Samhälle Krönika
Centerpartiet har tappat den liberala sakpolitiken
Centerpartiet har halkat bort från sin roll som ett liberalt mittenalternativ. Henrik Dalgard skriver om välkommen kritik inifrån centerrörelsen och en alternativ linje för partiet i regeringsfrågan.
Under måndagen intervjuades Annie Lööf i DN, och meddelade att Centerpartiet var beredda att ta plats i en socialdemokratisk regering. Uttalandet utmålades av DN och många andra som ett nytt besked i regeringsfrågan. Det går dock att diskutera hur ny informationen var. För den som hållit ett öga på Centerpartiet under de senaste åren har det varit tydligt att partiet blivit en allt mer självklar del av det rödgröna blocket. Att Lööf nu öppnar upp för att sitta i en S-ledd regeringen borde inte komma som en överraskning utan ses som en del i den gångna mandatperiodens utveckling.
Att beskedet utgör en förskjutning i retoriken gentemot S är däremot tydligt, framförallt i form av hyllningarna av Magdalena Anderssons ledarskap. Och även retoriska förflyttningar kan som bekant medföra starka reaktioner i politiken. Så var även fallet i måndags när en rad personer inom centerrörelsen gav uttryck för sitt missnöje. Lokalpolitikern Helena Lundgren från Västerbotten, som tidigare varit kritisk till partiets inställning i regeringsfrågan, sa att hon kommer ha svårt att sätta upp valaffischer på Annie Lööf hemma i Vindeln. Partiets näringslivspolitisk talesperson Helena Lindahl skrev i ett inlägg på Facebook:
”Att förespråka en S-ledd regering är inget jag vill eller skriver under på. Ställer mig dessutom frågande till att partiets vägval förmedlas via media.”
Det är lite fokus på konkret sakpolitik
Det var dock ungdomsförbundet som reagerade starkast
”När Löfven utlyste extraval för åtta år sedan gick jag med i CUF för att jag ville ha en borgerlig alliansregering igen. Det gör så ont för mig att se att mitt parti öppnar för att sitta i regering med Socialdemokraterna”, skrev ungdomsförbundets vice ordförande Caroline von Seth på Twitter.
Studentförbundets ordförande Julia Eriksson hävdade på samma plattform att Annie Lööf nu fört partiet bort från rollen som en självständig liberal kraft i den politiska mitten:
”Ett borgerligt liberalt mittenparti, som går till val på sin egen politik och vill ha lyhördhet avseende sin politik, bör vara försiktiga med att surra fast sig vid en statsministerkandidat en månad innan valet.”
Läs också:
Kritiken om att partiet nu kommer ha svårt att driva liberal politik är välkommen, men visar också på en skiftning i partiets fokus. I takt med att Centerpartiet blivit en allt mer självklar del av det rödgröna blocket har det blivit tydligt att Annie Lööf med mindre trovärdighet kan etablera bilden av partiet som alternativet för de väljare som vill få igenom mesta möjliga liberala sakpolitik. I DN- intervjun sa Lööf själv att partiet hade få men tydliga röda linjer gentemot nästa regering i form av att ”inte medverka till en budget som höjer skatterna på jobb, boende och sparande.” I övrigt är det lite fokus på konkret sakpolitik.
Det är egentligen inte så konstigt. Om det brokiga rödgröna blocket ska kunna bilda regering kommer omfattande kompromisser och eftergifter vara ett måste. En försmak på hur svårt det kan komma att bli gick att få i tisdagens partiledardebatt hos Expressen. De borgerliga partiledarna hade svårt att hålla tillbaka skadeglädjen när de gång på gång påtalade hur splittrat det rödgröna regeringsalternativet var. Det kanske tydligaste exemplet var när Ebba Busch, efter ett hett replikskifte mellan Nooshi Dadgostar och Annie Lööf om privata alternativ i välfärden, sade ”Det här är ditt regeringsunderlag Magdalena Andersson.”
I den kontexten är det inte konstigt att tona ner på kraven om konkret sakpolitik. Fokuset har med andra ord skiftat från liberala politik till att lägga grunden för ett stabilt regeringsalternativ tillsammans med S.
Liberal politik och liberala principer garanteras bäst tillsammans med liberala och borgerliga partier
Kritiken som nu hörs inom partiet är med andra ord legitim — man har halkat längre ifrån visionen om en självständig liberal mittenkraft. Men samtidigt är det en vision som haltar i dagens politiska landskap.
Idag finns det två block i svensk politik. Ett borgerligt block med stöd av det SD och ett vänsterblock med stöd av det Centerpartiet. Att då förhålla sig neutral mellan de båda blocken är i praktiken att spela vänsterblocket i händerna och riskera att garantera ett socialdemokratiskt maktinnehav. Ibland innebär neutralitet också att ta ställning.
Centerpartiet är fortfarande ett liberalt parti och partiets väljare har, som Andreas Bergh skrivit om här i Smedjan, fortfarande en grundläggande liberal inställning till marknadsekonomi. En alternativ linje för ett parti som värnar liberala principer och samtidigt vill minera ytterkanternas inflytande över svensk politik vore att säga något i stil med: ”Liberal politik och liberala principer garanteras bäst tillsammans med liberala och borgerliga partier. Vi kommer därför stödja Ulf Kristerssons sida i svensk politik. Samtidigt kommer vi inte budgetförhandla med SD och sätta upp röda linjer för att minimera deras inflytande över svensk politik.”
Ett sådant parti skulle i alla fall jag rösta på.