Centern kan vara regeringens sista halmstrå

Lite i skymundan av Trumpadministrationens handelskrig och den säkerhetspolitiska turbulensen i Europa rycker nästa års valrörelse snabbt allt närmare. 

Med mindre än 18 månader kvar till valdagen i september 2026 ser det allt annat än ljust ut för den borgerliga regeringen. Styrkeförhållandena mellan blocken talar mot att Ulf Kristersson får fortsätta regera när väljarna sagt sitt.

I opinionen har vänsteroppositionen en klar ledning över Tidöpartierna. Enligt Ipsos i mars skiljer det sex procent till Magdalena Anderssons fördel, ungefär som det sett ut i flertalet mätningar efter valet 2022. Regeringen står och stampar på samma fläck, en bra bit på efterkälken.

Även om det kan framstå som väl tidigt för domedagsprofetior borde det prekära läget mana till omedelbar eftertanke och krisinsikt från regeringspartiernas sida, alltså innan tiden runnit i väg ännu mer och missnöjet börjar sprida sig i partiorganisationerna. När det går dåligt kommer det förr eller senare till den punkten och då kan det redan vara för sent att agera konstruktivt. 

Tittar man på partierna var för sig är situationen illavarslande och har varit det länge. Kristdemokraterna och Liberalerna hamnar runt tre procent, eller under i nästan alla mätningar och behöver stödröster för att hänga kvar i riksdagen. 

Moderaterna och Sverigedemokraterna ligger stabilt runt 20 procent men förmår inte lyfta sig över den nivån. Stödröster på andra partier kommer att dra ner siffrorna till lägre nivåer.

Socialdemokraterna noterar 35 procent, nästan fem procentenheter över valresultatet 2022 och är mandatperiodens vinnare så här långt, trots – eller kanske tack vare – att man befinner sig i opposition. 

Den tidigare statsministern rider vidare på sin egen höga förtroendevåg med ängsliga Magdamoderater i släptåg.

Magdalena Andersson behöver tills vidare inte göra mycket mer än att hålla sig flytande genom att kritisera regeringen i uppfordrande ordalag när andan faller på. Den tidigare statsministern rider vidare på sin egen höga förtroendevåg med ängsliga Magdamoderater i släptåg. Om det är välförtjänt eller inte har mindre betydelse.

När partikongressen i slutet av maj är avklarad får man förmoda att S-ledningen tänker mobilisera för allt vad tygen håller inför valet med ett nytt partiprogram i ryggen. Både partiledaren själv och hennes övervintrade generationskamrater från Löfventiden vet att 2026 är sista chansen att återerövra makten. Man lär inte sky några medel för att lyckas med det. 

Centerpartiet för en tynande tillvaro i skymundan på vänsterkanten. I väntan på en ny partiledare efter Muharrem Demiroks korta och misslyckade period. Nu balanserar man kring spärren med fyra procent i både Ipsos och Poll-of-polls, där alla mätningar vägs samman. C måste ta sig samman om man vill stanna kvar i riksdagen. 

Vänsterpartiet och Miljöpartiet ligger på en jämn och förhållandevis hög nivå i mätningarna, precis som S utan att behöva anstränga sig över hövan. Sammantaget håller vänsterblocket ställningarna med god marginal och kan se framtiden an med tillförsikt.

För Tidökonstellationen gäller raka motsatsen. Utan att måla fan på väggen kan man konstatera att regeringsinnehavet hänger mycket löst. Ulf Kristerssons möjligheter att på allvar utmana Magdalena Andersson om statsministerposten reduceras i takt med att tiden går. Om inget avgörande sker i opinionen innan valet är det kört. Så ser realiteterna ut. Det är bara att se sanningen i vitögat. 

 ***

Oavsett politisk färg och omständigheter i övrigt tenderar alla regeringar alltid att fastna i det dagliga tröskandet med utredningar, propositioner, riksdagsdebatter och EU-möten i Bryssel. Kristerssonregeringen är begripligt nog fullt fokuserad på upprustningen av försvaret, stödet till Ukraina och på hur det militära samarbetet inom EU ska organiseras om USA gör allvar av sitt hot att lämna Europa åt sitt öde. 

Vid Natos nästa toppmöte i Haag i slutet på juni kommer Donald Trump att dyka upp med hela sitt vildvuxna entourage – Vance, Rubio, Hegseth, Waltz. En urladdning mellan USA och Europa ligger i korten och då kan det vara klokt även av en svensk statsminister att inte komma tomhänt till bordet.

