Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Landet som ersatte polisen

Ansvaret för att upprätthålla ordning och säkerhet i Sverige faller på polisen. När polisen inte syns till har dock allt fler svenska kommuner börjat täcka upp genom ordningsvakter. Smedjans Adam Danieli undersöker hur kommunsverige på egen hand har börjat genomföra en reformering av ett allt sämre fungerande polisväsende.

Patrullerande ordningsvakter. Foto: Jessica Gow / TT.

1970-talet innebar dansbandets födelse. Färgglada kostymer, foxtrot och leende, guldbruna ögon kanske i dag mest förknippas med vissa veckor i Malung, men var under detta årtionde en central del av den liberalisering av det svenska samhället som inte längre gick att hålla tillbaka. För allt fler svenskar blev det en naturlig del av livet att lyssna på liveband, dansa och tillbringa tid på uteställen. I takt med att mellanölet flödade och Lasse Stefanz svängde, blev Sverige ett lite friare land. Det kom dock snabbt att ställa nya krav.

Ungdomar som hängde i folkets park hade decennier tidigare skapat bestörtning under begreppet dansbaneeländet. Fylla, stök och oordning besvärade landets folkparker, och skulle dansbanden bli kvar, krävdes reformer. Det tyckte i alla fall regeringen Fälldin, som under sent 1970-tal tillsatte en utredning för att se över ordningshållningen.

I stället för att den som drev ett uteställe eller arrangerade ett evenemang skulle behöva ta lagen i egna händer för att upprätthålla ordningen, eller behöva besvära polisen, skulle arrangören själv kunna ansvara för ordningen genom professionella vakter, föreslog regeringen. Redan tidigare hade polisen mer eller mindre fritt ställt ut förordnanden om att tillsyn och ingripanden kunde ske av icke polisanställda när det behövdes. Reformen hade som syfte att klargöra ansvarsfördelningen, eller som det hette i propositionen, råda bot på den ”osäkerhet om olika uniformerade kårers ställning och funktion [som råder] i samhället”. Ordningsvakten var född.

Polisen stod för bevakning i allmänhet, ordningsvakterna för specifik bevakning.

Reformen blev en stor framgång. Den gäller i stora delar än i dag. Ordningsvakter, med ställning någonstans mellan polis och privatperson, står i dag för en stor del av bevakningen vid större evenemang, mässor, idrottsmatcher, uteställen och festivaler. Genom att noga reglera vem som kunde bli vakt och vad en sådan fick göra skulle rättssäkerhet råda. Trygghet skulle däremot inte bli en fråga om privata resurser. Polisen stod för bevakning i allmänhet, ordningsvakterna för specifik bevakning. Så var det i alla fall tänkt.

Ordningsvaktslandet

I dag är användningen en annan. Allt fler kommuner har ordnat kommunala ordningsvakter, med ansvar inte för fotbollsmatcher och festivaler, utan för att minska stök och brottslighet i tätorterna. När Smedjan ställer frågor till samtliga kommuner i Sverige om användningen av ordningsvakter i syfte att upprätthålla ordning är resultaten överväldigande. Inte bara är ordningsvakter aktuellt för många – det kopplas direkt till polisens arbete. I kommunsverige fullständigt osar missnöjet med polisens närvaro. 95 procent av de cirka 200 kommuner som har svarat på Smedjans enkät säger sig ha behov av större polisiär närvaro. Bara 20 procent säger sig vara nöjda med dagens närvaro. ”Allt medborgarna vill ha är polisen” svarar en kommunchef i ett mail, och beklagar sig över att kommunens arbete utgår från att ”det inte finns någon närvaro att räkna med från polisen”.

Hur stor användningen av ordningsvakter är har varit omdiskuterat, men när Smedjan går igenom uppgifter från Sveriges kommuner visar det sig att så många som en tredjedel av Sveriges kommuner på permanent basis använder eller planerar att använda sig av kommunala ordningsvakter. Det innebär en dramatisk ökning från de enstaka exempel som fanns under 2010-talets början. Till detta tillkommer en handfull kommuner som försökt, men inte fått polisens godkännande. Av dessa menar sig nästan alla att det är för att täcka upp för polisiär frånvaro. ”Staten har abdikerat och lämnat fritt fram för kriminaliteten” säger en kommunchef. ”Ska kommunen behöva täcka upp med vakter för att upprätthålla en grundläggande trygghetsnivå?”

