Utblick Krönika
Brustna förhoppningar och ständigt nya partier
I dag får Nederländerna återigen en ny regering – den fjärde efter lika många parlamentsval sedan 2017. René Bongard frågar sig vilka slutsatser vi för svensk del kan dra av den fragmenterade och volatila nederländska politiken.
I dag, den 23 februari, får Nederländerna en ny regering. Igen. Den förra regeringen tillträdde i juli 2024 men föll redan inom ett år. Nu bildar det socialliberala partiet D66, kristdemokratiska CDA och liberalkonservativa VVD en minoritetsregering, vilket är ovanligt i Nederländerna. Ny premiärminister blir D66:s partiledare Rob Jetten. Som nederländsk medborgare bosatt i Sverige följer jag både nederländsk och svensk politik. Nyligen fick jag frågan: Vad kan Sverige lära av regeringsbildningen i Nederländerna? Mitt spontana svar var: ”ingenting”.
Anledningen till mitt spontana svar är att regeringsbildningen vanligtvis tar lång tid, betydligt längre än i Sverige. Dessutom visar sig nederländska regeringar ofta vara instabila när de väl är på plats.
Den här gången gick regeringsbildningen ändå hyfsat snabbt. Efter valet den 29 oktober 2025 tog det 117 dagar att bilda en ny regering. Nederländerna har haft fyra val till andra kammaren sedan 2017. Efter valet 2023 tog det 223 dagar, 2021 hela 299 dagar och 2017 behövdes 225 dagar att bilda regering. I snitt har regeringsbildningen sedan andra världskriget tagit 108 dagar, nästan lika länge som den rekordlånga svenska regeringsbildningen 2018/19 – varje gång. De senaste 25 åren har regeringsbildningstiden ökat till 148 dagar och de senaste fyra regeringarna har i snitt tagit hela 216 dagar att formera. Det är förvisso viktigt att processen går rätt till och att förhandlingarna får ta sin tid, men att det tar flera månader, ofta längre än ett halvt år, kan kännas som ett hån mot väljarna.
Sedan andra världskriget har en tredjedel av Nederländernas regeringar fallit innan de fullföljt sin ordinarie mandatperiod.
Sedan andra världskriget har en tredjedel av Nederländernas regeringar fallit innan de fullföljt sin ordinarie mandatperiod. Av de tio koalitioner som har styrt Nederländerna sedan sekelskiftet har endast en fullföljt hela sin mandatperiod. Fyra av de senaste fem regeringarna föll i förtid.
En lång regeringsbildning som ofta leder till instabila regeringar är inget önskvärt resultat. Att utfallet ofta blir otillfredsställande betyder dock inte automatiskt att själva processen är fel.
Så hur går regeringsbildningen till i Nederländerna? En viktig skillnad jämfört med Sverige är att Nederländerna fortfarande har ett tvåkammarsystem. Parlamentet består av Tweede Kamer (andra kammaren), som väljs direkt av folket och har den centrala lagstiftande och politiska makten, samt Eerste Kamer (första kammaren), som väljs indirekt av de regionala parlamenten. Eerste Kamer, eller senaten, kan inte ändra lagförslag utan bara godkänna eller förkasta dem i sin helhet och fungerar därmed främst som ett juridiskt och konstitutionellt granskningsorgan. I praktiken används senaten dock allt oftare som ett politiskt instrument, vilket gör lagstiftningen mer förhandlingsintensiv och trögare.
Politiska majoriteter måste byggas i två steg, ofta med olika politiska styrkeförhållanden i kamrarna. Det finns skäl att avskaffa första kammaren, precis som Sverige gjorde genom riksdagsreformen i Sverige 1971. Det skulle leda till en mer effektiv lagstiftning i en omvärld som präglas av snabba förändringar. Samtidigt ger en viss tröghet i lagstiftningsprocessen också stabilitet och långsiktighet, vilket inte heller bör underskattas i osäkra tider.
Det finns ingen formell spärr. I praktiken räcker bara 0,67 procent av rösterna för att få ett av de 150 mandaten.