Att fortsätta gömma sig bakom dagspolitiken är ändå att göra det väl bekvämt och enkelt för sig. Att spela rollen av upptagen makthavare leder sällan eller aldrig någon vart med ett val i antågande. För regeringen kommer det inte att räcka med att sitta still i båten för att jaga ifatt en cementerat överlägsen opposition och vinna nästa val. Det krävs mer än så för att vända den negativa trenden. Frågan är vad.

Personförändringar? Ja, absolut. Ett alternativ är att toppa laget som det brukar heta. Den senaste tidens strömhopp från Liberalerna sägs ju handla om det, inte att personerna ifråga söker lyckan på annat håll eftersom partiet är i utförsbacken. Oavsett hur det är med det är det tveksamt om det ger någon effekt att byta ett anonymt statsråd mot ett annat. I väljarnas ögon kan det antagligen kvitta.

Politiska förslag? Ja, självklart. Samtidigt är det svårt att urskilja något i stil med löftet om skärpa den inre och yttre säkerheten i valrörelsen 2022. Väljarna inser att ambitionen på det området kvarstår, att justitieminister Gunnar Strömmer producerar det ena konkreta förslaget efter det andra och att försvarsanslagen är på väg mot nya rekordnivåer även om pengarna kommer att vara lånade. 

Baksidan är att det händer så väldigt lite i det korta perspektivet, att gängkriminaliteten biter sig fast i vardagen och att Natomedlemskapet omgärdas av frågetecken.

Ulf Kristersson och hans medarbetare kommer också, med all rätt, att få släpa på Landerholmaffären fram till valdagen med KU-granskning och det rättsliga efterspelet. Det ser redan illa ut och det kan bli värre och påverka hela regeringens trovärdighet.

Magdalena Andersson kommer att göra allt för att undvika att ge besked om vilka partier som ska ingå i en vänsterregering.

I kombination med att det saknas självklara sakpolitiska valvinnare på andra områden måste regeringen söka sig andra vägar för att ingjuta nytt hopp hos desillusionerade väljare. Då kommer det att krävas något mer än bara politik. 

Om regeringen på allvar vill försöka bryta den negativa trenden är det självklara alternativet att försöka hala tillbaka Centerpartiet in i den borgerliga gemenskapen som en del av ett framtida regeringsunderlag efter valet. Mer än så behöver man inte säga till att börja med.

Magdalena Andersson kommer att göra allt för att undvika att ge besked om vilka partier som ska ingå i en vänsterregering med hänvisning till att det blir en senare fråga när rösterna är fördelade. För borgerligheten borde det gå att stänga diskussionen med samma argument förutsatt att man håller en gemensam och konsekvent linje. Att ta saker i rätt ordning är alltid en god tanke. Förlorar man makten finns det ju inget att tjafsa om.

*** 

Vid extrastämman den 3 maj kommer Centerpartiet att välja en ny partiledare med det allt överskuggande uppdraget att säkra riksdagsplatserna i valet 2026. Det går inte att göra det utan att beakta regeringsfrågan. 

I det krisläge som råder är det naturliga att den som söker förtroendet att leda Centerpartiet mot framtiden deklarerar sin inställning till nästa regeringsbildare i förväg och väljs av ombuden på den premissen. När Nyamko Sabuni valdes till Liberalernas partiledare 2019 var det enligt modellen. Johan Pehrson fullföljde det borgerliga spåret och lyckades rädda kvar partiet i riksdagen i valet. 2022. Det kan vara värt för centerpartisterna att beakta.

När Muharrem Demirok utsågs till Centerledare under Annie Lööfs vakande öga 2023 var utgången given på förhand. Lööf ville se en efterträdare som förvaltade och fullföljde hennes egen vänstergir och det fick hon också med känt och nedslående resultat. Nu handlar det om ett öppet race med oklar utgång.

Än så länge finns det inga officiella kandidater. Valberedningens ordförande Anders Åkesson, tidigare riksdagsledamot från Kalmar, har meddelat att han tänker hålla tät kontakt med hela centerrörelsen under arbetets gång och att han ska presentera ett namn i god tid före stämman. 

I kulisserna pågår ett sedvanligt manövrerande, där det avgörande slaget tycks stå mellan Annie Lööfs Magdavänliga falang och företrädaren Maud Olofssons borgerliga samverkan. Favorit i förhandsspekulationerna har varit Anna-Karin Hatt, bland annat energi- och IT-minister i alliansregeringen och innan dess stabschef åt Olofsson när alliansen bildades 2004. 

Det hade varit logiskt. På ett digert CV har hon också uppdrag som vd för Almega och för närvarande i LRF. Att hon har förankring i centerleden är ett understatement. Centermärkta Östersunds-Posten har exempelvis pekat ut henne som ny partiledare.

Men under onsdagen kom ytterligare en kalldusch i en process där flera tänkbara kandidater skjutit ut sig: Hatt säger nej och blir kvar i LRF.  