Efterfrågan på lokal polis är enorm. Självklart är resurser, som i detta fall också betalas av någon annan, alltid välkomna. Men att kommuner gör slag i saken och skaffar egna ordningsvakter visar på att man även är beredd att lägga egna pengar i potten.

En person som tidigt varit kritisk till den bristande polisnärvaron i sin kommun, och var först med kommunala ordningsvakter, är Torkild Strandberg, sedan tre mandatperioder kommunstyrelsens ordförande och Liberalernas starke man i Landskrona. Han använder ordet vakuum för att beskriva situationen i kommunen som följde när rättsstaten successivt drog sig tillbaka i början av 2000-talet.

“Ordningsvakterna är ett svar på ett icke-närvarande polis.”

– Omkring 2010 upplevde vi tydliga trygghetsproblem i Landskrona, både reella och upplevda, och prövade därför att införa kommunala ordningsvakter. I och med att polisen genomgick sin stora omorganisation var deras närvaro sämre än någonsin, även om den minskat under lång tid. Det var en kompensatorisk åtgärd för att det statliga rättsväsendet inte levererade. Ordningsvakterna är ett svar på en icke-närvarande polis.

Kommunalrådet Torkild Strandberg (L) . Foto: Johan Nilsson / TT .

Strandberg beskriver resultatet som lyckat, men betonar också att det har begränsad räckvidd.

– Man får nog säga att det varit framgångsrikt. Ordningen har blivit bättre, och det är en bra resurs att ha även vad gäller det sociala arbetet. En kontinuerlig närvaro av ordningsvakter underlättar i arbetet med ungdomar och människor på glid. Även om problemet med frånvarande polis minskar, är det bra att kommunerna har en kapacitet för ordningsinsatser. Vad man inte får göra är att tro att detta är en lösning på problemet, det är en liten insats. Det var en kompenserande åtgärd, ingen ersättning.

Ordningsvakterna är i Landskrona för att stanna, intygar Strandberg.

– Detta är inte en temporär åtgärd, jag är övertygad om att det kommer fortsätta under överskådlig framtid. Vi får lägga kommunala pengar på detta, men det är en kostnad värd att ta i och med att trygghet är en prioriterad fråga för i stort sett alla medborgare.

Kommuner bryter mot lagen

Som Torkild Strandberg antyder, är detta en ny utgift för kommuner. Att upprätthålla säkerheten är inte en kommunal angelägenhet. Första meningen i polislagen säger att uppgiften att ”upprätthålla allmän ordning och säkerhet” är polisens, med stöd av ett antal specialmyndigheter som Säpo och tullen. Behöver tvång användas i annan verksamhet, såsom vid verkställande av kommunala beslut, krävs så kallad handräckning, alltså att polisen bistår myndigheten. För kommuner kan det exempelvis röra sig om omhändertagande av barn för tvångsvård eller hämtning till skola.

Ordningsvakten är i stället polisens förlängda arm, eller som det beskrivs i lagen, dessa ska medverka till upprätthållandet av ordning. Detta efter 80 timmars utbildning. I denna ska ingå lagregleringens innehåll, akutvård, säkerhet och konflikthantering Efter denna får ordningsvakten ansöka om förordnande från polisen och sedan tjänstgöra.

Ordningsvakter är underställda polismans befäl och får enbart agera inom sitt förordnande. I utbyte har man vissa särskilda befogenheter att avvisa och avlägsna störande eller våldsamma personer från platsen där man tjänstgör eller omhänderta dessa med tvång i väntan på polisen. Detta i syfte att hålla ordning, inte primärt för att förebygga brott, utreda dem eller gripa misstänkta. Denna gräns har dock luckrats upp efterhand. Och med polismyndighetens goda minne. De godkänner i dag helt andra tillstånd än tidigare.

– I dag används ordningsvakter på ett helt annat sätt än vad det är tänkt i lagstiftningen. Nya behov kan givetvis uppstå över tid, men den utveckling vi ser nu är motiverad av en väldigt stark vilja att göra ordningsvakterna till något annat än de ska vara.

