Utblick Krönika
Bryssel: svag vind från höger noteras
De nationalkonservativa partiernas väljarstöd fortsätter att öka, men långsammare än många befarat. Att center-högerpartierna i EPP samtidigt stärkte sin ställning talar för att det mesta lär förbli sig likt i kompromissernas Bryssel – trots en hård stundande valrörelse i Frankrike. Andreas Johansson Heinö summerar resultatet i Europaparlamentsvalet.
Rösträkningen hade knappt påbörjats när Emmanuel Macron tidigt på söndagskvällen tömde fickorna och satsade allt på rött. Vallokalsundersökningen, som visade att Macrons allians stannade på 15 procent medan Marine Le Pens Nationella samling fick 32 procent, var skäl nog för att presidenten skulle utlysa nyval till nationalförsamlingen. Det var en historisk händelse, ett av de få genuint minnesvärda ögonblicken i något lands EU-val, någonsin.
Så agerar någon som inte tror sig ha något kvar att förlora. Sittande regeringar straffades i många länder i söndags, men ingenstans med lika dramatiska inrikespolitiska konsekvenser som i Frankrike. Och det handlade inte i första hand om att Marine Le Pen vann. Det har hon gjort tidigare. Närmare bestämt var detta hennes partis tredje raka seger i EP-val. Men så här stor har marginalen aldrig varit tidigare. För fem år sedan var de jämnstora. Och så mycket har heller aldrig stått på spel. “Vårt Europa kan dö”, varnade Macron i ett uppmärksammat linjetal i Paris i början av valrörelsen. Nu har de franska väljarna underkänt hans vision för EU, och Macron har lovat att lyssna på deras oro. Det som var tänkt att bli hans sista valrörelse förvandlades plötsligt till den näst sista.
Även Olaf Scholz kommer att komma rejält skadeskjuten till nästa Europeiska råd. I Tyskland förlorade alla tre regeringspartier. Men den gamla högern, kristdemokratiska CDU och CSU, är alltjämt dubbelt så stora som den nya högern (AfD). Här väntar tre delstatsval i höst, alla i gamla Östtyskland, där AfD väntas nå stora framgångar, medan det fortsatt lär vara motigt i Europaparlamentet för de tyska högerextremisterna som kastades ut ur den mest högerradikala partigruppen tidigare i våras.
För första gången tycks det finnas en reell utmanare till Viktor Orbán.
I övrigt var utfallet för de nationalkonservativa partierna blandat. I Polen höll Donald Tusks liberalkonservativa allians ställningarna mot högerpopulistiska Lag och rättvisa som får vänta på revansch för valförlusten i höstas. I Ungern blev Fidesz största parti, men med det näst sämsta resultatet i ett nationellt val sedan Viktor Orbán kom till makten. För första gången tycks det finnas en reell utmanare om makten i landet. Det nya partiet Tisza leds av Peter Magyar, tidigare Fidesz-politiker som kommit att bli Orbáns farligaste fiende, med löften om att bekämpa korruption, återvinna EU-pengar som kommissionen fryst inne, och på allvar göra slut på populistpartiets auktoritära styre.
I Nederländerna och Belgien gick de högerpopulistiska partierna PVV respektive VB framåt, men inte lika mycket som förväntat. I Portugal och Spanien gjorde deras motsvarigheter Chega respektive Vox betydligt sämre resultat än i föregående nationella val. I Finland straffades Sannfinländarna hårt av väljarna för sin roll i ett Tidöliknande samarbete och fick sitt sämsta resultat sedan 2007. I Sverige har Sverigedemokraterna sannolikt sig själva att skylla för sin första valförlust någonsin. I Danmark var Danmarksdemokraterne och Dansk folkeparti nästan jämnstarka med varsitt mandat.
I östra Europa fortsatte omsättningen av partier, så även på högerkanten. Var de relativt nya högerextrema partierna från exempelvis Rumänien, Ungern, Bulgarien och Slovakien hamnar är väl än så länge oklart men historiskt har de haft marginell betydelse.
Tillsammans adderar allt detta till små men ändå framsteg för de nationalkonservativa partier. Väljarstödet fortsätter att öka, men långsammare än många befarat. Mandaten blir något fler, men inte i närheten av tillräckligt många för att lyckas välta förhandlingsborden i Bryssel. Vinden blåste i förväntad riktning, men med svagare styrka än prognoserna förutspått.
Det är denna långsamma och gradvisa tillväxt som tycks vara hemligheten bakom partiernas beständiga framgångar.
Samtidigt är det denna långsamma och gradvisa tillväxt som tycks vara hemligheten bakom partiernas beständiga framgångar. De som tror sig ana ett trendbrott, eller nu ha fått underlag för att skriva ut medicin mot högerpopulism, saknar grund. Det är så här långsiktig framgång ser ut, och EP-valet 2024 var ett, kort, kapitel i den berättelsen.
Valets förlorare är som väntat de gröna och de liberala, men det är nedgångar som framförallt drivs av ett fåtal tunga partier. Macrons eget parti förstås och de spanska Liberalerna, liksom de gröna i Tyskland. Det finns däremot inte underlag för att hävda en generell motvind för liberaler och gröna i Europa.
Medan Macron höjde tonläget gav kommissionens ordförande Ursula von der Leyen en delvis annorlunda tolkning av valresultatet. “Mitten höll”, sammanfattade hon läget. EPP kan fortsatt söka sig till Socialdemokraterna och den liberala gruppen för att bilda majoritet, och det är vad hon också ser framför sig.
Och kanske är det så det slutar. Medan Macron och Le Pen går en ny match, som för båda framstår som ett ödesval, kommer von der Leyen, med stöd av ett EPP som överträffade förväntningarna, i praktiken garantera att tillräckligt mycket förblir precis som vanligt, för att utfallet av det franska valet inte ska bli alldeles för avgörande.