Briljant enmansföreställning om Europas självmord

I vilken mån kan man i nutiden se tecken på en återkomst för konservatismen? Den frågan har på senare tid yrvaket stötts och blötts på svenska kultursidor. Nästan undantagslöst har infallsvinkeln varit mer antagonistisk än analyserande.

Hellre har man fäst sig vid en uppsaliensisk borgerlig studentförenings eventuella kopplingar i det förflutna till nazism och i nutiden till SD, än man har ställt frågan om det finns något i det senkapitalistiska samhället som föder en längtan efter sammanhang och gemenskap. Och om så är fallet: runt vad skulle en sådan gemenskap byggas? Runt hudfärg? Runt kön? Eller runt nationen? Eller bör ålderdomliga religiösa värdesystem utgöra den sammanhangsskapande kärnan – ungefär så som T S Eliot tänkte sig saken, för ungefär ett sekel sedan?

Och i vilken mån skapas lycka av en samhällsutveckling i riktning mot maximalt självförverkligande och mot ett tillstånd av optimal frihet, där individen står helt fri från alla former av betvingande, normerande strukturer (rörande kön, sexualitet etc)? Eller föder en sådan utveckling tvärtom ovillkorligen en längtan efter stabilitet, eller kanske till och med efter underkastelse – under ett strikt regelverk?

Dessa frågor, som kan tyckas centrala om man vill förstå varifrån den nutida konservatismen hämtar sin näring, har inte ställts i den svenska kulturdebatten. Men de ställs just nu i enmansföreställningen Underkastelse på Göteborgs stadsteater. Det är en dramatisering av Michel Houellebecqs senaste roman Underkastelse, där Fredrik Evers briljerar i rollen som den desillusionerade litteraturprofessorn François.

Michel Houellebecqs roman utspelar sig i en nära framtid och kan till stor del läsas som just en konservativt färgad analys av samtiden, mestadels lagd i munnen på några av de personer som François konfronteras med. Houellebecqs romaner står ju vanligtvis på tre ben i det att de blandar kulturessäistik med självironiskt komiska inslag och pornografiska sexskildringar.

Huvudpersonen François är sinnebilden av västvärlden sådan den vanligtvis framträder i Houellebecqs romaner – en västvärld som är på väg att helt bryta samman under tyngden av den nihilism som från både höger- och vänsterhåll har omhuldats under 1900-talet och som tar sig uttryck i olika sorters kombinationer (beroende på var på den politiska skalan man befinner sig) av hedonistisk njutningslystnad, konsumism och strävan efter självförverkligande.

I romanens värld, 2022, råder i de flesta europeiska länder ett slags lågintensiva inbördeskrig. Det förklaras av att ”det växande gapet som nu blivit avgrundsdjupt mellan befolkningen och dem som talade i dess namn, politiker och journalister, måste oundvikligen leda till någonting kaotiskt, våldsamt och oförutsägbart”.

Två rörelser svarar upp mot det folkliga missnöjet med den konsumistiska globalismens nihilism: en högerpopulistisk och en moderat muslimsk.

Två rörelser svarar upp mot det folkliga missnöjet med den konsumistiska globalismens nihilism: en högerpopulistisk och en moderat muslimsk. De utger sig för att vara motsatser men är i själva verket spegelbilder. Båda har svansar av våldsbenägna extremister: den fascismanstrukna identitära rörelsen i det ena fallet; salafistiska jihadister i det andra. I bägge fallen appellerar man till folks längtan efter sammanhang och gemenskap, efter den sortens normerande strukturer som man inom post-68-vänstern har varit upptagen med att till varje pris ifrågasätta och befria sig – eller kanske snarare hela samhället – ifrån.

Den karismatiske och i alla fall på ytan ytterst sympatiske muslimske ledaren Mohammed Ben Abbes visar sig vara mer framgångsrik än Nationella Frontens Marine Le Pen, detta genom att han lyckas bygga en ohelig allians med den konservativa högern och den antirasistiska vänstern. Den senare beskrivs träffande i romanen av en av den muslimska rörelsens partigängare som ”ett sista desperat försök av kliniskt döda, förruttnade och förmultnade marxister att häva sig upp ur historiens soptunnor och ansluta sig till islams växande styrkor”.

När väl Ben Abbes har tagit makten återinsätts familjen i samhällets högsäte, kvinnor lämnar arbetsmarknaden, beslöjar sig och arabstater går in som finansiärer för att överta Sorbonne och andra universitet, liksom för övrigt grundskolor och gymnasier (allt med den identitetspolitiska vänsterns benägna bistånd). De icke-konfessionella utbildningarna finns kvar, men drivs nu med minimala budgetar och sannolikt utan framtida möjligheter till utkomst för dem som tar examen där.

Analysen är att kristendomen – ungefär så som just Eliot en gång hoppades – hade kunnat skänka kraft igen åt den västerländska civilisationen. Under 1900-talets gång har dock både katolicism och protestantism försvagats. Genom ”massinvandringen” sägs Europa å andra sidan ha fått djupt konservativa enklaver, där det finns liten eller ingen förståelse för nihilismens fördelar.

Europa är därmed 2022 på väg att fullborda det ”självmord” som påbörjades drygt hundra år tidigare. François unga judiska älskarinna flyr på grund av antisemitismen med sin familj till Israel – varpå hennes älskare symtomatiskt konstaterar: ”Det finns inget Israel för mig.”

Själv tvivlar jag; i Sverige förefaller estetisk och intellektuell konservatism rumsren endast om den formuleras av tyska och franska författare, dramatiker eller filosofer.

Vad som återstår för François är anpassning, och i likhet med sina akademiska kolleger har han ingen ryggrad (han är ju inte för inte representant för nihilismen). Därför infogar han sig i systemet omedelbart som han erbjuds fördelar: hög lön, ingen doktorandhandledning och tre unga fruar. När Francois skrivit klart sitt förord till Pléiade-utgåvan av den en gång så dekadente men sedermera katolske fin-de-siècle-författaren Joris-Karl Huysmans verk, inser han att han gjort sitt livs sista intellektuella prestation.

Att jag uppehållit mig så länge vid handlingen i Underkastelse beror på att det i detta referats förlängning ligger en fråga om vad som hänt om en svensk hade skrivit en sådan här roman. Hade den då satts upp på Göteborgs stadsteater med en så textnära version som den nu aktuella? Ja, i vilken mån hade en sådan text i Sverige ens givits ut av ett etablerat förlag?

Själv tvivlar jag; i Sverige förefaller estetisk och intellektuell konservatism rumsren endast om den formuleras av tyska och franska författare, dramatiker eller filosofer.

Obeaktat frågornas svar bör pjäsens upphovsmän, Lucas Svensson och Emil Graffman, ha en eloge för att de inte har ryggat tillbaka det minsta för de inslag hos Houellebecq som flera av pjäsens recensenter valde att blunda för. Därför finns det all anledning för dem som vill göra sig en bild av vilka krafter som rör sig under ytan i det nutida Europa, att besöka Studion på Göteborgs stadsteater.