”Det är slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling”, sa en gång i tiden Göran Persson. Det landade inte alls väl, av den enkla anledningen att han pratade om Kina. Ett land som förvisso uppvisar en imponerande politisk stabilitet, men till priset av att politisk konkurrens är förbjuden.

Helt fel ute var dock inte Persson. Även i sammanhanget av liberala demokratier brukar politisk stabilitet värderas högt. Inte minst när det gäller just ekonomisk utveckling. En förutsättning för ekonomiska reformer är ju stabila regeringar som överlever tillräckligt länge för att hinna få saker gjorda. Liksom en politisk kultur där allting inte rivs upp om oppositionen vinner makten.  

Under decennierna när Sverige hade samma fem partier i riksdagen (från 1940 fram till att Miljöpartiet röstades in 1988) lyftes denna partipolitiska stabilitet återkommande fram som en stor tillgång, aldrig som ett problem.

I ljuset av detta är det fascinerande att studera det nederländska exemplet. Senast det var val i landet vann sjutton partier representation i parlamentet. Tre av dem var nya.

Senast det var val i landet vann sjutton partier representation i parlamentet. Tre av dem var nya.

En uppenbar orsak är förstås valsystemet: frånvaron av en procentspärr möjliggör för partier med mindre än en procentenhets väljarstöd att vinna ett mandat. Det gör det i sin tur attraktivt att starta nya partier, hellre än att försöka förändra de gamla inifrån. Nederländsk politik är bördig mark för politiska entreprenörer.

Men ett splittrat parlament är inte nödvändigtvis synonymt med politiskt kaos. Visst har det tagit lång tid att bilda regeringar. 2017 tog det 225 dagar innan en regering var på plats. 2021 slogs rekordet igen: 299 dagar (trots att det blev samma fyra partier även denna gång). Nederländerna har nyval ibland. Men så ser det ju numera ut även i många demokratier med andra valsystem. 

Varje lands politik följer sin egen logik och sin egen historia. Precis som i Tyskland, Italien och flera andra västeuropeiska länder dominerades nederländsk politik under de första efterkrigsdecennierna av kristdemokrater. Här var dock den kristdemokratiska rörelsen splittrad på tre partier (två protestantiska och ett katolskt) som först på 1970-talet gick samman och bildade det CDA som finns kvar än i dag. Minst ett kristdemokratiskt parti ingick i varje nederländsk regering från 1918 till 1994. Ibland tillsammans med med liberaler, ibland med socialdemokrater, nästan alltid med stora majoriteter och inom ramen för en konsensusinriktad politisk kultur där det så kallade ”pelarsystemet” garanterade en balans i representationen mellan katolska, protestantiska och sekulära organisationer; en speciell mix av korporativism och identitetspolitik, långt innan det senare ordet var uppfunnet.

Under 1970- och 1980-talen var Socialdemokraterna jämnstarka med CDA, med liberala VVD som en tredje kraft. Men först i valet 1994 kunde en mittenvänsterkoalition knuffa bort CDA från makten. Med stöd av vänsterliberala D66 och liberalkonservativa VVD kom Socialdemokraterna under Wim Koks ledning att förkroppsliga 1990-talsliberalismen: sänkta skatter, fördjupad europeisk integration, legalisering av prostitution, samkönade äktenskap och dödshjälp. Och en hård mur mot den långsamt växande högerpopulismen. I Nederländerna hade utvecklats en sorts mångkulturalism som sammansmälte med det redan existerande pelarsystemet, de utomeuropeiska invandrarna blev i praktiken en fjärde ”pelare” i samhället. Tolerans och tillit var självklara inslag i bilden av Nederländerna.

Men det var också här som krocken mellan det progressiva och det reaktionära blev som mest påtaglig. I början av 2000-talet blev Nederländerna startplatsen för det europeiska kulturkriget. I juni 2002 mördades Pim Fortuyn, en färgstark populistisk politiker som snabbt vann framgångar genom sin kritik mot invandring och i synnerhet muslimsk invandring. Islam var en bakåtsträvande religion som inte minst utgjorde ett hot mot honom själv, menade Fortuyn, i egenskap av homosexuell.

***

Det fanns en förhistoria. Redan 1982 vann det högerextrema Centrumpartij ett mandat i parlamentsvalet. Två år senare ökade de till 2,5 procent i EP-valet. En falangstrid följde, de mindre radikala bröt sig ur och bildade istället Centrum Democraten som fortsatte att öka väljarstödet men åkte på en hård smäll inför valet 1994 då en inspelning läckte till medierna där en central företrädare skröt om att ha tänt eld på en flyktingförläggning.

Centrumdemokraterna fick lämna parlamentet 1998. Ett år senare bildades Leefbar Nederland, för vilka Pim Fortuyn blev partiledare. De nådde med sin invandringskritik framgångar i flera lokalval. Efter en kontrovers uteslöts emellertid Fortuyn som i stället bildade ett eget parti: Lijst Pim Fortuyn. Det kom att skaka om hela det politiska landskapet. I parlamentsvalen 2002 – en dryg vecka efter mordet på Fortuyn – gjorde LPF succé: 17 procent och rakt in i regering med CDA och VVD. Det här var kort efter att Österrike bojkottats av övriga EU-länder, inklusive Nederländerna, för att ha släppt in det högerpopulistiska Frihetspartiet i regeringen och det var samma år som Jean-Marie Le Pen gick till andra omgången i det franska presidentvalet. Men samarbetet med LPF skapade aldrig någon större kritikstorm.

