Jan-Olof Bengtsson: Macrons stora chansning

”Okej, är det så här ni vill ha det så…”

Djupt besviken, för att inte säga kränkt, över att det franska folket gjort tummen ner för ”macronismen” upplöser Frankrikes president Emmanuel Macron nationalförsamlingen och tar sitt folk till nyval 30 juni och 7 juli. Nu har fransmännen mindre än tre veckor på sig om de vill ge makten till ”Bardella, Le Pen och deras gäng”. 

Macrons beslut på söndagskvällen, efter det katastrofala valet till Europaparlamentet där hans centerallians gick från över 22 procent i valet 2019 till 15 procent, har sänt chockvågor genom det politiska etablissemanget. Macron konfronteras nu med att högerpopulistiska Nationell samling i Europaparlamentsvalet blev mer än dubbelt så stort som hans egen centerallians med 32,4 procent.

För att sammanfatta spelar president Macron högt. Visst kan ett nyval bereda vägen för att Nationell samling bildar regering.  Och att Macron i så fall, om det vill sig illa, tvingas till ”cohabitation”. Alltså att regeringen och presidenten tillhör olika partier. Men att Le Pen och Bardella skulle få 289 av de 577 platserna som krävs, anser nog ändå de flesta bedömare som fullständigt uteslutet. Dessutom att något annat parti skulle vilja samarbeta med dem. 

Däremot vill Macron skaka om väljarkåren och få dem att inse vad det handlar om. Framför allt är han trött på allt kompromissande han har tvingats till sedan han förlorade majoriteten i parlamentsvalet 2022. Svajigt lirkande och hoppande har skadat honom prestigemässigt, och han har tvingats att ta till förhatliga presidentdekret med omfattande gatuprotester som följd.

Macron avskyr att inte ha kontroll.

Nationell samling gjorde valet till Europaparlamentet till ett val om förtroendet för Macron.

Hans centerallians gick förenklat till val på vikten av ett starkt Europa och att vår kontinents framtid ligger i att stå starka och självständiga gentemot USA, Kina och Ryssland – alltså som torgförare av de stora penseldragen. Väljarkåren, som nu gjort tummen ned, var däremot mer oroad för kriminalitet och migration, men framförallt den urholkade köpkraften. Där har Nationell samling framgångsrikt positionerat sig och inhöstat den ena poängen efter den andra genom att göra valet till Europaparlamentet till ett val om förtroendet för Macron.

”Ingen som älskar Frankrike och Europa kan vara glad i dag. Jag kan inte agera som att ingenting har hänt”, konstaterade presidenten i sitt tv-tal i går kväll. 

Emmanuel Macron är känd för att göra blixtsnabba politiska förändringar och utspel som skakar om. Risktagande ingår som en del i hans politiska DNA. Intressant är också att han i tv-talet i går egentligen för första gången kommenterade att han inte har någon politisk roll efter 2027 då han avgår, och att han inte som andra politiker positionerar sig för framtiden. Men att han de här tre åren som är kvar tänker ge järnet.  

Så är det. Emmanuel Macrons roll kommer inte att förändras. Men hans position. Och som han  uttryckt det mellan skål och vägg: ”Jag är den enda som inte riskerar något!” 

Målet för Macron är att skaka om det franska folket. Vill de verkligen ha en samling högerpopulister med 28-årige Jordan Bardella, med sin miljonföljarskara på Tiktok, i spetsen som premiärminister, och med Marine Le Pen som president om tre år?  

Nationell samling vet inte hur man styr ett land eftersom de aldrig gjort det, säger kritikerna skadeglatt.

”Vi är redo”, sa Jordan Bardella inför jublande supportrar i går. Men är han och ”chefen” Le Pen verkligen det?

Söndagens val må ha handlat om vilka 81 fransmän som ska representera landet i Europaparlamentet de kommande fem åren. Men i praktiken var det centrala vad fransmännen tycker om sin vardag som de uppfattar som allt oroligare och solkigare. Ett ökande antal gör tummen ner för ”macronismen” som de anser inte levererat trots alla fagra löften.

Vad kommer egentligen att finnas kvar av ”macronismen” om tre år då Emmanuel stämplar ut? Var det bara en enmansrörelse, en experimentverkstad som på sin höjd får en passus i historieböckerna?  

Å ena sidan finns det saker som går åt rätt håll, som en sjunkande arbetslöshet och att Frankrike är det EU-land där de utländska investeringarna är störst. Å andra sidan det som går åt fel håll, med ett skenande budgetunderskott och sänkt kreditbetyg hos Standard & Poor’s från AA till AA-. Sånt svider.

Vi lär få en valkampanj som handlar mer om utmaningarna i den franska vardagen än om gränslösa europeiska visioner.

Valet om tre veckor är en rejäl chanstagning av presidenten, men ligger helt i linje med hans ”kalkylerande spontanitet”. Vi får troligtvis se en valkampanj som handlar mer om utmaningarna i den franska vardagen än om gränslösa europeiska visioner, hur viktiga Macron än tycker att de är.  

Den ouppnåeliga drömmen för honom är så klart att återta makten i parlamentet han förlorade i valet 2022.  Det vet han är omöjligt. Men helt klart hoppas han på ett valresultat där Nationell samling blir rejält tilltufsat när det verkligen gäller. Och låt säga en koalitionsregering mellan hans eget centerliberala mittenblock och det traditionella center-högerpartiet Republikanerna. 

Emmanuel Macron, kometpolitikern som slog sönder det franska politiska landskapet genom att skapa tre block i stället för två, må ha visioner. Problemet är att fransmännen i allt större utsträckning tycks ha så svårt att dela dem.

Nu måste han släppa på ambitionerna att glänsa på den europeiska politiska arenan för att i stället göra det på den inrikespolitiska.  Men någon ”lame duck” är han inte.