Utblick Recension
Brödköer, skyskrapor och Chanel No 5 i Sovjet
Från kollektiviseringens grymheter och Leninmausoleet till parfymens och skyskrapornas paradoxer. Patrik Strömer har läst historikern Karl Schlögels bok The Soviet Century som tar med oss på en resa genom den skrämmande och bisarra vardagen i Sovjetunionen.
1900-talet var onekligen en tid av omvälvande förändringar. Genomgripande förbättringar för det stora folkflertalet blandades med katastrofer i form av världskrig, atombomber och kommunistiska revolutioner. Den tyske historikern Karl Schlögel har med närmast pedantisk noggrannhet studerat, kategoriserat och beskrivit olika aspekter av det sovjetiska samhälle som under 70 år utgjorde världens till ytan största land. I The Soviet Century (Princeton University Press, 2023) beskrivs nästan varje tänkbart perspektiv på hur det sovjetiska systemet fungerade och hur vardagen såg ut.
Boken består av 18 tematiska kapitel och inom ramen för dessa teman finns inte mindre än 59 texter, som kan beskrivas som essäer. Texterna är ofta inkännande och med en betraktande närvaro, nästan alltid fyllda med mängder av namn och detaljer.
Här finns att läsa om samovarer i tågvagnar, klotter, slavarbeten, parader, köande, bostäder, tiden och ljuden.
Här finns att läsa om tatueringar, samovarer i tågvagnar, klotter, Leninmausoleet, slavarbetarna, dödslägren, telefonernas betydelse, parkplanering, parader, köande, radion, bostäderna, tiden och ljuden.
Det bestående intrycket är att bolsjevikerna nog aldrig hade koll på vad de försökte åstadkomma, mer än att gripa makten med våld för att förhindra att det gamla tsardömet ersattes av en mer permanent, liberal demokrati än den som varade några korta månader 1917. I ett av bokens sista kapitel beskrivs hur Leninmausoleet utanför Kreml tillkom: Hade inte Lenin dött mitt i smällkalla vintern, i januari 1924, så hade det kanske aldrig blivit något. Men hans kropp bevarades i kylan och så småningom kom någon på att låta balsamera den. Han ligger ännu kvar i sin glassarkofag, beskådad av över 70 miljoner människor genom åren.
***
Ryssland var för hundra år sedan ett underutvecklat land, men samtidigt ett imperium som sträckte sig över två kontinenter. Inbördeskriget som följde efter oktoberrevolutionen ledde till att både utländsk kompetens och inhemsk aristokrati flydde landet.
1920-talet blev kaotiskt. Jordbruket kollektiviserades, gamla byar slogs sönder och hundratusentals tvingades till slavarbete i byggandet av det kommunistiska samhället. Samtidigt skedde en snabb urbanisering med stor inflyttning till metropolerna St Petersburg och Moskva. Människor levde tillsammans i gamla våningar (kommunalka), där en familj delade på ett rum och samtliga boende delade på kök och badrum.Det enskilda och privata blev var ett enkelt offer för det kollektiva, för folkets behov.
Museer, parker och kulturinstitutioner var i denna kontext heller inte enbart skapade för att visa upp en fasad. Med trångboddhet i kollektiva lägenheter blev livet utanför det som formellt var hemmet ett andra, eller rentav första, hem. Samtidigt skedde en kraftig minskning av artighet, ja kanske av försök till civilisation under de påvra förhållandena. I kollektivets vardagsrum saknas personlig integritet och därmed varje skäl att ta hänsyn till något som inte längre finns.
Fram till 1914 var parfymtillverkning en stor sak i St Petersburg och efter revolutionen blev fabriker förstatligade. Just den episoden är värd att återge mer utförligt. Fransmannen Alphonse Rallet startade 1843 en tvålfabrik och hans kompanjon arbetade sedan vidare i Frankrike, där kompositionen till det som sades vara doften för Katarina II (den stora) återupptogs. Den kom senare att bli känd som som Chanel No 5. Samtidigt användes ett liknande recept för att skapa parfymen Krasnaya Moskva, som blev den mest populära i Sovjetunionen. Parfym, liksom tjusiga kläder, var ett problem för de grå kommunisterna. Å ena sidan var borgerlig dekadens något att ta avstånd från, å andra sidan önskade såväl förtryckare som förtryckta något slags flärd.
Schlögel beskriver även byggandet av kanalen mellan Östersjön och Vita havet, liksom uppförandet av det gigantiska stålverket Magnitogorsk som blev en stad vid Uralbergen. Den industriella produktionen ökade under den andra femårsplanen och många utländska besökare lät sig bländas av framstegen och blundade för det systematiska utnyttjandet av människoliv.
USA sågs länge som en större förebild än det gamla Europa.
Några av Schlögels andra betraktelserna bjuder på hisnande insikter. En sådan är att USA, med en kapitalism som avskaffat klassklyftor och med skyskrapor som agerade inspiration för Stalinskraporna i Moskva, länge sågs som en större förebild än det gamla Europa. Andra historier handlar om hur kalendern skulle organiseras utan religiösa högtider och hur gamla kristna namn byttes ut mot ”moderna” namn som Proton eller Atom. Julen avskaffades officiellt, men julgran med en röd stjärna i toppen gick bra och nyårsfirandet blev det som gick an under den långa, kalla och mörka vintern.
De olika försöken att skapa en ny människa som skulle kunna passa in i det nya samhället var sällan särskilt lyckade. Resultatet blev en rotlöshet när inget av det nya hade bäring på djupt mänskliga behov av bekräftelse och samhörighet. I stället blev det konstlade uppvisningar, inställsamhet, ansvarslöshet och med tiden, en kulturell utnötning när den officiella, sovjetiska bilden av samhället och människan skilde sig för mycket från verkligheten.
Sovjetunionen var ett imperium som med våld införlivade sina grannländer, antingen direkt i Unionen eller som lydstater inom Warszawapakten. Lögnen var grunden, terrorn metoden. Dagens vinnare blev snabbt morgondagens förlorare, utrensningar drabbade såväl oppositionella och fritänkare som systemlojala. Byråkratin för att få godkännande och stämplar var monstruös, köerna för bröd började ta form mitt i natten. Bristen på vardagsvaror var ständigt ett bekymmer och miljöförstöringen enorm.
Samtidigt var detta livet för hundratals miljoner människor som nog inte önskade sig mer än att kunna äta sig mätta och leva ett rimligt gott liv. De sveptes in i ett storskaligt planprojekt och försökte överleva med de metoder som fanns tillgängliga. Karl Schlögel vill bevara minnet av detta gigantiska misslyckande och han gör det genom att se samhället utifrån den enskilda människans desperata försök till värdighet i en värld byggd på lögner och svek. Att boken nu finns med sin utförliga dokumentation är ett försök att slå fast historien, eftersom ett gammalt skämt från Sovjettiden lyder: ”Inget är så oförutsägbart som det förflutna.”