i fixa definitioner är både anakronistiskt och fåfängt.

Det finns inte, och har aldrig funnits, en enda liberalism, lika litet som det har funnits en enda konservatism. Den som vill få en överblick och en introduktion till en del av liberalismens mångskiftande och stundtals motsägelsefulla strömningar rekommenderas Svante Nycanders Liberalismens idéhistoria som kom häromåret. Trots att det mellan raderna går att utläsa att Nycanders eget hjärta klappar starkare för socialliberalismen än för andra inriktningar i den liberala idéfloran, redogör han sakligt för likheter och beröringspunkter med konservativa strömningar.

Liberalismens idéhistoria är ända från början en historia av infekterade debatter. Till skillnad från dagens inomliberala pajkastning har det inte primärt varit debatter om vem som ska få kalla sig liberal, utan om vad som är sant och rätt, och vilka principer som trumfar andra vid händelse av målkonflikter. Ett centralt tema i den liberala idéhistorien är synen på positiv och negativ frihet, en skillnad som skulle kunna sägas utgöra grunden för konflikten mellan två av liberalismens huvudströmningar: den klassiska liberalismen och socialliberalismen.

Medan klassiska liberaler ofta menat att politiken endast kan, och bör, slå vakt om individens negativa frihet, det vill säga frihet från tvång från andra, har socialliberaler ofta förespråkat en mer aktivistisk politik. Den liberala nykterhetsrörelsen och dess förbudspolitik är kanske det tydligaste exemplet på denna hållning.

Det kan tyckas motsägelsefullt att människor som bekänner sig till en ideologi vars själva namn härleds ur ordet frihet inte vill tillerkänna människor friheten att köpa sprit. Från somliga socialliberalers perspektiv innebär dock alkoholberoendet en större ofrihet än ett statligt spritmonopol. Den klassiskt liberala invändningen mot detta resonemang är att varje gång staten med tvångsmakt försöker korrigera denna typ av förhållanden kränker den medborgarnas negativa frihet.

Konstruktiva inomliberala debatter i sakfrågor borde grundas på vilken eller vilka liberala principer som skall väga tyngst när målkonflikter uppstår.

Finns det då någon väg framåt och ut ur dagens inomliberala skyttegravskrig? Jag tror det. Ett första steg måste i så fall vara att tillerkänna fler liberala ståndpunkter än den egna legitimitet. Att acceptera att liberalismen rymmer en uppsjö konkurrerande och ofta motsägande tankeströmningar. För den som är road av ideologiska etiketter kan det i så fall vara mer fruktbart att tala om vilken sorts liberalism som åsyftas, snarare än att utlysa bannbullor från liberalismen för den som inte håller med.

Konstruktiva inomliberala debatter i sakfrågor borde grundas på vilken eller vilka liberala principer som skall väga tyngst när målkonflikter uppstår. I den under senare decennier infekterade migrationsfrågan har den grundläggande liberala principen om äganderätt ställts mot den liberala principen om fri rörlighet. Stötestenen har varit om varje individs rätt att flytta vart hon vill ska trumfa äganderätten hos de individer som redan bor på platsen. Det behövs inte en stor välfärdsstat för att denna intressekonflikt skall uppkomma. Även i en nattväktarstat är det medborgarna som äger de gemensamma institutionerna. Hårda ord har utväxlats och debatten har påfallande ofta handlat om huruvida den med motsatt ståndpunkt ska få kalla sig liberal, snarare än giltigheten hos hennes argument.

Liberalismens kris

Det talas om liberalismens kris. Somliga menar att den segrat sig till döds, andra som Joel Halldorf menar att den gjort sig irrelevant eftersom den inte presenterar en helhetslösning för hela tillvaron, och därför är ”tom” på innehåll. Som Mattias Svensson påpekar i sitt svar till Halldorf har emellertid liberalismens, i dess olika skepnader, styrka bestått i tilltron till människors förmåga att forma sitt eget liv.

