Bra att Kristersson följer de parlamentariska spelreglerna
Efter samtalet med Jimmie Åkesson har Ulf Kristersson anklagats för svek och lögner, både av sina politiska motståndare och besvikna högerväljare. Men Kristersson följer endast de politiska spelreglerna. Parlamentarismen förutsätter nämligen samtal och kompromisser.
Nyligen nåddes vi av nyheten att Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson har träffats i ett första möte. Orsaken ska ha varit att Kristersson söker stöd i riksdagen för att bland annat driva igenom Moderaternas invandringspolitik. Mötet ska ha varit konstruktivt enligt bägge parterna och Åkesson hävdade till och med att han fått mer uträttat den dagen än under alla sina år i riksdagen.
Under vilka andra omständigheter som helst hade ett möte mellan två parter med motsättningar som resulterat i ömsesidigt samförstånd och ökad vilja för kompromiss välkomnats. Men då en av dessa parter råkar vara Sverigedemokraterna, upphör genast all reson och känslorna tar över. Upprörda ledarskribenter, riksdagsledamöter och debattörer rasar i sociala medier och anklagar Moderaterna för att sälja ut sig själva. Gustav Fridolin skrev upprört på sin Facebooksida om Kristerssons lögner och svek mot förintelseöverlevaren Hédi Fried, då han efter ett möte 2018 påstås ha lovat henne att aldrig gå med på samröre med Sverigedemokraterna.
Är Kristersson således en svikare och lögnare? Måhända, men den politiska verkligheten förutsätter just sådant agerande, på gott och ont. Han, liksom de övriga svenska politikerna, är verksamma inom ett parlamentariskt system som bygger på representation. Ingen av de nuvarande riksdagspartierna har absolut majoritet och måste således kompromissa med sina ståndpunkter för att få igenom sin politik. Detta kan innebära svikna löften och besvikna väljare. Systemet förutsätter dock att det måste göras och Kristersson har med sitt agerande visat att han följer den parlamentariska disciplinen.
Det enda sättet att tackla bort Sverigedemokraterna från den politiska spelplanen vore att avskaffa parlamentarismen helt och hållet.
Frågan är dessutom hur stort sveket kan anses vara. 85 procent av Moderaternas väljare anser att M och SD bör samarbeta i frågor där åsikterna stämmer överens, enligt en Sifo-mätning från oktober i år. Här är det tydligt att väljarnas önskan har beaktats. För övrigt tycks fler och fler se positivt på samarbete med Sverigedemokraterna. Sex av tio väljare anser att de övriga partierna borde öppna upp för ett eventuellt samröre. Alla försök till att isolera partiet genom åren tycks inte längre gå hem hos det svenska folket.
Den som hävdar att Sverigedemokraterna aldrig bör normaliseras har många år av politiska händelser att ta igen. Partiet är sedan länge inne i värmen. Det har suttit i riksdagen i nästan tio år och haft en inverkan på i princip vartenda politiskt beslut som tagits under denna tid. För att inte tala om år av samarbete på kommunal och regional nivå. Att sätta näsan i vädret och hävda att man trots detta minsann inte ska föra några samtal med partiet, är hyckleri. Det börjar dessutom bli tröttsamt. Argumentationen kring Sverigedemokraternas bruna rötter har sedan länge tappat kraft.
Det enda sättet att tackla bort Sverigedemokraterna från den politiska spelplanen vore att avskaffa parlamentarismen helt och hållet. Det är i milda ordalag rätt omständligt. Kanske borde vi i stället utnyttja representationen och pluralismen, och kompromissa oss fram till de bästa lösningarna på problemen som landet står inför.
Genom samtalet med Jimmie Åkesson har Kristensson öppnat dörren för en friare och mer konstruktiv politisk debatt. Det är glädjande. Förhoppningsvis är det ett samtal som kommer att fortsätta alla riksdagspartier sinsemellan. Det är dags att lägga hyckleriet på hyllan och öppet börja respektera parlamentarismens grundläggande principer.