Centerpartiet behöver växa upp

Alla partier väljer sina strider. Oftast mot varandra, ibland mot verkligheten. Centerpartiet har sedan valet 2018 utkämpat en hård men ojämn kamp mot logiken i den svenska blockpolitiken. Det slutade med att blockpolitiken vann.

Därmed har Centern under den pågående mandatperioden förlorat inte bara väljare och vänner utan rimligen också självbilden som den samlande kraften i politikens centrum.

Väljarraset från Centern är underrapporterat. Inget annat parti har tappat lika mycket sedan valet. Var tredje väljare har lämnat partiet. Samtidigt pågår en mobilisering mot partiet som saknar motstycke. Jag kan inte påminna mig när ett borgerligt parti senast kritiserades så hårt av andra borgerliga partier och opinionsbildare. ”Centern ingår nu i vänsteralliansen”, summerar PM Nilsson i Dagens Industri vad som snabbt har blivit en etablerad sanning på högerkanten. 

Nu krävs en omfattande och sannolikt smärtsam uppgörelse med de senaste årens vägval. 

Men framförallt står Centern nu utan fungerande strategi. I flera år har partiet framställt sig som garanten för förnuftiga, mittenorienterade uppgörelser som exkluderar ytterkantspartierna från inflytande. Efter att ha röstat för en budget framförhandlad med Vänsterpartiet finns inte mycket trovärdighet kvar för denna strategi.

Det finns naturligtvis inga skäl för Centern att rakt av acceptera motståndares beskrivningar av läget. Centern har exempelvis inte blivit ett vänsterparti. Men inte desto mindre krävs nu en omfattande och sannolikt smärtsam uppgörelse med de senaste årens vägval om partiet ska göra sig relevant i det nya landskap som tagit form.

Det ska erkännas att Centern verkligen inte har varit ensamma i att underskatta blockpolitikens överlevnadskraft. Under 2010-talet har blockpolitiken dödförklarats ett otal gånger. Men med facit i hand är det enda som hänt att SD fogats in i högerblocket samtidigt som C ställt sig utanför. I övrigt är spelplanen ungefär densamma som den varit de senaste tjugo åren. 

Efter valet 2010, när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och Alliansregeringen förlorade sin majoritet, var det ingen som ifrågasatte att Alliansen fortsatte att regera, även om det krävde passivt stöd från Sverigedemokraterna. Blocken förblev intakta.

Sverigedemokraternas valframgång 2014 (12,9 procent) medförde förvisso omedelbara och drastiska förändringar. Fredrik Reinfeldt avgick redan på valnatten och Allianspartierna släppte istället fram en minoritetsregering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Efter att Sverigedemokraterna några veckor senare röstat för oppositionens budget utlyste Stefan Löfven ett extra val. Detta kunde dock ställas in sedan Allianspartierna enats med Socialdemokraterna och Miljöpartiet om decemberöverenskommelsen, en uppgörelse som ytterst syftade till att bevara den gamla blockpolitikens logik även i en riksdag med stark Sverigedemokratisk närvaro. Enligt avtalet skulle största ”konstellation” ges förutsättningar att regera som om den hade majoritet. Blocken överlevde.

Inför valet 2018 var en liknande lösning utesluten samtidigt som det var uppenbart att inget av blocken skulle komma i närheten av majoritet. Men blocken hölls vid liv i debatterna, i opinionsmätningarnas staplar och i partiernas självmedvetande. Inte heller januariavtalet utgjorde i sig ett brott mot denna logik. Uppgörelsen var visserligen historiskt omfattande med sina 73 punkter, men var som konstruktion inget dramatiskt avsteg från hur blocköverskridande kompromisser tidigare gjort minoritetsregerande möjligt i Sverige. 

Nu föll inte januariavtalet av sin egen tyngd, utan av den inre pressen i Liberalerna att till fullo axla rollen som oppositionsparti och ansluta sig till det nya högerblock som tämligen odramatiskt uppstod när Moderaterna slutligen högg av den sverigedemokratiska knuten. Samtidigt har det för alla, utom kanske då för centerpartisterna, varit uppenbart att Vänsterpartiet förstås ingår i vänsterblocket. I valet 2022 står återigen ett vänsterblock mot ett högerblock.

