Samhälle Åsikt
Centerpartiet riskerar att bli de nya folkpartisterna
När Centerpartiet samlas till kommundagar är stämningen aningen bättre än senast. Men frågan om varför väljare ska rösta på C kvarstår alltjämt. Det skriver Karin Källström.
Alla partier består av flera olika väljargrupper som hade kunnat rösta annorlunda. För mittenpartier är detta särskilt sant. Centerpartiet består av mer modesta moderater, ledsna liberaler och en hel drös med högersossar. Sådana partier behöver göra sig trovärdiga, visa varför det visst har ett existensberättigande, varför det visst inte duger gott med Miljöpartiet.
Trovärdig kan man bara bli med hjälp av ett rejält mått av självförtroende.
När Centerns lokala och regionala företrädare i dagarna möts för kommundagar i Västerås tycks partiet befinna sig i någorlunda harmoni, även om vissa saknar just det där nödvändiga självförtroendet. I flertalet klassiska centerkommuner – som Nordmaling, Mönsterås, i Siljanbygden och i Jämtland – rasade stödet till partiet under riksdagsvalet 2022. I höstas tappade C var tredje röst i kyrkovalet. Och opinionssiffrorna i början på det riktiga valåret frälser ingen.
En kommuntopp på väg till Västerås som jag talar med konstaterar emellertid att stämningen har varit betydligt sämre under andra tillfällen i partiets historia. Även i närtid. Visst finns fortfarande en ledsenhet över turerna kring Anna-Karin Hatt, men bilden i partiet är att omvärldens galenskap är till gagn för ”mitten”.
En regionpolitiker från ett landsbygdslän känner tillförsikt, men poängterar att man lokalt märker av medlemmarnas stora irritation över Miljöpartiet, en irritation som ofta överstiger rädslan för ytterkantspartierna Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.
En annan C-politiker uttrycker irritation över valhäntheten hos några av de historiskt starka centerfästen som tappade så stort i förra valet.
”Partiet var lite stukat inför förra valet, efter åren av tvära kast med Alliansen, Decemberöverenskommelsen och Januariavtalet. Det var svårare att navigera. Känslan är att detta valår kommer gå bra – men vi kommer behöva jobba hårt lokalt för att det ska göra det.”
En annan C-politiker uttrycker, efter ett nyligt inslag i SVT Agenda (25/1), irritation över valhäntheten hos några av de historiskt starka centerfästen som tappade så stort i förra valet. En belägenhet som sedan dess återkommande har förklarats med partiledningens rikspolitiska strategi och fokus på regeringsfrågan framför lösningar på vardagsproblem.
”De skyller på partiledningen, sitter på händerna och väntar på att någon annan ska göra jobbet åt dem”, säger C-politikern.
När det centerpartistiska självförtroendet stukas blir beteendet hos ledande företrädare närmast folkpartistiskt. Somliga sitter och trycker någonstans i Västerbotten och tycker att allt är partiledarens fel, andra finner egna externa faktorer att fokusera på. Processfrågor. På handlingar som skulle ha kommit för två dagar sedan. På det ena och det andra som borde anmälas till konstitutionsutskottet. Man börjar tjafsa på X/Twitter med liberaler av annan partifärg. Tycker att fler frågor borde lyftas upp på blocköverskridande möten (en grön paradgren). Fäster stor uppmärksamhet vid vad andra partier gör och säger. Som om man inte förstår att ingen går på hockeymatch för att heja på domaren.
***
Ett skadeskjutet centerparti kan också väcka lokala politiska rovfåglar. Fenomenet har över tid skådats i flera klassiska centerkommuner, där det gamla bondeförbundet som antingen styrt kommunen eller lett oppositionen av någon anledning tappat momentum. Ofta kan det härledas till ett misslyckat generationsskifte, eller ett antal år av misskötsel och toppstyrning. Som ett brev på posten startas då ett lokalt missnöjesparti i kommunen eller regionen kring en enskild fråga av betydelse i bygden. Västrainitiativet Sollefteå Kommuns Bästa gjorde, sitt snubbliga namn till trots, succé i valen 2010 och 2014 med sitt vindkraftsmotstånd. Politiskt Alternativ i Vilhelmina har sprängt sig in i kommunfullmäktige med omsorgen om fjällskolorna. Sjukvårdspartiet vann bland annat stora framgångar i Norrbotten under valet 2018. I kommunvalet i Leksand 2022 förlorade Centerpartiet 16 (!) procentenheter, mer än halva väljarstödet, och gick från att vara kommunpolitikens mittpunkt till att spela tredjefiol i en blocköverskridande koalition utan majoritet. Det lokala Bygdepartiet blev störst med 19 procent.
Vad de lokala missnöjespartierna har gemensamt är att de driver vad folk uppfattar som centerpartistisk politik, ofta toppat med betydligt mer populism, varpå stödet till det lokala Centerpartiet minskar. På några platser sugs i stället missnöjet upp av ett mer eller mindre passivt Sverigedemokraterna.
Men ingen nedgång är av Gud given, ens när andra partier snott talepunkterna medan det egna fokuserade på formaliafel. Vad dock bland annat Centerpartiet i Sollefteå lyckades visa under valen 2018 och 2022, är hur det lokala missnöjespartiet kunde tryckas tillbaka till periferin. Det som behövdes för att vända trenden var en ny, duktig företrädare lokalt, och ett nytt sätt att ta sig an för kommunen brännande frågor (här genom att lansera en egen variant på missnöjespopulismen). En liten framgång födde i sin tur ny framgång.
Inför kommande riksdagsval tyder nästan inget på att politisk medvind, mer stjärnstatus hos partiledaren eller ens den minsta TikTok-trend, spelar Centerpartiet nationellt i händerna. Frågan varför väljarna ska rösta på Centerpartiet kvarstår alltjämt och har snarare blivit svårare att besvara jämfört med förra eller förrförra valet. Vad deltagarna under helgens kommundagar behöver påminna varandra om är därför att alla eventuella valframgångar, precis som vanligt, hänger på centerpartisterna själva. Den här gången får de inget gratis.