Britterna kan inte både ha kakan och äta den
Det är omöjligt att förena löftet om att ”Take Back Control” som Brexit-förespråkarna lovade inför folkomröstningen 2016 med behovet av ett övergångsavtal med EU. Avtalsutkastet för Storbritanniens EU-utträde visar att Brexit är lättare sagt än gjort.
Efter ett regeringssammanträde som varade mer än fem timmar steg Storbritanniens premiärminister Theresa May ut genom 10 Downing Streets ikoniska entrédörr på kvällen den 14 november. Hennes ansiktsuttryck var ungefär lika muntert som om hennes katt hade dött när hon tillkännagav att hennes regering godkänt det avtalsutkast som hade förhandlats fram med EU-kommissionen om Storbritanniens utträde. Dagen därpå avgick fyra ministrar i Mays regering inklusive Dominic Raab, den minister som ansvarat för Brexit-förhandlingarna, i protest mot beslutet.
Det Brexit-förespråkare som Boris Johnson – som även han avgick från Mays regering tidigare i år – är så besvikna över är att Storbritannien blir kvar i EU:s tullunion tills man enats om ett nytt avtal, vilket kan ta flera år. Det innebär att Storbritannien binds av reglerna för EU:s inre marknad tillsvidare, men inte har något att säga till om reglernas innehåll. Boris Johnson och andra Leavers vill i stället att Storbritannien ingår ett handelsavtal som påminner om det EU har med Kanada. Dessutom vill de att Storbritannien får fortsatt tillgång till EU:s inre marknad för tjänster och får reglera EU-medborgares fria rörlighet. Boris Johnson uttryckte det som att ”Vi ska ha vår kaka och äta den”.
Den brittiska regeringens krav att begränsa EU-medborgares fria rörlighet genom exempelvis krav på arbetstillstånd innebär dock att det är svårt att få ett bättre övergångsavtal än vad Theresa May nu har förhandlat fram. EU-samarbetet bygger nämligen på de så kallade fyra friheterna: fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och människor. Vad man än tycker om de fyra friheterna så utgör de EU:s kärna enligt de fördrag som ligger till grund för unionen.
EU-kommissionen har därför varit tydlig i förhandlingarna med den brittiska regeringen att de fyra friheterna är odelbara, men Brexiteers verkar ha slagit dövörat till. Vill Storbritannien inte vara en del av tullunionen finns dessutom ytterligare en komplicerande faktor, närmare bestämt att det i så fall måste införas gränskontroller mellan Irland och Nordirland. För dem som vuxit upp i gränstrakterna och minns The Troubles, de tre decennier långa stridigheterna mellan katoliker och protestanter som orsakade över 3 500 människors död, är det inte ett gångbart alternativ.
En andra folkomröstning om Storbritanniens förhållande till EU skulle förlänga det politiska kaos som präglat landet sedan 2016.
Om avtalsutkastet inte röstas igenom i det brittiska parlamentet återstår två möjligheter: antingen lämnar Storbritannien EU utan övergånsavtal (en ”no deal Brexit”) eller så blir Brexit inte av alls.
Det är i praktiken bara det 20-tal parlamentsledamöter som ingår i sammanslutningen European Research Group, ledda av den konservative ledamoten Jacob Rees-Mogg, som är för ett brittiskt EU-utträde utan övergångsavtal. Med en övergångsperiod där Storbritannien är kvar i EU:s tullunion skulle man kunna bygga ut infrastrukturen för utökade gränskontroller i Dover, där nästan en femtedel av Storbritanniens varuimport passerar. Med dagens infrastruktur skulle förlängda tullinspektioner kunna leda till milslånga köer om varje inspektion behöver förlängas med bara två minuter.
Det är förståeligt att resten av parlamentet vill undvika ett sådant scenario: få parlamentsledamöter vill ta ansvar för den brist på allt från insulin för diabetiker till lunchsmörgåsar som kan följa. Till och med den nu avgångne Brexit-ministern Dominic Raab medgav att han underskattat hur betydelsefullt handelsutbytet mellan Dover och Calais är för Storbritannien.
Det sista men minst sannolika scenariot är en ny folkomröstning om Storbritanniens EU-utträde. Vad en omtagning egentligen skulle lösa är oklart. Snarare än att föra diskussionen framåt skulle en andra folkomröstning om Storbritanniens förhållande till EU förlänga det politiska kaos som präglat landet sedan 2016 och bidra till ytterligare finansiell osäkerhet.
Avtalsutkastet är sannolikt den mest acceptabla lösningen som kan nås för stunden.
Avtalsutkastet är sannolikt den mest acceptabla lösningen som kan nås för stunden. Det gör det tydligt att Storbritannien kommer att lämna EU, som Brexiteers har önskat, men det finns också innehåll som Remainers borde vara nöjda med, till exempel att Storbritannien tillsvidare ska fortsätta respektera EU:s miljöstandarder. Därför borde det brittiska parlamentet rösta för avtalsutkastet. Det utgör åtminstone en startpunkt för att kunna diskutera hur den framtida relationen mellan Storbritannien och EU ska se ut.
Men det går inte att både ha kakan och äta den. Den som vill ”ta tillbaka kontroll” måste visa hur det konkret ska gå till, eller vara villig att ta konsekvenserna av att stå utanför världens mest integrerade marknad.