Nederländerna har ett mycket proportionellt valsystem och ett fragmenterat flerpartisystem, vilket gör att majoritetsregeringar kräver koalitionssamarbeten och en konsensuskultur. Det finns ingen formell spärr till andra kammaren. I praktiken räcker 0,67 procent av rösterna för att få ett av de 150 mandaten. I valet 2025 fick 15 partier plats i andra kammaren. Efter valet har sju ledamöter brutit sig ur Geert Wilders PVV och startat ytterligare ett parti. D66 blev störst med 26 mandat (17 procent), vilket säger något om hur splittrat landskapet är.
Regeringsbildningen inleds med en sonderande fas där parlamentet utser en ”sonderare” som kartlägger möjliga koalitioner och konfliktlinjer. Därefter följer en informationsfas, där en informatör får i uppdrag att strukturera sakpolitiska förhandlingar och mejsla fram en koalitionsöverenskommelse.
Här syns en skillnad mot Sverige: Nederländerna saknar en blockpolitik som Sverige länge haft. Det händer att partier utesluter samarbeten med andra partier redan innan valet, men det är ovanligt att man tydligt pekar ut vilka man vill regera med. Samarbetet mellan partierna är begränsat innan ett val. Gemensamma prioriteringar, personkemi och tillit mellan regeringspartierna byggs främst efter valet. Det gör att regeringsbildningsprocessen tar längre tid och att risken ökar för (personliga) konflikter när partierna under press förhandlar om regeringsavtal.
Det är också därför nederländska partier, efter långa och icke-offentliga förhandlingar, brukar landa i detaljerade koalitionsavtal innan regeringen tillträder. Fördelen är att det skapar tydlighet kring vad regeringen kommer att göra under hela mandatperioden. Nackdelen är att avtalen kan bli så detaljerade att de skapar låsningar när omvärlden förändras. Det är inte ovanligt att det i senare skede leder till konflikt mellan regeringspartierna.
Tidöavtalet liknar ett typiskt nederländskt regeringsavtal.
Tidöavtalet liknar ett typiskt nederländskt regeringsavtal. Nya samarbetsformer, såsom Tidösamarbetet, bygger i lägre grad på tillit än etablerade block och allianser, och kräver därmed mer formella och detaljerade avtal.
När partierna har enats om koalitionsavtalet utses en ”formateur”, oftast den blivande premiärministern. I formationsfasen slutförs regeringsbygget och statsrådsposter, portföljfördelning och de sista politiska avvägningarna förhandlas. Principen har länge varit att partiledaren för det största regeringspartiet blir statsminister. Det är dock bara praxis, inte lag. Geert Wilders blev inte statsminister, trots att hans parti var det största partiet efter valet 2023. I stället prövade partierna något nytt och utsåg en opolitisk tjänsteman till statsminister (Dick Schoof).
Den formella slutpunkten av regeringsbildningen är att kungen, som är statschefen, utnämner ministrar och statssekreterare.
Nederländerna har ingen statsministeromröstning med negativ parlamentarism i början av regeringsbildningsprocessen, som i Sverige. Legitimiteten kommer i stället av att koalitionen kan visa att den har fungerande parlamentariskt stöd och regeringen kan överleva förtroendeprövningar.
En annan väsentlig skillnad är att Nederländerna inte har förbestämda valdagar, som i Sverige. När en regering faller blir det val, oavsett hur länge regeringen suttit. Det innebär att det kan finnas incitament för partier att lämna en regeringskoalition, och därmed utlysa val, när läget bedöms gynnsamt. Opinionsläget kan anses rätt, eller så kan en aktuell konfliktfråga bedömas vara gynnsam för partiet som väljer att lämna regeringskoalitionen. Oftast är det en skandal eller oenighet som leder till att en regering faller. Den förra regeringen styrde inte ens ett år när Wilders parti PVV, efter bara 337 dagar, valde att lämna regeringssamarbetet på grund av oenighet kring migrationspolitiken. Samarbetet präglades av bristande tillit mellan partierna och interna konflikter.