Det säger Ingrid Helmius, lektor i offentlig rätt på Uppsala universitet som inriktat sig på just polisrätt. Hon är mycket kritisk till hur polismyndigheten tillämpar gällande lagstiftning.

– Under de senaste åren har polisen börjat utfärda förordnanden för patrullering. Det var aldrig tanken. Det är tydligt att lagen är tillämpbar på enstaka evenemang eller serveringar och på specifika platser.

Det Helmius syftar på är så kallade LOV-3-förordnandena, en term som utökat vokabulären hos många svenska kommunpolitiker under de senaste åren. Benämningen syftar tredje paragrafen i lagen om ordningsvakter – ett undantag från vanliga förordnande där tillstånd kan ges inte bara för specifikt evenemang eller lokal utan i ”annat fall”. Mer specifik kring vilka situationer som kan utgöra ett sådant är inte lagen. Det utgör ett klart undantag från den ursprungliga tanken, men har kommit att bli en gummiparagraf.

“Patrullerande ordningsvakter är i strid med dagens lagstiftning.”

Helmius menar att nuvarande användning av ordningsvakter innebär ett tydligt brott mot lagen, från både polisen och kommunerna.

– Polisen har möjlighet att utfärda förordnanden för viss plats och viss tid. Inte som ibland sker i dag, under obegränsad tid och för patrullering av större områden. Kommunen å sin sida är enligt kommunallagen förbjuden att utöva verksamhet som tillhör annan. Ordning och säkerhet är polisens arbete. Kommunen kan alltså inte börja ta sig an polisiära uppgifter. Patrullerande ordningsvakter är i strid med dagens lagstiftning.

Ordningsvakter under polisens befäl. Foto: Fredrik Sandberg / TT .

Detta tycks dock inte hindra vare sig kommunerna eller polisen. I praktiken fungerar det så att kommunen pekar ut vissa områden som platser där ordningen i regel störs, och i bästa fall får ordningsvakter polisens tillstånd för att bevaka platsen. Dessa betalas sedan av kommunen för att upprätthålla ordningen. Mellan sina områden kan sedan ordningsvakter röra sig och bevaka under den tid som förordnandet gäller. Utanför dessa områden får ordningsvakterna inte verka.

I drygt 700 fall har sådana områden beviljats. Detta trots att polisens egen tolkning så sent som 2015 var att patrullerande ordningsvakter var polisiära uppgifter, och därför inte möjligt inom lagen om ordningsvakter. Sådant får inte kommuner ägna sig åt enligt kommunallagen, som föreskriver att ”kommuner […] inte [får] ha hand om sådana angelägenheter som enbart staten […] ska ha hand om”.

Enligt polismyndighetens föreskrifter, som berör hur lagen om ordningsvakter tillämpas, ska sedan 2017 vägas in i bedömningen av ansökningar huruvida “det [är] svårt för polismyndigheten att avdela det antal poliser som krävs för att upprätthålla allmän ordning på platsen utan att det får negativa konsekvenser för utförandet av andra mer prioriterade polisuppgifter”. Det är alltså fråga om att täcka upp för just polisresurser – och därmed statens verksamhet.

Helmius pekar på två anledningar till varför denna fråga har bubblat upp just nu: ett stort politiskt tryck, där alla accepterar en sådan tillämpning, och en polismyndighet som är tacksam för att få stöd i delar av sin mest misslyckade verksamhet – den att synas ute i fält.

– Det finns en övertro på ordningsvakter från politiken, som inte motsvarar effekten alls. Men från alla parter är de välkomnade, vilket gör att man kan vidga tillämpningen. Polisen säger givetvis inte nej till att få hjälp på detta sätt. Om det behövs ändringar på området bör detta dock ske genom politiska beslut, inte genom godtycke i lagens tillämpning.

Evenemang, sport, spel och alkoholservering var vad som avsågs vid lagens tillkomst. Mer permanent bevakning var polisens arbete. Ändå syns i dag ordningsvakterna på centralt belägna platser som Drottninggatan i Stockholm, på Möllan i Malmö och utanför Nordstan i Göteborg.

