Hur man än vrider och vänder på det var Centerpartiet valets stora förlorare. C var det parti som tappade mest, både i relativa och absoluta tal. Man tappade såväl i städer som på landsbygden. Och de väljare man har kvar är betydligt mindre lojala än S-, SD- och M-väljare.

En enkel sammanfattning skulle kunna lyda:

Centerpartiet var det parti som relativt sett minskade mest vid en jämförelse mellan valen (…) Valresultatet blev långt ifrån de målsättningar om tio procent som partiet gick in i valrörelsen med.

Orden är Annie Lööfs, men de yttrades inte 2022 – utan 2011. Då ledde Lööf den eftervalsanalys som banade väg för den fortsatta förnyelse som omvandlade Centerpartiet till ett utpräglat liberalt parti.

Några av slutsatserna i eftervalsanalysen 2011 – att C behövde bli ett mer idé- och värderingsburet parti och bredda sin profil bortom företagar- och miljöfrågor – positionerade Annie Lööf som Maud Olofssons naturliga efterträdare när det skulle väljas ny partiledare senare samma år.

Tappen gör ont i centerrörelsen.

Nu befinner sig Centerpartiet återigen i en liknande sits. Liksom 2010 är C det parti som backar mest jämfört med föregående val. Och precis som 2010 har man tappat särskilt många väljare i traditionella centerfästen som Jämtland och Kalmar. Sådana tapp gör ont i centerrörelsen. Det är därför ett stukat C som de kommande månaderna dels kommer att genomföra en eftervalsanalys, dels välja en ny partiledare efter Annie Lööf.

Samtidigt befinner sig C på många sätt i ett drömläge. Partiet slipper ägna de kommande fyra åren åt att bråka med Miljöpartiet och Vänsterpartiet i budgetförhandlingar, med risk för att tappa ännu fler landsbygdsväljare som inte tål MP:s skogstokiga skogspolitik eller ett gammalt kommunistparti i regeringen. C slipper också regeringsansvar (och ansvarsutkrävande) under de extremt prövande åren som väntar, med fortsatt höga energipriser, ekonomisk kräftgång och skjutningar som inte lär sluta bara för att en ny regering tillträder. Dessutom kan det vara tacksamt att från liberalt håll kunna angripa en borgerlig regering som går åt ett mer konservativt håll och gör eftergifter till Sverigedemokraterna.

Allt detta ger Centerpartiet utrymme att i opposition kunna utveckla ny politik och återigen bli relevant för fler väljare.

En mandatperiod i skottgluggen

Det är en turbulent mandatperiod som Centerpartiet lägger till handlingarna. Efter att 2018 ha gjort sitt starkaste riksdagsval på 30 år  hamnade C i skottgluggen under den utdragna regeringsbildningen, där partiet spelade en nyckelroll under de 134 dagar som till slut mynnade ut i Januariavtalet. I utbyte mot att släppa fram Stefan Löfven (S) som statsminister fick C löften om en rad liberala reformer såsom utökade undantag från turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd, ett mer flexibelt strandskydd och fri hyressättning för nyproducerade lägenheter.

Tanken med Januariavtalet var att minimera både Sverigedemokraternas och Vänsterpartiets inflytande samt vinna sakpolitiska segrar. I teorin fanns det mycket som talade för att en sådan lösning kunde fungera – historiskt sett har Socialdemokraterna trots allt genomfört omfattande liberaliseringar (minns kanslihushögern), och på pappret såg Centerpartiet ut att ha fått stora skalper.

I praktiken fick C dock kämpa i såväl opinionsmässig som parlamentarisk motvind. Reformer av exempelvis strandskyddet blev urvattnade, och det var svårt för C att driva förslag om att liberalisera arbetsrätten och reformera Arbetsförmedlingen när man till och med blev motarbetade av sina forna alliansvänner.

Efter att Januariavtalet slutligen kraschat – krossat av ett stridslystet Vänsterpartiet och ett konfliktfyllt Liberalerna – fick C bära en stor del av skulden för de regeringskriser som bröt ut under 2021. Extra knepigt blev det hösten 2021, när partiet följde praxis och röstade på sin egen budgetmotion (och därmed öppnade för att en M/KD/SD-budget kunde gå igenom) samtidigt som man släppte fram Magdalena Andersson (S) som statsminister.

Det var minst sagt svårt för partiledningen att kommunicera de motstridiga besluten.

Det var minst sagt svårt för partiledningen att kommunicera de motstridiga besluten, och i många väljares ögon blev C ett otydligt parti. Mellan maj och december 2021 minskade C:s väljarstöd markant, från 9,6 till 7,2 procent enligt Poll of polls. Centerpartiet fick, välförtjänt eller ej, stryk i media och troligen även i opinionen för att man inte valde sida mellan blocken och därmed skapade låsningar.