Värdet av en vågmästarposition devalveras betänkligt om man har beröringsskräck mot vågskålarna.

Men om Centern varit i gott sällskap vad gäller felbedömningen av blockpolitikens styrka har de varit tämligen ensamma om att inte inse vad som krävs för att stå utanför. För det kan man nämligen göra. Det finns ingen logik som tvingar det åttonde partiet att ansluta sig till något av de block som de sju andra ingår i. 

Men då bör man vara redo att samarbeta med minst ett, helst två, av de reellt existerande blocken. Och i dessa ingår Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Värdet av en vågmästarposition devalveras betänkligt om man har beröringsskräck mot vågskålarna.

Centerns andra stora misstag är att man alldeles för länge låtit SD-frågan överskugga den egna politiken. Alla partier har gjort det misstaget. Men de andra har nu gått vidare. Hos Centern finns emellertid SD-frågan med hela tiden, som ett ständigt bakgrundsbrus, nu senast i motiveringen till pensionsuppgörelsen. Det har bland annat den omedelbara effekten att värdet av den politik man förhandlat fram förminskas, när det anses nödvändigt att motivera den med argumentet att SD (eller tidigare V) inte ges inflytande.

Centern har varit krisdrabbat förut. I slutet på 1990-talet kunde man summera till åtta raka förlustval. Det var alldeles uppenbart att en kursändring var nödvändig för att rädda partiet. Lösningen den gången blev ett tydligt kliv in i borgerligheten, bort från förvirrande etiketter som “ekohumanism” och “icke-socialism”. Här påbörjades den i grunden framgångsrika förvandlingen av Centern till ett liberalt idéparti.

Nu behövs liknande omtag. Att Centerpartiet behövs i svensk politik är uppenbart. Inget annat parti, möjligen med undantag för Liberalerna, förenar en grundmurad tilltro till marknadsekonomi med en bejakande syn på det mångkulturella samhället. Här finns stora ytor att bre ut sig på för ett liberalt parti som ser konkurrens, pluralism och individualism som självklara byggstenar i det goda samhället. Och medan Liberalerna riskerar att bli bakbundna av sina samarbetspartners finns alla möjligheter för Centern att utgöra en viktig liberal motvikt till en borgerlighet som blivit alltför påverkad av konservativa och nationalistiska trender.

Centern borde också kunna göra dygd av nödvändigheten att tvingas välja mellan Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Många väljare känner igen sig i ambivalensen. Båda partierna har avskräckande cv:n. För en borgerlig väljare är det sakpolitiska avståndet inom nästan alla politikområden mycket kortare till SD än till V. Men hur ska sådant vägas mot partiföreträdare som kallar en kvinna i Sverigedräkt och slöja för en ”våldtäkt på Sverige”? Det är förstås fullt rimligt, rentav hedervärt, att ibland föredra ett sämre utfall i den sakpolitiska kompromissen (vilket man sannolikt får i en uppgörelse med V) framför att legitimera främlingsfientliga pöbelfasoner. 

För medan Centerledningens SD-fixering tveklöst skadat partiet är de forna Alliansvännernas plötsliga konflikträdsla inte heller särskilt attraktiv. Vi är nu på väg in i en valrörelse där moderata och kristdemokratiska valarbetare kommer lägga betydligt mer energi på att attackera Centern än Sverigedemokraterna. Med allt vad det innebär av suddiga linjer högerut i svensk politik. Och efter en eventuellt borgerlig valseger väntar så småningom en svekdebatt med liberala väljare som tröttnar på eftergifter till Sverigedemokraterna. 

Ett mindre fåfängt och mer sakpolitiskt orienterat Centerparti kan i ett sådant läge bli ett attraktivt alternativ. Frågan är om man är mogen uppgiften.