Lämnade i sticket

Trots att lagen tolkas allt mer generöst har regelverket satt käppar i hjulet. Ett flertal kommuner har ansökt och blivit nekade ordningsvakter. I vissa fall har också olika lösningar med kommunala ordningsvakter överklagats och upphävs. Staffanstorp är ett exempel. Där hade kommunen försökt sig på att tänja på reglerna. Behovet var stort, polisen frånvarande och lagen föråldrad, menade det politiska styret. Kammarrätten blev inte övertygad, utan upphävde beslutet. ”Vad ska vi svara medborgarna som är trötta på stöket?” skriver en uppgiven säkerhetschef i en en annan kommun, som i likhet med Staffanstorp blivit nekad vakter, till Smedjan. Klämd mellan medborgarnas krav och en stat som inte svarar upp.

”Vad ska vi svara medborgarna som är trötta på stöket?”

Trots att kommunerna i förkrossande majoritet är besvikna på närvaron, har nästan alla goda saker att säga om polisens kompetens. Svensk polis har lång utbildning och tycks i regel agera förtroendeingivande när den väl dyker upp. Detta skapar en känsla av att ha övergetts och behov av att täcka upp – men utan ekonomiska resurser eller befogenheter. Detta är en situation som har blivit värre.

I samband med en stor omorganisation 2015 slutade Fredrik Pahlberg som polis i Stockholm. Han beskriver det som att han ”gjort det mesta inom polisen” under många år, men inte kände att visionen om att komma närmare medborgaren när polisen gjordes nationell var realistisk. Nu är han istället kommunchef i hälsingländska Ovanåker. När vi talas vid hänvisar han fortfarande ibland till polisen som vi, och menar att hans farhågor om myndighetens utveckling har besannats.

– Vi har kommit ännu längre ifrån människor. Närvaron har kraftigt försämrats under många år, egentligen från 80-talet och framåt. Myndigheten har centraliserats, och i dag kan vi [i Ovanåker] inte räkna med att polisen kommer på naturliga utryckningar.

Fredrik Pahlberg, kommunchef i Ovanåker. Foto: Nordanstigs kommun.

Med naturliga sådana menar Pahlberg såväl ordningsstörningar som våld.

– Det här påverkar oss. Människor som är hotfulla i kommunens verksamhet kan vi inte räkna med att få hjälp med. Istället har väktare fått täcka upp. Vi är skyldiga att ha dem av arbetsmiljöskäl, inom exempelvis socialtjänsten, och har gjort det vi kan med larm och ombyggnationer. Man får tänka mer på säkerhet helt enkelt. Vi har ingen kommunal polis i Sverige, men får göra det som går.

Pahlberg uttrycker en viss förståelse för att kommunerna börjar se sig om efter andra lösningar på invånarnas krav. Ovanåker, med centralorten Edsbyn, har av kostnadsskäl i dag inga ordningsvakter. För en liten kommun kostar det på, även om Pahlberg menar att man absolut skulle beviljas om man sökte tillstånd.

– Hela fenomenet med ordningsvakter är ett bevis på att polisen inte levererar trygghet. När jag arbetade inom polisen var det ett tydligt undantag att acceptera ett LOV-3. Det var nästan som att säga att man abdikerat från platsen.

En tydlig frustration märks av när Pahlberg talar om kommunens trygghetsskapande arbete.

– Det är oförskämt att hela tiden peka på välfärdsbrister som en del av trygghetproblemen. Det finns många länder i Europa där välfärden är betydligt sämre men där brottsligheten ändå kan hållas nere. Det sker med hjälp av tydlig polisnärvaro. Självklart ska kommuner sköta en bra social verksamhet, men att hävda att kommuner ska ta ansvar – utan att ha verktygen – är naivt. Vi tar hand om invånarna, det är inte där skon klämmer. Polisen är problemet.

Det finns gott om möjliga förändringar som skulle göra kommunens arbete lättare.

Kommunen är fast i ett limbo, där behovet är stort men de egna möjligheterna begränsade till att attrahera statens resurser. I grunden är dock den tidigare polisen positiv. Det finns gott om möjliga förändringar som skulle göra kommunens arbete lättare.

