Samhälle Krönika
Borgerligheten måste kraftsamla kring otryggheten
Den grova brottsligheten har gjort trygghetsfrågan till en avgörande frihetsfråga. Trots det lyser det konstruktiva politiska reformsamarbetet med sin frånvaro. Det skulle kunna vara en självklar uppgift för riksdagens borgerliga partier att samlas kring, skriver Julia Eriksson.
Mellan regeringskris, fotbolls-EM och semester har rapporteringen om otrygghet och skjutningar lyckats slå igenom mediebruset. Det är inte förvånande, sett till vad rapporteringen handlat om: En polis som bryter ihop i ett nyhetsreportage i SVT, veckan därefter ett polismord och några dagar senare skjuts en ung man ihjäl på en frisörsalong.
Både uppmärksamheten och efterfrågan på åtgärder gentemot brottsligheten i Sverige har ökat de senaste åren. I en ny nationell undersökning utförd av SOM-institutet vittnar resultatet om att andelen väljare som anser att brottsligheten är en av de viktigaste politiska frågorna ökat från var tionde väljare till drygt var tredje väljare mellan 2010 och 2020.
Det borde inte förvåna någon att frågan toppar dagordningen. Ändå upplevs det politiska projektet för att vända utvecklingen gå långsamt. Anledningarna till detta kan antas vara många. Frågan har seglat upp i opinionen samtidigt som migrationsdebatten avlöstes av valår och rekordlång regeringsbildning, och strax därefter drabbades Sverige av en global viruspandemi. Med ett år kvar till valet är står det dock klart att frågan om brottsbekämpning kommer bli en viktig fråga för politikerna att kunna svara på.
Människor begränsas av den otrygghet som vuxit fram.
Men oaktat vad opinionen nu vittnar om bör det mot bakgrund av utvecklingen finnas fler partier än idag som tar frågan på större allvar. Statistik från Brottsförebyggande rådet, Brå, redogör för att det framför allt är det dödliga våldet som ökat i samhället. Den är en utveckling som satt sitt avtryck. I många fall finns det inte längre enbart ett brottsoffer och en brottsling – otryggheten breder ut sig och invånare i utsatta områden vittnar om rädsla för att gå ut eller att lämna barnen ensamma i lekparken på gården, och lokala företagare tvingas stänga ner sin verksamhet. Människor begränsas av den otrygghet som vuxit fram. Trygghetsfrågan har blivit en central frihetsfråga.
Läs också:
Trots det saknas det fortfarande liberala politiker som prioriterar trygghetsfrågan. Moderaterna är det parti som profilerat sig tydligast i debatten. I rollen som det största oppositionspartiet har man skickligt identifierat ett område där politiska svar saknats. Det är ett viktigt uppdrag i rollen som oppositionsparti, men här bör moderater dra nytta av sina forna bundsförvanter. Avvägningen mellan rättstrygghet och rättssäkerhet kräver fingertoppskänsla och då är flertalet liberala företrädare i debatten bättre än en. Samtidigt som det vore önskvärt att Moderaterna reviderade förslagen om anonyma vittnen och hemlig övervakning utan misstanke behöver Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna bidra med fler konstruktiva förslag.
Att komma till bukt med den grova brottsligheten bör vara ett självklart projekt för de partier som värderar människors individuella frihet högt.
Kanske ligger en gemensam linje närmare än vad som hittills uppmärksammats. Många partiföreträdare säger sig vilja samarbeta i frågan och det går att skymta en idégemenskap hos riksdagens borgerliga partier. Det finns en ambition om att någonting behöver göras och både Annie Lööf och Ulf Kristersson lyfte ämnet i sina almedalstal så sent som i förra veckan. Att komma till bukt med den grova brottsligheten bör vara ett självklart projekt för de partier som värderar människors individuella frihet högt.
Borgerliga värden som ordning, trygghet och rättssäkerhet kan kombineras. Med en gedigen översyn av ett eftersatt rättssystem skulle ett borgerligt samarbete kunna nysta fram de reformer som majoriteten efterfrågar, och samtidigt värdesätta enskildas privatliv, rättvisa rättegångar och en tvångsmakt som utgår från lag och domstolsbeslut snarare än godtycke. En bra början är att se till att polisen ges resurser att fokusera på personbrott, att den övriga rättsväsendet har möjlighet att följa med i den utvecklingen och att straffrätten bygger på att individer ska bära ansvar för sina handlingar.
Det självklara svaret i frågan om brottsbekämpning måste vara noggrannhet och hårt arbete, inte oproportionella övervakningsåtgärder och rättsosäkra element. Politik måste utgå från principer snarare än magkänsla. En borgerlig verkstad för ett sådant projekt vore en bra början.