Efter en kontrovers uteslöts emellertid Fortuyn som i stället bildade ett eget parti.

Det blev heller inte långlivat. Regeringen sprack till följd av interna motsättningar och i nyvalet 2003 förlorade LPF mer än två tredjedelar av väljarstödet. 2006 försvann de helt från scenen. Den politiska framgången var dock påtaglig. Regeringen som tillträdde efter valet 2003 (där VVD, CDA och D66 ingick) kom att påbörja en total omläggning av migrations- och integrationspolitiken. Vid sidan av Danmark blev Nederländerna under dessa år föregångare för en väsentligt hårdare lagstiftning i invandringsfrågor, med kraftigt skärpta regler för medborgarskap, anhöriginvandring och asylpolitik. (Det skulle exempelvis dröja till 2022 innan Sverige närmade sig liknande åtgärder.)

2004 inträffade så det andra av två politiska mord på kort tid när författaren och filmregissören Theo van Gogh mördades på öppen gata i Amsterdam av en islamistisk terrorist. (Omslagsbilden ovan föreställer demonstranter till van Goghs och Fortuyns stöd, vid rättegången mot van Goghs mördare.) Ett dödshot riktades samtidigt mot den dåvarande parlamentsledamoten Ayaan Hirsi Ali. Hirsi Ali hade gjort sig känd som motståndare mot hederskultur, men blev själv föremål för en kontrovers när det avslöjades att hon själv fått medborgarskap på falska grunder. Efter en sammandrabbning med den profilstarka integrationsministern Rita Verdonk flyttade Hirsi Ali till USA och vände den holländska politiken ryggen.

Tomrummet efter LPF fylldes inför valet 2006 av Frihetspartiet (PVV) som bildades av Geert Wilders. Wilders, mer radikal än Fortuyn, stenhård motståndare till EU, invandring och islam, kom att bli inte bara Nederländernas mest framgångsrika högerpopulist någonsin utan också en av de mest kända företrädarna för denna rörelse i Europa. Inför EP-valet 2014 var det han som krokade arm med Marine Le Pen på en uppmärksammad presskonferens där de lovade att krossa ”monstret i Bryssel”.

Inför valet 2014 krokade han arm med Marine Le Pen på en presskonferens där de lovade att krossa ”monstret i Bryssel”.

Hans parti är dock en märklig skapelse. Extremt centraliserat. Bedriver inga normala valkampanjer utan litar helt till Wilders medieframträdanden. Störst framgång nådde de efter valet 2010 då de blev stödparti till Mark Ruttes första regering, i en konstruktion som påminner mycket om det svenska Tidö-samarbetet. I det holländska fallet var det kristdemokraterna som vägrade att sitta i en regering ihop med högerpopulisterna, men de kunde acceptera dem som stödparti. Samarbetet sprack efter mindre än två år, sedan PVV vägrat godkänna regeringens föreslagna nedskärningar i efterdyningarna av finanskrisen. Sedan dess har Wilders förblivit i opposition och nått sina bästa siffror i EP-valen.

PVV utmanades i mitten av 2010-talet av Forum voor Democratie (FvD) vars ledare Thierry Baudet under en period framstod som högerpopulismens framtidsnamn. Mer verserad, mindre radikal, betydligt snyggare, inledningsvis omhuldad även av en del högerintellektuella utanför landet. Men det gick som det brukar, partiet radade upp skandaler, strösslade med rasism och homofobi och bekände slutligen färg när man även efter Rysslands anfall våren 2022 fortsatte att stödja Putin. I valet 2021 stannade de på fem procent och få andra partier är lockade av samarbete vare sig med Baudet eller Wilders.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Sommaren 2023 såg det ut som att ännu ett nytt parti skulle ta över scenen. BBB är förkortningen för Boer Burger Beweging (Bonde- och medborgarrörelsen) – som efter framgångar i lokalvalen på våren toppade opinionsmätningarna under några månader. BBB är på många sätt ett klassiskt populistparti med särskilt fokus på landsbygd och klimatförnekelse. 

Men BBB har sjunkit ihop under hösten. I dess ställe, ja ni gissade rätt, ännu ett nytt parti. Pieter Omtzigt, tidigare CDA-politiker, känd för att ha uppmärksammat bidragsskandaler, lämnade kristdemokraterna och bildade så sent som i augusti i år partiet Nieuw Sociaal Contract (Nytt socialt kontrakt). Och här ska man vara försiktig med etiketterna. Här finns visserligen en påtaglig anti-etablissemangsretorik men i övrigt rymmer man få likheter med högerpopulistiska partier. Partiet profilerar sig genom att förespråka författningsreformer, ”good governance” och ekonomisk mittenpolitik kombinerat med mjuk euroskepticism.

Det nederländska parlamentet är oupphörligen fascinerande. Högerpopulister får av olika skäl mest uppmärksamhet, så även i denna text, men här finns något för alla. Eller vad sägs om det evangelikala Staatkundig Gereformeerde Parti som funnits sedan 1910-talet men först på 2000-talet tillät kvinnliga medlemmar? De har alltid varit i opposition och samlar vanligen omkring två procent av väljarna.

Här finns också Europas enda framgångsrika djurrättsparti, ett EU-federalistiskt parti och ett antirasistiskt parti. Här har funnits flera pensionärspartier. Sammantaget är det en smått fantastisk uppvisning i åsiktspluralism, som endast är möjlig i ett system som saknar procentspärrar, och förenar detta med en tolerans för oliktänkande.

Omslagsbild: Evert Elzinga/AP