Boken om Trump har samma problem som Trump

Säga vad man vill om såväl boken som om huvudpersonen, ingen kan förneka att lanseringen av Michael Wolffs Fire and Fury: Inside the Trump White House (Henry Holt and Company) har satt en helt ny standard för politiska reportage-böcker. Eller för att tala Trump-språk: ”It was just a tremendous boklansering. It’s the greatest boklansering ever, believe me.”

Wolff blev megakändis över en natt, bokens upplaga sålde slut på tjugo minuter och toppade Amazons beställningslista kort efter att ett utdrag publicerats i tidningen New York. Donald Trump, själv besatt av tittar- och försäljningssiffror, var vänlig nog att bidra med ett antal fat olja på elden genom att hota såväl författaren som den tidigare chefsstrategen Steve Bannon (en av bokens källor) med diverse stämningar.

USA lider ingen brist på den här sortens reportage-böcker. Även om man skulle jobba heltid med att försöka, så skulle ingen hinna plöja all bakom kulisserna-litteratur om Vita huset, kongressen, valkampanjer och enskilda politiker. En del blir omedelbara klassiker, som Richard Ben Cramers What it takes: The way to the White House om 1988 års presidentval, som blev en slags förlaga till John Heilemanns och Mark Halperins ännu mer hyllade Game Change om valet 2008. Journalistlegendaren Bob Woodwards många böcker om turerna i Vita huset hör också till standardverken.

Ingen bok har dock orsakar samma globala rapporterings- och försäljningsexplosion som Fire and Fury. Beror då detta på att boken är så makalöst bra? Nej, snarare beror det på att den president som nu granskas helt enkelt inte är jämförbar med någon av sina företrädare. Huvudingredienserna i handlingen – Trumps politiska ovana och ointresse av att anpassa sig till den nya rollen, intrigerna mellan hans olika medarbetare och familjemedlemmar, chocken över att den åldrade fastighets- och medieprofilen nu faktiskt sitter där med fingret på kärnvapenknappen – ”My button is bigger and more powerful than Kim Jong-Uns, and it works!” – är kända sedan tidigare. Detta var en bok som väntade på att skrivas. Allt som behövdes var ett par saftiga och säljande citat.

Och underhållningsvärdet är det sannerligen inget fel på. Michael Wolff har tydligen, på grund av Trumpstabens bristande erfarenhet och rutiner, kunnat gå som barn i (vita) huset och hugga folk i förbifarten för förtroliga samtal. Och vilka åkommor som i övrigt må plåga Trumps vita hus så finns åtminstone inte överdriven budskapsdisciplin och partilojalitet med på listan. Här snackas det skit till höger och vänster, och värre blir det i takt med att de ovana och ofta okvalificerade tjänstemännen konkurrerar om den dito presidentens uppmärksamhet och gunst. Jag läser snabbt, endast med avbrott för ett och annat gapskratt.

Vilka åkommor som i övrigt må plåga Trumps vita hus så finns åtminstone inte överdriven budskapsdisciplin och partilojalitet med på listan.

Men det höga underhållningsvärdet till trots: det här är en problematisk bok. Inte bara för att Michael Wolff har ett något äventyrligt rykte sedan tidigare, och en historia av att anklagas för kreativ citatteknik. Framför allt låter boken oss nästan aldrig veta vad som är citat, vad Wolff själv har hört under de många timmarna i Vita huset eller vad som har framkommit i diverse bakgrundssamtal. Ytterst få av de 336 sidorna förmår skilja mellan första-, andra- och tredjehandsuppgifter. Korrekturfel dyker upp här och var. Uppenbara sakfel likaså. Wolff har (motiverat) roligt åt att den nyvalde presidenten inte känner till John Boehner, den förre talmannen i Representanthuset. Men när Wolff själv beskriver republikanen Dick Armey som före detta talman (Armey var majoritetsledare, alltså ett snäpp under talmannen) så blir det svårare för den insatte läsaren att skratta med. Eller att ta bokens övriga uppgifter på allvar.

Ett sätt att utvärdera en journalistisk anrättning är att studera kryddningen. Om en story är stark så står den sig bra på egna ben, utan att journalisten adderar spekulationer och gissningar. Fire and Fury klarar inte det testet. Därtill är de spektakulärt obekräftade funderingarna om Trumps mentala hälsa, läskunnighet etcetera för många och för vårdslösa. Den som till äventyrs tror att presidenten inte är läskunnig kan med fördel titta på några av de tidiga kampanjtalen som han höll på fri hand, och jämföra med de tal han numera håller med hjälp av teleprompter. Svaret på Wolffs halvuttalade påstående finns i skillnaden mellan dessa. Och för en seriös journalist vore Trumps uppenbara svagheter fullt tillräckliga. Det är till exempel uppenbart att Trump har stora kunskapsluckor inom en mängd sakområden – ”Nobody knew that health care was this complicated!” – och att han inte är överdrivet förtjust i att läsa detaljerade rapporter. Men att utifrån detta antyda att han inte kan läsa alls, eller för den delen ställa psykiatriska diagnoser man inte behärskar, är inte bara dålig journalistik. Det är omdömeslöst.

Michael Wolff har möjligen ändå skrivit en överlag bra och avslöjande bok. Men hur bra, och hur avslöjande, kan vi inte veta. Och däri ligger problemet. Ju större måltavlan är, desto skarpare måste det journalistiska kikarsiktet vara. För om nu Fire and Fury faktiskt innehåller flera scoop så kan författarens slarvande leda till att scoopen drunknar. Och om boken innehåller överdrifter och påhitt så är den en falsk anklagelseakt mot en politiker som visserligen besitter enorma brister, men som för demokratins skull ändå förtjänar att granskas med samma grad av seriositet som sina företrädare.

Michael Wolffs bok om Trumps vita hus kan mycket väl bli den som säljer bäst. Men jag skulle föredra att läsa en som skrivits av Bob Woodward.