Små eller helt nya partier har visat sig kunna bli stora (till och med störst) på kort tid.
Väljarrörligheten är större i Nederländerna än i Sverige. Små eller helt nya partier har visat sig kunna bli stora (till och med störst) på kort tid, och tvärtom. Forum för Demokrati (FvD) blev det största partiet i första kammaren 2019, endast tre år efter att partiet bildades. Snart därefter tappade partiet en stor del av sina väljare. 2023 blev Bondemedborgarrörelsen (BBB) det största partiet i första kammaren, bara fyra år efter bildandet. Partiet har ingått i förra regeringen och är fortfarande störst i första kammaren, men får bara en procent i den senaste opinionsmätning. Partiet Nytt Socialt Kontrakt (NSC) grundades tre månader före valet 2023, och blev ett av de största partierna (20 av 150 mandat) och ingick i regeringen. I valet 2025 fick partiet inga mandat.
Avsaknaden av en spärr i parlamentet kan spela en roll, men förklarar inte den tilltagande instabiliteten över tid. Missnöjet med samhällsutvecklingen spelar troligen en mer betydande roll. I hela västvärlden ser vi en pessimistisk syn på samhällsutvecklingen, även i Nederländerna och Sverige. I Nederländerna tar sig väljarnas missnöje uttryck i att förhoppningen om förbättring kontinuerligt flyttas till nya partier.
Nederländernas traditionella konsensuspolitik utmanas av volatiliteten och fragmenteringen. För att få en majoritetsregering krävs, med det nuvarande parlamentariska läget, i teorin minst fyra partier som samarbetar. I praktiken visade det sig vara en omöjlig uppgift. Nu görs ett försök med en minoritetsregering bestående av tre partier, inspirerad av den danska modellen. D66, CDA och VVD har tillsammans endast 66 av 150 mandat i andra kammaren. I första kammaren blir det ännu svårare – där har partierna endast 21 av 75 mandat, vilket är långt ifrån en majoritet. Eftersom valen till första och andra kammaren inte hålls samtidigt skiljer sig den partipolitiska sammanställningen mellan kamrarna. Redan innan den nya minoritetsregeringen ens hade tillträtt röstade den samlade oppositionen (13 partier) bort ett av reformförslagen i koalitionsavtalet: en utredning om höjd spärr till parlamentet.
I Sverige uttrycks väljarnas missnöje, eller förhoppningen om förbättring, snarare i en stadig ökning för Sverigedemokraterna än i en ökad parlamentarisk fragmentering. Som en konsekvens utmanas den traditionella blockpolitiken och tvingas politikerna att förhålla sig till denna dynamik. Perioden 2014–2022 präglades av parlamentariskt svaga och instabila regeringar. Teknokratiska nödlösningar som Januariavtalet och Decemberöverenskommelsen var tydliga symptom på detta, precis som det relativt stora antalet misstroendeomröstningar.
Att Tidösamarbetet än så länge har visat sig vara en stabil och effektiv lösning, byggd på sakpolitisk samsyn, innebär inte att även nästa mandatperiod kommer att präglas av stabilitet och långsiktighet. Stabilitet är inte ett administrativt tillstånd, det är en politisk prestation. Samarbetet mellan de nuvarande oppositionspartierna verkar inte präglas av sakpolitisk enighet och tillit, snarare tvärtom.
Tillbaka till den inledande frågan. Nej, Sverige har inte mycket att lära av Nederländernas regeringsbildningsprocess som modell. Själva regeringsbildningsprocessen är dock inte avgörande. Ytterst handlar framgångsrika regeringsbildningar om att bemöta väljarnas missnöje. Väljarna förväntar att folkvalda verkar för en positiv samhällsutveckling genom att lösa samhällsproblem och skapa förutsättningar för ekonomisk tillväxt och välstånd. Det fungerar bara när majoriteten faktiskt bestämmer. En förutsättning för det är att partier kan hitta samsyn och samarbeta för landets bästa. Det gäller både i Nederländerna och i Sverige.