En alternativ tolkning av liberalismens kris skulle i stället kunna vara det allt mer doktrinära förhållningssätt hos många av dess anhängare som förvandlat inomliberala debatter till utrensningsoperationer i syfte att hålla läran ren, snarare än konstruktiva samtal i syfte att lösa konkreta problem och utveckla samhället till det bättre.

Halldorf har rätt i att liberalismen är tom, så till vida att den som söker alla svar inom ramen för denna politiska tanketradition förvisso kommer att leva ett torftigt intellektuellt och moraliskt liv. Liberaler behöver precis som alla andra komplettera sina politiska uppfattningar med andra, från moralfilosofin, religionen, konsten, naturvetenskapen med mera. Liberalismen har kanske mer än någon annan ideologi förmått skapa utrymme för dessa andra sfärer. Det är dess styrka, inte dess svaghet.

Är då liberalism och konservatism förenliga med varandra? Jag menar att frågan är felställd. Det finns liberalismer som går utmärkt att kombinera med former av konservatism, samtidigt som det finns uttryck för konservatism som är helt oförenliga med vissa uttryck för liberalism. Som jag argumenterat för tidigare så är det radikalismen som är konservatismens motsats. Liberalism kan vara både radikal och konservativ till sin natur.

Det liberala projektet har syftat till att skydda den enskilde individen från såväl statens tvångsmakt som de civila gemenskapernas förtryck. Många av de inomliberala konflikterna har handlat om vilket av dessa förtryck som är det mest problematiska. Somliga har landat i att det mest angelägna är att begränsa den politiska makten, medan andra liberaler har landat i att den politiska makten i stället skall utsträckas för att bekämpa förtryck i civilsamhället. De senaste årens debatter om hederskultur har ställt dessa liberala spörsmål på sin spets.

Den konservativa traditionen har sedan den växte fram som en motreaktion på radikalismen under och efter den franska revolutionen syftat till att slå vakt om det hävdvunna och det organiskt framvuxna, det som växt fram genom spontan ordning för att låna begreppet från Hayek. I tider då liberalism slagit över i radikalism och kylig rationalism har konservatismen varit en motpol. I de välfärdsstater som växt fram i väst under efterkrigstiden finns goda skäl för liberaler och konservativa att göra gemensam sak mot en politisk sfär som hotar både individens autonomi och civilsamhällets frivilliga gemenskaper.

Man skulle kunna säga att om liberalismen är en idéströmning om politik och ekonomi är konservatism en idé om samhället bortom dessa kategorier.

Medan liberalismen tillhandahåller en idé om hur de politiska institutionerna bör vara organiserade för att skydda individen, kompletterar konservatismen med ett förhållningssätt om hur man kan freda och utveckla det som vuxit fram i samhället bortom dessa institutioner. Man skulle kunna säga att om liberalismen är en idéströmning om politik och ekonomi är konservatism en idé om samhället bortom dessa kategorier. En liberalkonservativ metafor skulle kunna lyda att en konservatism utan liberalism är som att gå ut i bar överkropp, medan en liberalism utan konservatism är som att gå ut utan byxor.

Progressiv socialliberalism som vill använda statens tvångsmakt till att detaljstyra människors privatliv genom sträng alkohollagstiftning och könskvotering av familjelivet går svårligen att kombinera med en konservatism som anser att sådana frågor hör hemma i civilsamhället. Å andra sidan råder inte heller brist på socialkonservativa som vill använda statens tvångsmakt för att detaljreglera människors familjeliv och alkoholkonsumtion, vilket svårligen går att förena med en liberalism som vill lämna denna typ av beslut till individen.

Så snart de politiska konflikterna bryts ned till sakfrågorna är det plötsligt inte lika enkelt att göra de ideologiska gränsdragningarna. Det finns både socialliberaler och klassiska liberaler på bägge sidor i de infekterade migrationsdebatterna. Det finns både liberaler och konservativa på båda sidor i frågor som rör exempelvis alkohol-eller vapenlagstiftning. Att den som argumenterar för en liberalare vapenlagstiftning riskerar att bli kallad konservativ av liberaler visar hur svårbestämda dessa ideologiska etiketter i själva verket är.