Bidraget (nästan) ingen vill ha

På pappret lät det jättebra, för den som inte är insatt i bostadspolitik eller ekonomiska principer. Regeringen satsar 3,2 miljoner om året på att sponsra företag som väljer att bygga billigare hyresrätter.

Tanken var att hjälpa de svagaste grupperna på hyresmarknaden, unga och nyinflyttade. Inte bara det att de inte hunnit stå ett eller två decennier i den lokala bostadskön; vad som väntar dem är ofta nyproducerade lägenheter. Dessa är i allmänhet dåligt planerade, oftast fula och dessutom sämre belägna. För en 75 kvadratmeter stor trea betalar man i genomsnitt 12 789 kronor i månaden.

Det låter dyrt för ett hyresreglerat land. Orsaken är att väldigt få vill bygga hyresrätter när man inte får ta ut en marknadsmässig hyra; däremot blir det desto mer gynnsamt att bygga bostadsrätter, där efterfrågan hålls artificiellt hög genom bristen på hyresrätter. För att skapa någon form av incitament för hyresrättsbyggande införde Persson-regeringen 2006 presumtionshyror, som gör det möjligt för hyresvärden att under de första femton åren ta ut en hyra för nybyggda lägenheter som inte styrs av lägenhetens ”bruksvärde”.

Man hade ju kunnat införa marknadshyror i stället, så att lägenheternas pris speglade deras faktiska värde. I stället sätts priset i förhandling mellan hyresvärden och Hyresgästföreningen, där den senare ser till att hålla priset så lågt som möjligt. Det är därför de svaga grupperna på bostadsmarknaden betalar nära 13 000 för en dålig trea i ett ogästvänligt nybygge, medan de mest köpstarka grupperna som varit på bostadsmarknaden länge hyr billiga innerstadstreor.

Har man skapat problem genom att aktivt sabotera en marknad, kan man inte lösa dem genom att snedvrida marknaden ytterligare.

Marknadshyror hade visserligen gjort det mycket mer lönsamt att bygga hyresrätter, men de också inneburit ett erkännande av att många decenniers bostadspolitik inte bara har varit värdelös, utan direkt skadlig. I stället infördes alltså presumtionshyrorna, som visade sig bli väldigt dyra – så regeringen Löfven kände sig tvungen att kompensera med ett investeringsstöd, som varje år kostar svindlande 3,2 miljarder kronor och hittills inte har lett till en enda ny hyresrätt i Stockholmsområdet, där den värsta bristen råder.

Det borde inte komma som en överraskning. Stödet är utformat så att den som bygger tillräckligt billiga hyresrätter får pengar, men fastighetsägare i områden med hög efterfrågan har mer att vinna på att ta ut högre hyror än att få statliga bidrag.

Däremot ligger hyran i områden med lägre efterfrågan redan från början betydligt närmare nivån som krävs för att man ska få investeringsbidrag. Där kan det vara lönsamt att ta emot investeringsstödet. Mycket riktigt visar det sig att inte ens var femte subventionerad lägenhet har hamnat i någon av Sveriges tio största kommuner. I stället har hundratals lägenheter fått investeringsbidrag i Kalmar, Burlöv och Gällivare.

Sedan fördelas de aningen billigare lägenheterna fortfarande enligt samma orättvisa kösystem. De unga och nyinflyttade regeringen påstår sig vilja hjälpa har precis lika låg chans att få en billig hyresrätt som en dyr. För den som inte har tillbringat mer än ett decennium i bostadskön är ett förstahandskontrakt fortfarande en avlägsen förhoppning.

Har man skapat problem genom att aktivt sabotera en marknad, kan man inte lösa dem genom att snedvrida marknaden ytterligare. Vad de svaga grupperna på bostadsmarknaden behöver är politiker som prioriterar dem före innerstadens privilegierade hyresgäster. Sådana politiker lyser hittills med sin frånvaro.