– Staten kan absolut vältra över mer ansvar på kommunerna, men då måste det ske under ordnade former och med en finansiering som är tillräcklig. Det finns många förändringar man kan göra, men ska tryggheten vara någorlunda likvärdig över landet är det uppenbart att det är staten som måste täcka upp. Befogenheter, men också statliga pengar, behövs om man fortfarande vill ha staten som ansvarig för ordning och säkerhet.

En allt mer frånvarande polis

Den strikta uppdelningen mellan kommunen som lokal myndighet och staten som företrädare för våldsmonopolet har inte alltid funnits. Innan den omfattande reformen av polisen 2015 hade kommunerna en koppling till polismyndigheten genom att de hade representanter i bland annat länspolisstyrelserna. Ännu längre tillbaka, på 50- och 60-talet, fanns en kommunalt baserad polis i Sverige, uppdelad i över 500 distrikt efter dåtidens kommunindelning. Ordningspolisen var lokal medan kriminalpolisen var regional.

Den kommunalt baserade polisen togs bort då så pass många enheter ansågs öppna upp för rättssäkerhetsproblem och ineffektivitet. Polisen blev istället till 21 länsvisa polisregioner, och det lokala inflytandet blev mindre. Ett antal mer eller mindre misslyckade försök under 90- och 00-talet med vad som kallades kvarterspolis och senare närpolis följde, men den lokala frånvaron fortsatte att gäcka myndigheten.

Höjdpunkten på centraliseringsvågen blev reformen 2015, då polisen blev en enda nationell myndighet och rikspolischefen tog över makten från vad som tidigare varit en styrelsemyndighet under rikspolisstyrelsen.

Det kommunala inflytandet är i dag i princip obefintligt.

Det kommunala inflytandet är i dag i princip obefintligt. Idealet för reformen 2015 var försvarsmakten eller kriminalvården, snarare än lokalt förankrade länsstyrelser eller kommunala myndigheter. Det går i dag inte att som kommunal beslutsfattare påverka polisen mer är vad man kan påverka Skatteverket.

Att uppnå lagens målsättning, den om att upprätthålla ordning och säkerhet, har blivit allt svårare. Det har till och med polismyndigheten själva medgivit i flera fall. Framför allt personalförsörjning och administration varit två problem som återkommer i interna utredningar. Polisens administration ökar ständigt, och trots att polisen under 2020 har slagit rekord i antal nyanställningar har antalet poliser i yttre tjänst minskat stadigt i många år. En effektivare organisation har länge varit en tydlig drivkraft för reformer hos myndigheten, men tillstånds- och kommunikationsenheterna växer för varje år.

När polisfacket undersökt poliser som slutar konstaterar man att målsättningen om att antalet poliser ska öka – som funnits under regeringar av flera färger – i dag inte är realistisk. Polisen blöder personal. 2016 var ett rekordår, där nästan 1000 poliser lämnade kåren. En minoritet var pensionsavgångar, medan över hälften av de som slutade gick till anställningar utanför polisen. Till detta ska läggas över 1500 civilanställda som slutade samma år. I undersökningen uppgav över 70 procent av poliserna att resursbrist skadar polisens arbete.

Anders Ivarsson Westerberg, professor i offentlig förvaltning och den som genomfört den mest omfattande utvärderingen av reformen 2015, kom tidigare i år med sin slutrapport Reform i uniform – Polisens stora omorganisation. Kritiken var hård. Han konstaterade att även om polisen hade problem som föranledde reformen finns en ihållande tendens där “centripetala krafter drar polisen inåt och uppåt i organisationen”. Konsekvenserna, menade han, har varit ytterligare förlorad lokal förankring och närvaro. 

Guld med täljkniv

Sedan 70-talet har avståndet mellan polisen och medborgaren blivit allt större. Det är här ordningsvakterna träder in i bilden. Det har skett i det fördolda, men branschen fullkomligt boomar. Antalet förordnanden ökar för varje år, i både privat och offentlig sektor. Enligt branschorganet Säkerhetsföretagen betalade kommuner över två miljarder kronor till privata säkerhetsbolag under 2018 – en siffra som ökat avsevärt sedan dess. En ordningsvakt kan tjänstgöra hos flera huvudmän, men totalt fanns vid årsskiftet 8300 i tjänst i Sverige. Detta kan jämföras med att Sverige har under 10 000 poliser totalt i yttre tjänst.