Bland de kandidater som återstår finns Helena Lindahl, den enda riksdagsledamot i C eller L som röstade nej till januariavtalet. Är det en möjlig utväg? För flyktade centerväljare som sökt sig bort under Demiroks ökenvandring till vänster kan ett tydligt borgerligt regeringsalternativ med ministerposter inom räckhåll vara ett starkt argument för att återvända till partiet. 

Trots att andelen centerväljare med uttalad vänsteridentitet har ökat markant är det klart fler som placerar sig till höger.

Trots att andelen centerväljare med uttalad vänsteridentitet har ökat markant under den senaste tioårsperioden är det fortfarande klart fler som placerar sig till höger än vänster, 34 mot 26 procent. Hela 40 procent ställer sig i mitten och utgör således rörlig materia i valrörelsen, enligt en genomgång av Joakim Broman (3/2).

Ett uttalat borgerligt parti tenderar alltid att attrahera borgerliga väljare i första hand. Ett parti som vacklar mellan hötapparna gör det inte med samma självklarhet, om ens då med tanke på vad Svend Dahl skrev nyligen (”När borgarna inte röstar borgerligt”, 14/3).

Men om Centern söker sig tillbaka till sina traditionella politiska rötter kan det ge partiet en rejäl skjuts uppåt i opinionen. Förutsatt att man vågar ta det steget utan att vara ”fegt, försiktigt och instängt i kortsiktigt manövrerande och fixerat vid SD som Réka Tolnai, tidigare CUF-ordförande, uttrycker det (24/3). Detsamma gäller givetvis Liberalerna.

***

Själv bevakade jag min första Centerstämma på Öland 1987. Thorbjörn Fälldins båda regeringar (1976–82) var ett minne blott och partiet befann sig i tröstlös opposition. 

En av dem jag intervjuade var Bondeförbundets, sedermera Centerpartiets partiledare (1949–71) Gunnar Hedlund, vid den tiden 87 år och pigg som en mört. Vid invigningen dansade han vals med en kvinnlig partikamrat iklädd folkdräkt vid idrottsplatsen i Borgholm. Det var en förvisso idyllisk men ändå sann bild av Centerns politiska själ och av ett parti väl förankrat både i bonderörelsen och i borgerligheten.

Längre tillbaka, åren 1951–57, satt Hedlund i en S-ledd regering med Tage Erlander som statsminister. Men även om Centern samarbetat med S vid ett antal tillfällen har partiets naturliga hemvist varit på den borgerliga sidan, först som ett intresseparti för bönder, senare av mer allmänborgerlig karaktär med en bredare väljarbas. Som allra mest lockade partiet 25 procent i valet 1973 och 24 procent 1976 när de borgerliga tillsammans bröt 44 års socialdemokratiskt styre i Sverige med Fälldin som statsminister. Centerpartiets mest framgångsrika politiker genom tiderna hade aldrig ens en avlägsen tanke på samarbete vänsterut med S och V. Det tål också att tänka på för dagens partistrateger.

Centerpartiets mest framgångsrika politiker genom tiderna hade aldrig ens en tanke på samarbete vänsterut.

Om Centern återvänder till det borgerliga samarbetet från alliansåren ritas den politiska kartan om i grunden och då ser det plötsligt betydligt bättre ut för den sittande regeringen och för borgerliga väljare som hoppas på en fortsättning. Det kan i sin tur vara självgenererande och ge en välbehövlig skjuts uppåt i opinionen.

Resultaten i de senaste fem riksdagsvalen visar också att den svenska väljarkåren till övervägande del är borgerlig och att den har varit det i tjugo års tid. Inte vid något tillfälle har S med sina traditionella stödpartier vunnit regeringsmakten av egen politisk kraft. Tvärtom har högersidan med M, KD, L, C och SD haft en klar majoritet gentemot vänstern med S, V, MP under hela denna långa period (obs att SD hamnade under spärren med 2,93 procent 2006). 

Val	Höger	Vänster
2006	51,17 %	46,08 %
2010	54,98 %	43,60 %
2014	52,29 %	43,62 %
2018	57,79 %	40,67 %
2022	56,30 %	42,16 %

Den sviten kan med enkla medel få en fortsättning 2026 – och då är det bäddat för ett fortsatt borgerligt regerande. 

Ulf Kristersson, Ebba Busch och Johan Pehrson kan naturligtvis inte intervenera aktivt i Centerns partiledarval. Däremot kan man i lämplig form och med öppna armar välkomna partiet tillbaka till den borgerliga familjen i valrörelsen 2026, med sikte på en plats i en ny borgerlig regering efter valet. Det kan framstå som ett sista halmstrå – men varför inte och vad talar mot?