Centerpartiets ideologi har inte förändrats

”Betänk att personer kanske driver politik för att de tror på idéer”, sa EU-kommissionens förre vice ordförande Frans Timmermans under ett samtal häromveckan på den nederländska ambassaden i Stockholm. ”Inte bara för makt eller karriär.”

Det är väl inte doktorandnivå på den insikten, men den dyker osökt upp i mitt huvud när jag läser inte en, utan två uppgörelser med Centerpartiet i Smedjan. Partiets väljare är inte längre borgerliga, skriver Markus Uvell och försöker gestalta ”Centerpartiets drastiska förvandling”. Carl Eos på Oikos drar av Uvells text slutsatsen att det vore ett ”strategiskt misstag” att sätta sin tilltro till Centerpartiet för marknadsliberaler, eftersom få svenska partier har förändrat sin väljarbas så tydligt som Centerpartiet.

Det finns en samtida besatthet av väljarbaser. Den senaste (eventuellt de senaste om man är ambitiös) opinionsmätningen är hela politikens förklaringsmodell. Nu har si och så hänt med väljarna, därför agerar partiledningen si och så.

För mig är det svårbegripligt att så många personer som jobbar som proffstyckare inte förstår att partier i Sverige består av medlemmar, som röstar fram partiets politik på regelbundna partistämmor. Dessa medlemmar har, i regel, gått med i partiet för att de tror på partiets idéer. De delar idégemenskap med sina partikollegor, ofta idéer som emanerar ur de idéprogram som tas fram i de flesta partier med jämna mellanrum.

Men faktum är att idéer sällan har med verkligheten att göra, alltsedan Platon är det lite deras usp 

Partier består alltså inte bara av medlemmar, utan också av medlemmar som tror på idéer. Går partiledningen emot dessa idéer får den det hett om öronen. Varje demokratiskt vald partiledning vet att om medlemmarna börjar vända sig emot partiets utveckling, då hänger man löst. Intern kritik från politiska företrädare tvingade Magdalena Andersson att byta fot om barnutvisningar. Intern kritik ledde till att Muharrem Demirok tvingades avgå. Hård intern kritik tvingade hem Annie Lööf från Thailandssemestern. Listan kan göras betydligt längre.

Det finns mycket att säga om Centerpartiets medlemmar. De är en säregen grupp, minst lika säregen som Liberalernas, Moderaternas eller Miljöpartiets medlemmar men på sitt alldeles egna sätt. På senaste partistämman i Karlstad ska vissa nyblivna Stockholmsmedlemmar, inte minst sådana som migrerat från nyss nämnda Liberalerna, ha undrat var sjutton de hamnat någonstans när många, långa debatter ägnades åt exempelvis torvbrytning. Jag föreställer mig att centerpartister som råkar bevista Liberalernas stämmor tycker samma sak när eviga debatter om enhetlig moms eller allehanda nya skolämnen pågår.

Det är klart att ett parti noggrant följer hur väljarströmmarna skiftar. Men man kan inte förstå Centerpartiets utveckling de senaste åren om man inte förstår partiets rävsax: Även om väljarna och medlemmarna inte tycker samma sak kan man inte bortse från medlemmarna. Medlemmarna vill inte se en regering som stöds av Sverigedemokraterna. Men medlemmarna är nästan lika benhårt mot en regering där Vänsterpartiet ingår. Man kan kalla det verklighetsfrånvänt, orealistiskt eller vad man vill. Men faktum är att idéer sällan har med verkligheten att göra, alltsedan Platon är det lite deras usp. 

Det verkar vara farligt att stirra sig så blind på opinionsmätningar att man tappar idéerna ur siktet 

Centerpartiet har absolut bytt ideologisk utgångspunkt över tid, precis som de flesta andra svenska partier. Markus Uvell har rätt i att Maud Olofsson förde Centerpartiet högerut, och under hennes (och Annie Lööfs ledning) anslöt nya medlemmar från andra delar av samhället. Minns exempelvis Stureplanscentern, eller ”Liberala gruppen” i riksdagen. Maud Olofsson gjorde liberalismen självklar som bärande idé i Centerpartiet, och förde partiet till borgerligheten. Idéprogrammet från 2013, antaget under Annie Lööfs ledarskap, må ha orsakat rabalder i offentligheten, men är också grundmurat liberalt (och fick de sista medlemmarna ur den tidigare ganska starka konservativa centerfalangen att lämna).

Sedan dess har det tillkommit medlemmar som är mer vänster. Det har också tillkommit medlemmar från L och M som garanterat inte är vänster, men som heller inte är förtjusta i SD. Besöker man en partistämma och lyssnar på debatterna hör man snart att idéerna som partisterna samlas kring är desamma som för fem eller tio år sedan. Till försvar för företagandet, marknadsliberalismen, jordbruket, klimatpolitiken och, efter många om och men, torvbrytningen.

Carl Eos och Markus Uvell försöker båda måla upp en förändring som inte har speciellt mycket fog om man tittar på Centerpartiets medlemmar. Och jag vill bestämt hävda att det är en betydligt viktigare grupp att studera om man vill förstå ett partis vägval, än den senaste opinionsmätningen med något tusental respondenter.

Det är förvisso inte så märkligt att en senior fellow vid SD-nära Oikos vill att M, KD och L närmar sig SD snarare än C. Det märkliga är att samme senior fellow tror att SD skulle dra den starkaste lansen för marknadsekonomin.

För att citera biståndsminister Benjamin Dousa hösten 2021: ”Delar av Sverigedemokraternas ekonomiska politik är klarröda och skulle verkligen försvåra för en borgerlig regering att driva igenom en offensiv reformagenda.”Eller för att citera Oikos grundare Mattias Karlsson i en SVT-intervju, apropå frågan om det är självklart för SD att tillhöra borgerligheten: ”Det beror på. Det är inte så självklart i den ekonomiska politiken.” 

Det verkar vara farligt att stirra sig så blind på opinionsmätningar att man tappar idéerna ur siktet.