En av Stockholm stads egna ordningsvakter. Foto: Stina Stjernkvist / TT.

Omfattningen varierar kraftigt. Stockholm har anställt så många som 100 ordningsvakter i egen regi utöver de hundratalet som patrullerar i tunnelbanan, medan mindre kommuner har enstaka personer tillgängliga under vissa tider. Sammantaget rör det sig om hundratusentals timmar av patrullering på gator och torg varje år som inte görs av polis utan av privata aktörer. Enligt branschorganet har antalet gripanden av misstänkta också mångdubblats under senare år. Så som systemet ser ut är polisen ansvarig för att bevilja tillstånd för att komplettera sin egen verksamhet på andras bekostnad.

Stockholm har anställt så många som 100 ordningsvakter i egen regi.

I takt med att affärerna går som tåget har säkerhetsbranschen flyttat fram sina positioner. Säkerhetsföretagen har gjort en stor sak av att branschen tecknar kollektivavtal och består av seriösa företag. Tanken är att statusen för tjänsterna ska höjas och att allmänhetens syn på ordningsvakter ska bli mer positiv. Man har också föreslagit en mängd reformer för att bygga ut och möjliggöra större användning av kommunala ordningsvakter. I en rapport beskrivs hur ordningsvakterna kompletterar polisens arbete och därmed rättsstaten. De är med andra ord här för att stanna.

Det är dock ingen hemlighet att man expanderat verksamheten och numera tar sikte direkt på brottslighet, inte evenemangsbevakning. ”Med en ökad kriminalitet i Göteborgs stad behövs ordningsvakterna för att bidra till att stärka medborgarnas säkerhet”, skriver Säkerhetsföretagens branschchef Li Jansson i GT. Man befriar tid för polisen, nästan som en del av polismyndigheten.

Li Jansson, branschchef för Säkerhetsföretagen. Foto: Säkerhetsföretagen.

– Det går ganska bra för branschen nu. Tyvärr får man säga. Ökad otrygghet innebär större efterfrågan på säkerhetstjänster. Alla större städer har i dag ordningsvakter i någon form, antingen i egen regi eller upphandlat. Få investerar i säkerhet de inte behöver, och detta är en tydlig signal om att det finns väldigt stora problem.

När Smedjan talar med Li Jansson är det en flertydig bild som framträder. Även om brott och otrygghet i grunden är negativa signaler, vilket Jansson är noga med att betona, innebär det möjligheter för företagen. Låg polisnärvaro är helt klart en bidragande faktor.

– Många kommuner möter i dag en utmaning, och vi ser en kraftig tillväxt av ordningsvakter i kommunal tjänst. Brottslighet och sociala problem kommer i par, och när ordningsvakter fungerar utgör de en bra länk mellan kommun och polis. Det handlar både om brottslighet och social problematik.

Jansson är tydlig med att ordningsvakterna inte utgör ersättning för polisen.

– Ordningsvakter ska inte ersätta polisen. De blir inte poliser, utan polisen måste vara närvarande. Om något är ordningsvakterna de som drabbas hårdast när polisen inte är tillgänglig, eftersom deras arbete då blir betydligt farligare.

I stället pekar Li Jansson på att det finns en mängd uppgifter som polisen ansvarar för, men som inte kräver polisiära resurser. Arbetsuppgifter såsom transport av omhändertagna är ett exempel. ”Polis som kör taxi är kanske inte en lämplig användning av resurser”, säger Jansson.

Från branschens sida lyfter man tydligt fram just kostnadsaspekten. Poliser är dyra i tjänst, särskilt om man med polis menar fysisk närvaro i fält. I runda slängar rör det sig om knappa 1 500 kronor i timmen. Ännu mer på obekväma timmar. Det får man mångdubbelt fler ordningsvakter för.

Även polisen själv har under senare år börjat handla upp väktare och ordningsvakter för att sköta vissa av polisens egna uppgifter, just av kostnads- och resursskäl. I många fall får man dock inte göra det, exempelvis vad gäller att transportera häktade eller omhänderta personer för tvångsvård. Det ska enligt lag utföras av polisen. Det regelverk som används i dag är inte ändamålsenligt, menar branschchefen.