Under våren lyfte C:s partiledning att Magdalena Andersson blev Sveriges första kvinnliga statsminister och att väljare tenderar att flockas till de stora partierna i kriser som skäl till partiets tapp i opinionen. Men att nedgången började redan innan Magdalena Andersson och kriget i Ukraina kom in i bilden tyder på att det inte räcker som förklaringar. C slets mellan blocken, och i den slitningen kom partiets politik också bort. Var C egentligen för något, eller var man bara mot?

I skuggan av SD har sakpolitiken blivit lidande

Problemet är inte nödvändigtvis C:s motstånd mot SD. I Demoskops eftervalsundersökning instämde hela 44 procent av C-väljarna i påståendet att de hellre skulle ha röstat på ett annat tidigare alliansparti om det inte vore för att dessa samarbetade med SD. Däremot har SD-motståndet fått överskugga den egna politiken. Som opinionsinstitutet Novus tidigare har uppmärksammat så äger C inte någon sakfråga alls i väljarnas ögon; man är knappt ens tvåa eller trea.

Som Annie Lööf själv har uttryckt det är det dags att gå från låsningar till lösningar. En betydande del av Centerpartiets väljare (39 procent) instämmer i hög grad i påståendet att det är viktigare att få genomslag för sin sakpolitik än vilka partier man samarbetar med, även om det så klart kan tänkas bero på vad man tvingas ge upp i utbyte. Men då måste det också finnas sakpolitik att utgå från, och där har utvecklingen inom C lämnat mycket i övrigt att önska.

På partistämman i Karlstad 2019 sade den dåvarande ekonomisk-politiska talespersonen Emil Källström rakt ut att partistyrelsen önskade att skrivelserna som antogs skulle ligga så nära det som stod i Januariavtalet som möjligt. Det tidigare frimodiga Centerpartiet tömde de ideologiska förråden i förhandlingsrummen 2018–2019, men fyllde inte på dem igen. Under en mandatperiod då världen vänts upp och ner – av pandemin, kriget i Ukraina, energikris och eskalerande gängvåld på hemmaplan – hade det behövts mer nytänkande.

När världen förändras måste politiska partier ha förmågan att anpassa sig.

Att lag och ordning dominerade agendan veckorna före valet var inte idealiskt ur C:s synvinkel, men det var också ett tecken på att partiets politikutveckling på just det området varit eftersatt. Och att Centerpartiet faktiskt antagit en ny, mer kärnkraftsvänlig energipolitik som innebär att man vill höja effekten i de befintliga kärnkraftverken har partiet också varit oförmöget, eller kanske snarare ovilligt, att kommunicera. 

När världen förändras måste politiska partier ha förmågan att anpassa sig, särskilt om de har ambitionen att vara ansvarstagande och statsbärande fullsortimentspartier. C gjorde ett succéval 2018 med samma partiledning och en liknande kampanj – den stora skillnaden 2022 var att den agenda som C ville förhålla sig till var daterad.

En ny centeragenda

Centerpartiet har mött och bemött motgångar förr. Efter att ha backat åtta val i rad 1976–1998 gjorde partiet ett omtag och klev i början av 00-talet in i Alliansen. När C:s politiska profil suddades ut i det borgerliga samarbetet gav Annie Lööf partiet nytt liv än en gång. Centerpartiet kan göra en liknande comeback igen.

C har också en chans att stå ut i det politiska landskapet efter valet. Den borgerliga regeringen kommer att ha en mer konservativ slagsida än Alliansen, samtidigt som det skapas möjligheter för S, V och MP att bedriva klassisk vänsteropposition. Med de förutsättningarna borde möjligheterna för C ha goda möjligheter att locka till sig liberala väljare.

I en tid när politiken går i mörka toner kan C bli partiet som pekar ut vägen mot en bättre framtid. Som visar hur hindren för den gröna industriella revolutionen i Sverige kan rivas, hur vägar och järnvägar kan rustas upp och hur välfärdstjänsterna kan utvecklas i hela landet. När såväl KD som L ropar på förstatliganden kan C:s decentralistiska arv väckas till liv igen. C bör också ta fasta på att över hälften av partiets väljare angav den ekonomiska politiken som ett viktigt skäl för sitt partival. Värderingsfrågor är viktiga, men i tuffa tider kommer de att trumfas av materiella hänsyn.

En ny partiledning kan också vara mer flexibel när det gäller att göra överenskommelser med såväl S som M – pragmatismen är trots allt ett av C:s signum. Men det viktiga är att politikutvecklingen kommer före både frågan om vilka man ska samarbeta med (eller inte samarbeta med) och hur politiken ska kommuniceras.

Trots den dystra stämningen på valvakan vid Brunkebergstorg är Centerpartiets läge inte alls tröstlöst, utan de kommande åren kan användas på ett konstruktivt sätt för att förnya partiet. Centerpartiets nedgång ser anmärkningsvärt stor ut för att man föll från höga nivåer. Men 2022 var inte ett katastrofval: valresultatet på 6,7 procent ligger kring partiets snitt i de senaste decenniernas riksdagsval. Men det fanns – och finns – potential att nå högre.

Omslagsfoto föreställande Annie Lööf efter att hon på en presskonferens i riksdagen meddelat sin avgång: Anders Wiklund/TT