– Lagstiftningen syftade inte till ordningshållning på allmänna platser. När det nu sker, blir det inom väldigt konstiga områden. Man sitter med karta och linjal och avgränsar var ordningsvakterna får arbeta, vilken blir godtyckligt ibland. Utredningen måste göra regelverket mer flexibelt och betona trygghetsskapande och proaktivitet.

Lagstiftningen för ordningsvakter är till stora delar kvar från 80-talet, och håller på att göras om. Som Jansson pekade på, pågår en utredning i detta nu. I direktiven märks en tydlig optimism vad gäller att kunna utöka antalet ordningsvakter som en lösning på trygghetsproblemen. Syftet med reformen 1980 var att klargöra arbetsfördelningen. Kanske är dagens ordning rörigare än någonsin.

Nationalisering och kommunalisering

Man kan fråga sig om ordningsvakternas utveckling egentligen handlar om att införa en kommunal ordningspolis av enklare typ, som finns i många andra europeiska länder. Storbritanniens har till exempel sina välkända Bobbys. Det verkar åtminstone vara åt det hållet utvecklingen rör sig. Både tullen och kustbevakningen har under senare år gått mot att bli mer av egna polisiära enheter.

I propositionen till dagens system med ordningsvakter från 1980 avfärdades idén om två olika kårer i en mening. Det var orealistiskt att tänka sig en sådan utveckling. Inställningen att en sådan uppdelning behövs är dock fortfarande utbredd. I dag är samtliga borgerliga partier uttalat för införandet av en enklare, kommunal polis. Polisfacket är dock mycket kritiska, och vill istället höja den generella utbildningsnivån utan differentiering. Det som alla tycks överens om är dock att utbildningen och kompetensen hos ordningsvakterna måste höjas. Skillnaden mellan de två kårerna kommer  ofrånkomligen att minska.

I dag är samtliga borgerliga partier uttalat för införandet av en enklare, kommunal polis.

Ingrid Helmius konstaterar att det finns ett val att göra.

– LOV-3-arna kommer aldrig bli ordningspoliser. Så enkelt är det. Men ger vi dem en god utbildning har vi kommit en bit på vägen. Det som allt pekar på är att lokalt anknutna poliser som håller ordning är vad som efterfrågas. Varför inte göra som i England [som har en hierarki mellan olika slags poliser]? Givet hur stor efterfrågan verkar vara finns goda möjligheter att dessa blir väl mottagna.

I Landskrona öppnar Torkild Strandberg upp för förändringar, även om kommunala poliser inte är någonting han säger sig förespråka.

– Jag vet inte om kommunal polis är en lösning på trygghetsproblemen, men så som det ser ut nu har staten svikit i sin mest grundläggande uppgift. Då måste man förändra. Att renodla polisens uppgifter är ett naturligt steg. Det har diskuterats mycket vad man kan föra över på andra aktörer, men inte så mycket har hänt. Det är uppenbart att det är den kommunala politiken som får bära ansvaret för ett frånvarande rättsväsende och att polisen är ute så lite, då kanske de också behöver ordnings- och polisresurser på kommunal nivå. Ansvar och befogenhet följer varandra.

Missnöjet gror i kommunsverige. Det som tidigare varit statens mest centrala uppgift, upprätthållandet av ordning och säkerhet, har i allt högre grad kommit att bli en kommunal angelägenhet – och en kommunal kostnad. I propositionen 1980 slogs fast en grundläggande utgångspunkt för polisens arbete. I och med att Sverige höll på att förändras behövdes nya lösningar på ordning och trygghet. Jämfört med dagens utveckling kan 70-talets dansbandsvåg tyckas vara en västanfläkt. Efterfrågan och den politiska ambitionen, att ha ordningsresurser lokalt och nära människor, är beständig.

Kanske kommer det om några år inte längre finnas någon vits med att ringa polisen. Skaffa i stället numret till din lokala ordningsvakt.

Smedjan har sökt Polismyndigheten, men de har avböjt att medverka.